Miss My Sweden

Solen har precis stigit upp. Jag har just avnjutit en kopp kaffe i sittbrunnen och läst boken, ”Kapten Knop i Stilla Havet” för Gustaf. När jag sedan reser mig upp och spanar föröver så kan jag för första gången skymta ön Fatu Hiva vid horisonten. Det är den ö so ligger längst åt öster av öarna i Marquesasgruppen. Vi beslutade oss i ett sent skede för att gå till Fatu Hiva istället för Hiva Oa. Det var här Thor Heyerdahl tillbringade ett år och sedan skrev boken ”Fatu Hiva”, en bok som vi vet har inspirerat många av våra vänner i norska segelbåtar.

Strax efter att jag har fått min första skymt av Polynesien så är det som om havet framför oss får liv. Det är ett stort stim med delfiner som plötsligt bryter havsytan i höga hopp. Jag tolkar det som en välkomsthälsning. /Olof

Söndagen den 25 försvann vinden och vi var tvungna att starta motorn, det kändes inte något vidare. Vi hade från start haft en fantastiskt fin segling. Vi hade gjort dygnsdistanser som vi tidigare aldrig varit i närheten av och så skulle vinden nu upphöra. Dystert! Våra gribfiler talade om för oss att vi sannolikt skulle bli tvungna att gå för motor resten av färden fram till Marquesas. Till att börja med blev alla besvikna. Emil betonade att han gärna var ute till havs ett par dagar extra bara vi seglade och vi försökte men det gick inte. Olof gick igenom motorn och svor snabbt. Filtret till vårt kylvattenintag var alldeles svart! När det plockades isär, visade det sig att det var p.g.a. olja! Vi blev inte riktigt kloka på var denna olja kom ifrån, men kom fram till att det förmodligen hade kommit in en klump olja som hade lösts upp på sjösidan av filtret. Den första tanken Olof hade var att oljan kom från den andra sidan filtret d.v.s. från motorn men inget verkar tyda på att så var fallet.

När vi nu ändå låg där och guppade så ställde jag frågan om vi inte skulle bada. Det skulle liva upp stämningen något och dessutom få Olof att piggna till. Han hade nämligen haft otur de senaste vakterna, varit tvungen att fixa saker som gått sönder eller bevaka galna fiskebåtar som inte visste vart de skulle.

Upp med schampo och tvål, ner med badbryggan och stegen. Detta oändliga hav som låg nästan stilla, även om stilla ute till havs aldrig  är helt stilla. Badbryggan höjdes och sänktes i takt med dyningen och rörde sig i sidled. Ibland hade jag havets vatten ända upp till knäna. Det kändes verkligen märkligt, spännande och skrämmande att gå ner i detta djupa och oändliga hav. Sikten var mycket god, kanske tjugo meter men det pirrade i maggropen när man tänkte på allt djurliv som fanns där nere i djupet. Ner med huvudet och titta, allt var blått, bara blått, fick nästan svindel. Alla badade men vi var försiktiga, båten rörde sig i ca 0,5 – 1 knop så alla barnen hade livlinor och flytvästar.

 Efter en stund uppmärksammade Lovisa oss på att mörka moln närmade sig och mycket riktigt när hon sedan var i vattnet började vinden komma, hon flög efter båten, skrattande men vi fick in henne lätt till bryggan efter en kort minut. Regnet kom också som vanligt och hjälpte oss att bli avsaltade. Vilken grej – Vi har badat i Stilla havet, utan land i sikte, bara det stora blå. Barnen hade alla stoppat sina små huvuden i vattnet och förstod nu vad Jaques Mayol pratade om i filmen vi såg för några dagar sedan ”Det stora blå”. För er som inte vet, så handlar den om två fridykare som tävlar med varandra om att nå djupast.

Olof blev inte piggare utav badet utan mådde sämre och sämre, han fick ingen ro och kunde inte sova. Tillslut kom vi överens om att jag skulle ta hela natten så att han fick sova ut. Barnen ställde upp och skulle hålla mig sällskap en stund och sedan var det min egen vakt som bara blev förlängd. Det är viktigt att den som har ramlat över kanten, som vi skojar om ombord, måste få en ärlig chans att komma tillbaka. Då krävs det sammanhängande sömn. En av båtarna vi seglar med har detta system, att en tar hela natten medan den andra får sova och sedan byter de om. Vi har valt fyra timmars vakter, men att om någon verkligen behöver sova så ska den andra ställa upp.

Själv såg jag fram emot att få se soluppgången med en kopp kaffe och nybakt bröd med mycket smör och ost. Natten förlöpte väl, klarblå himmel med miljoner stjärnor. Det är så häftigt att ligga på rygg med Emil och Lovisa för att räkna stjärnor, leta planeter och stjärnbilder. Då vi inte är särskild duktiga på stjärnbilder, skapar vi egna. Det blir elefanter, delfiner, hundar och vargar. Molnen blir hus eller grottor och ibland blir det krig eller bråk på himlavalvet.

När morgonen kom hade det blivit gott om vila, så när solen började gå upp så satt jag där med min kopp kaffe och mina härliga smörgåsar. Det dröjde inte länge förrän jag fick sällskap av Gustaf. Vi satt där och beundrade skådespelet. Horisonten färgades orange, röd och gul, sedan kom den vackra solplattan. Först bara en liten skärva men snart visade den sig solen mer och mer. Soluppgången går fort och värmen kommer med solens uppgång. Olof kom uppkravlande för trappan, med ett stort leende på läpparna och klar blick. Han var tillbaka. En varm känsla spred sig i min mage och vi satte oss tillsammans en stund innan jag gick ner och gjorde smörgåsar och kaffe även till honom.

 
Nu hade havet lagt sig ytterligare, och när det var dags att stänga av motorn för att kontrollera oljan så passade vi på att bada igen. Denna gång låg båten helt stilla och havet var blankt, inte en krusning och inte ett elakt moln på himlen. Denna gång simmade vi en kort bit och var mer vågade i vattnet. Det var så härligt att få svalka sig i detta oändliga hav och nu var det inte skrämmande längre. Kanske berodde det på att vi gjort det en gång innan eller så var vattnet mer lugnt och inbjudande denna gång. Alla badade och njöt och när vi var klara, passade Olof på att ta bort lite långhalsar på akterspegeln under ytan. Vi tänkte att det skulle dra till sig fisk.

Först hände ingenting, men efter en stund kom de – en hel grupp med stora guldmakrillar (dorado, mai-mai). De var stora (kanske en meter eller över) och små fiskar. De var otroligt vackra med sina blåa kroppar och gula stjärtfenor. I säkert en halvtimme simmade de runt båten, tittade, visade upp sig, simmade i väg och kom tillbaka. Olof slängde i draget med det var som de inte brydde sig, båten vår var mycket mer intressant. Tillslut var vi tvungna att sätta i gång motorn och lämna denna frid. Vi ville inte missa ljusets timmar när vi skulle komma fram till Hiva Oa.

Draget fick dock vara i när vi fortsatte vår färd, vi har börjat fiska med spö istället för enbart lina. Det kändes lite märkligt att ha sett alla dessa guldmakrillar utan att få en enda på kroken. Efter en evig väntan och diskussion att byta drag, hände det. Linan stack i väg och vi hade napp på kroken. Det gällde nu att trötta ut fisken utan att tappa den eller att linan gick av. Vi stängde av motorn och började hala in. Det var rejält med motstånd så en ”baddare” måste det vara. När den gett upp och började komma upp till ytan såg vi till vår stora glädje att det var en stor tonfisk. Med ett ryck var den ombord och den glänste som silver. Alla tittade fascinerat på denna vackra fisk som är rund som en kon, grå med silver toner och en vacker rygg med små fenor. Den är otroligt kompakt och utstrålar styrka och kraft. Det märkliga är att den ser nästan vänlig ut, som om den accepterar sitt öde, till skillnad från guldmakrillen som ser grotesk ut med sitt stora huvud och stora ögon. Tonfisken vägde sex kilo när vi vägde den, sex kilo rena muskler! Alla ombord älskar färsk tonfisk och nu har vi hela tre stora filér i frysen att ta fram när vi är sugna. Men i kväll blir det färsk tonfisk med soja och ingefära, barnen får citronsås och till detta lite ris (om man orkar …) /Kristina

Morgonen är värst för mig. Plåstren bakom örat mot sjösjuka har en bieffekt, en märklig muntorrhet. Den är så kraftig, att varje morgon börjar med illamående och får jag inte i mig något direkt så känns det som om jag ska kräkas. Om sömnen dessutom varit dålig på natten så ökar illamåendet och förmiddagen kan vara mer eller mindre förstörd. Men för det mesta räcker det med en smörgås och en kopp te i lugn och ro uppe i sittbrunnen. Olof har ansvaret för frukosten och brukar snabbt slänga ihop något när det är dags för mig att gå upp.
Denna morgon var speciell, både Gustaf och jag blev uppkallade till sittbrunnen av Olof och där såg vi något helt fantastiskt. Det var en dubbel regnbåge, som gick från ena sidan framför båten och ner på den andra sidan. Som i sagornas värld där båtar seglar under regnbågen och framför allt försöker ta sig till slutet på regnbågen, där det ska finnas en skatt. Vi skrattade och tittade länge och väl. Alla färger var representerade och de var så tydliga. Vi hade haft regn mer eller mindre hela natten och nu när solen kom upp fick vi denna fina gåva.
Regnet ökade och Olof var först ut och duschade i det överflöd av färskvatten som flödade från himlen. Det såg så uppfriskande ut, att tillslut var även jag med där ute i regnet. Regndropparna var stora och många. Vi fångade upp vattnet i spänner och helt plötsligt fick jag bara lust att dansa. Tur att vi var själva här mitt ute på havet för om någon sett oss skulle de tro vi var tokiga. Tvål och schampo yrde i luften medan fötterna flyttade sig i takt med musiken i mitt huvud. Armarna i luften och vatten störtade ner på min kropp, gjorde mig ren och klar i knoppen. Havet vid båten var täckt av ett regndis och dropparna studsade på vattenytan. Det väckte gamla minnen från när jag var liten. Vi hade en sommarstuga med en stor altan och vid flera tillfällen under somrarna hände det att ösregn föll ner från himlen och vi barn dansade med mamma medan regnet öste ner över oss på altanen. Det gav en häftig frihetskänsla i mitt inre att få släppa loss och vara tokig för en stund.
Lovisa kom upp i sittbrunnen och skrattade åt sin fåniga mamma men alla uppmuntrade min regndans där mitt ute på Stilla havet. Det kändes viktigt efter alla dessa nätter med duggregn som förstört min sömn (det blir då blött i sittbrunnen där jag brukar vila på min vakt), att ”vända på steken” och njuta av regnet, uppskatta det och låta det göra nytta. Det var härligt att få vara totalt tokig för en stund och njuta av att ha övervunnit irritationen över vattnet. Kanske denna dans stoppade regnet, det har nämligen därefter endast återkommit i enstaka skurar. /Kristina

När jag hade nattvakt och som vanligt låg och vilade i sittbrunnen hände något märkligt. Miss My fick för sig att gå upp i vind och stanna där, kunde inte få tillbaka henne på kurs för allt i världen och det blev kaos för en kort stund. Olof kom självklart upp från salongen, sömndrucken. Vad hade nu hänt?
Det var handstyrning som gällde och Olof sa med trött röst att vindrodret hade gått sönder. Mörkret var kompakt runt oss och stämningen ganska låg, vi såg framför oss minst 10 dagar med handstyrning. Inombords var det något som brast men jag sa klämkäckt att, då bör vi kanske surra vindrodret så att inte mer delar försvinner eller går sönder. Olof tittade på mig och med pannlampa på huvudet och en livlina i flytvästen satte han sig på akterdäck och började undersöka ordentligt vad som hade hänt. Själv stod jag vid rodret och handstyrde. Efter en stund kunde han berätta att det inte var så illa som det först hade sett ut. Vindrodret var inte trasigt utan hade bara gått isär och gick att laga med de reservdelar vi hade ombord. Han gick ner i förpiken och rotade fram verktyg och reservdelar. Helt plötsligt blev inte natten lika mörk, stjärnorna blinkade till oss från himlen och vi kunde slappna av.
För er där hemma är det kanske svårt att förstå hur beroende vi faktisk är av Wilma (Vindrodret) och August (Autopiloten). Vi är en så liten besättning så när vi måste handstyra blir resan av ett helt annat slag. En av oss blir då bunden till rodret dygnet runt.
Dessutom så styr Wilma ofta bättre än någon av oss. Varken Wilma eller August tycker illa om dåligt väder eller regn. De håller kursen även i mörker och Wilma är dessutom smart nog att följa med vinden om den ändrar riktning. Detta innebär att Wilma alltid ändrar kurs utifrån eventuella vindskiften och vridningar. Detta faktum är värdefullt då man drabbas av en squall med både vindökning och vindvridning. Vi seglade hemifrån hela vägen till Panama utan August (fungerande Autopilot) och det räcker. Efter att ha bytt lite sladdar, vaknade han till liv och har varit en härlig besättningsmedlem sedan dess, positiv och uthållig.
Några dagar efter halvlek märkte vi att navigationsdatorn började leva sitt eget liv och så en dag så blev skärmen blå (”bluescreen”) och vi fick ett felmeddelande som man inte visste om man skulle skratta eller gråta åt. Vi har en navigationsdator som vi uteslutande använder för navigering och mailande (endast via kortvågsradion). Vi har valt att begränsa användandet av denna dator så långt som möjligt. Den har t.ex. aldrig varit uppkopplad mot Internet. Olof hävdar att det enda man kan vara säker på angående en PC (alla nya PC) är att den från första dag kommer att fungera sämre och sämre för att slutligen ”krascha”. Utifrån denna icke alldeles vetenskapliga syn på saken valde vi alltså att begränsa nyttjandet av denna PC .

Men nu hade den alltså ändå kraschat Felmeddelandet inleddes med: ”Ett fel uppstod och Windows har stängts för att förebygga problem med din dator. En tråd försökte frigöra en resurs som den inte ägde.” Ha ha ha! Sedan följde ett antal olika alternativ för att lösa problemet. Efter en del arbete med datorn kunde vi konstatera att vi tydligen inte längre kan ha både navigationsprogrammet och mailprogrammet öppet samtidigt och skifta mellan dessa program genom att klicka på respektive ikon längs nere på skrivbordet. Om vi gör det så kommer datorn att ”krascha”. Däremot kan vi ha bägge programmen igång samtidigt om vi för att växla från navigationsprogrammet till mailprogrammet först minimerar navigationsprogrammet med den lilla symbolen uppe till höger i programfönstret! Jag undrar vilken usling som försökte frigöra den där tråden….

För att sammanfatta. Datorn fungerar i sort sett som den ska om vi bara anpassar oss efter nya förutsättningar och inte uppmuntrar trådstölder. En sorglig konsekvens av strulet tycks vara att hela vårt spår (den väg vi har förflyttat oss sedan Sverige) inklusive waypoints och rutter tycks ha raderats! När vi väl kommer fram till Marquesas
ska vi undersöka om dessa kanske trots allt går att finna någonstans på hårddisken. En nyinstallation av programvaran lär också bli aktuell.  

Slutligen gick Felicia om oss och strax därefter miste vi radiokontakten över VHF med dem. Det hade blivit ett trevligt inslag på dagen att höras varje morgon och eftermiddag över VHF’en. Att ha någon att prata med är alltid roligt och man delar med sig av de små ting som händer under dagen. Det ger lite extra energi och seglingen känns inte lika lång när man har någon att dela sina upplevelser med.  Men som sagt de gick om och försvann i fjärran. Vi kunde hålla kontakt via mail även fortsättningsvis men det är ju inte samma sak.  /Kristina

Dagarna flyter in i varandra och farten är god. Det enda som börjar spöka är nätterna. Under dagen skiner solen, vatten och vind är snälla mot oss och vi kan pyssla med våra sysslor ombord utan större problem. Men så kommer kvällen och natten. Vattnets karaktär ändras och det blir mer lurigt. Vågorna kommer och går, de växer upp och samarbetar. Detta skapar en mer orolig sjö och det blir svårare att vila. På himlen börjar molnen dra hiop sig som om de ska ”till kamp” mot oss i den lilla segelbåten. De mörknar och bildar stora svarta regn- och ovädersmoln. Det slutar alltid i regn, vindvridning och vindökning. Man får ingen vila, utan tittar ofta oroligt på radarn för att se om molnen är kraftfulla och fyllda med regn. Vi har hört att andra båtar som ligger framför oss  på väg mot Marquesas,  har råkat ut för squalls, som gett vindar på bortåt 40-50 knop (20-25 m/s). Vi har själva tidigare råkat ut för sådana lokala ”oväder” men under denna etapp hittills varit förskonade. De squalls, som vi råkat ut för har  främst inneburit, att vinden har vridit, vilket i sin tur gör att båten seglar lite grann i zick-zack över havet. Man kan bli en smula betänksam då man studerar det spår som ritas på skärmen till vår navigationsdator. Är kapten nykter…?

Barnen kämpar med sina mattetal. De läser texter och vi arbetar vidare med svenskan. Efter skolan leker de i akterruffen. Alla är med och det blir ibland riktigt avancerade lekar som pågår i timmar. Rollerna i lekarna skiftar, går in i varandra och ändras utifrån vart leken bär. Vanligt är att de börjar leka skola, hotell, restaurang, stall eller doktor. De bygger hus och ändrar sceneri utifrån var de är i leken. Ibland fortsätter leken nästa morgon och då flyttar vi på skolan till efter lunch. De är helt fantastiskt påhittiga och vi måste nog säga att harmonin är god ombord. Inte som när vi seglade över Atlanten, då vi hade en hel del konflikter. Livet har förändrats ordentligt och långresorna är en del av vårt liv nu och alla verkar tycka det är ganska trevligt att bara vara med familjen.

Halvlek är det nu och det känns ganska fantastiskt. Håller vi denna fart är vi framme inom 20 dagar och det är otroligt. Miss My går så fint och även om hon rör sig en hel del i sjön så är det ändå förvånansvärt behagligt. Vi fortsätter traditionen att bada och fira var femte dag. På morgonen tog vi upp vad vi trodde var oxfilé från frysen. Festmåltiden var bestämd. Barnen ville ha kött och potatisgratäng och efter en viss diskussion blev det oxfilé, rotfruktsgratäng och bearnaisesås. Pappa och barnen bestämde sig för att baka kanelbullar till fikat på SPA´t och vilket äventyr det blev i rullningarna. Allt flyttar sig och det gäller att vara kvick, annans har man mjöl i hela salongen. Allt gick dock utan incidenter och när de var färdiga öppnades SPA´t. Denna gång blev det kaffe och kanelbulle först och tvätt i sötvatten och sedan massage med riktig massageolja, som hittades längst ner i en låda i ”badrummet”. Vi njöt, men denna gång var fokus på pappa i och med att jag lagade maten. När mörkret kom satt vi alla i sittbrunnen med den goda maten framför oss. Det blev dock inte oxfilé denna gång utan lövbiff. Det var omöjligt att se skillnad när påsen åkte upp ur frysen. Vi sköt kvällens filmtittande på framtiden, då alla var så mätta att de bara ville vila eller sova.  /Kristina

Släng er i väggen där hemma när ni berättar om SPA besök. Vi har varit på ett väldigt luxuöst SPA här på Stilla Havet. Utsikten är magnifik, maten utsökt och servicen toppen.

Barnen bakade banankakor och förberedde sittbrunnen. Vi, dvs Olof och jag själv,  blev inbjudna att sitta ner, dricka en fruktpunsch och en hälsosam banankaka. Vi fick också en stor kopp rykande hett kaffe. Vi blev placerade på var sin sittbrunnsbänk och sedan fick vi helkroppsmassage. Olof blev rakad och vi fick alla möjlighet att tvätta av oss i sötvatten. Vilken lyx, vi blev som nya människor efteråt. Skolan var stängd denna dag och eftermiddagen ägnades åt att titta på film. Pizza blev det till middag och alla njöt av dagen. Vi bokade ett nytt spa besök för den tionde dagen till sjöss.

På Atlanten blev vi fascinerade över alla flygfiskar som hoppade och flög i vågorna. Det var inte så svårt att förstå, att när båten kom i vägen så landade en och annan på däck. Varje morgon gick vi ut och slängde i flygfiskar, som mött sitt öde på vårt däck. Olof fick en i ansiktet en gång när han låg i sittbrunnen och vilade på sin vakt och vi hittade dem stenhårda och torkade på de mest konstiga ställen.

Här på Stilla havet (undrar stilla(!) hur havet kunde få detta namn?) har vi fått stifta närmare bekantskap med en annan vattenvarelse, bläckfisken. Denna är inte lika mysig då den släpper ut bläck och klibbar sig fast i underlaget. En av mornarna när Olof som vanligt gick ut för att ”städa däcket”, kunde han räkna till totalt ett femtiotal bläckfiskar och flygfiskar som låg spridda runt däcket. Jag gissar att man kan skiva upp och fritera eller steka bläckfiskarna men de ser tyvärr inte speciellt aptitliga ut med sina stora ögon, små tentakler och långa koniska kropp. De är ca en decimeter långa och luktar inte särskilt gott efter några timmar på däck. Lite längre fram på dagen hördes ett skrik och vrål från salongen, Gustaf skrek och vi sprang i full fart ner i salongen. På hans ben satt ett litet blötdjur som kommit in genom takfönstret som nästan alltid är öppet. Den hade släppt bläcket och var lagom knådad, men satt ändå tappert fast. Till slut fick vi loss den och slängde den över bord.

Senare samma kväll var det Olofs tur att bli överfallen, han gick ner för salongstrappan och smock så satt en på hans bröst. Den stackaren var levande när den kastades över relingen och undra vad den tänkte. Förmodligen kommer den inte att hoppa upp på några gröna farkoster någon mera gång.

Nu kan man tro att detta skulle vara allt, att varje morgon gå rundan för att kasta ett antal bläckfiskar överbord, men ack så väl är det inte. I går började det lukta konstigt utanför toaletten. Till detta kan det ju förvisso finnas flera ganska naturliga förklaringar, men denna gång gick våra misstankar i andra banor. Det märkliga var dock att det inte luktade fränt på samma sätt inne på toaletten. Vi kläckte ganska snabbt idén att det var en bläckfisk som gömt sig någonstans. Vi letade förtvivlat men hittade inga spår efter blötdjuret och kom fram till, att det sannolikt var lukten från en väl gömd bläckfisk på däck som letat sig ner genom den förliga däcksluckan. Vi brukar även kunna hålla denna öppen lite på glänt till sjöss, då den delvis täcks av vår lilla hårda jolle. Nåväl, det blev lunchdags. Vi skulle äta Wok på kassler och grönsaker och jag behövde en ananas på burk. När jag tog bort en dyna i salongen för att komma åt konservförrådet så fann jag dem! Två bläckfiskar hade lyckat leta sig ner och parkera sig bakom en sittdyna i salongen. Svart gojs fanns runt omkring dem och på dynans kant. Stanken var inte alldeles angenäm. Det var första gången som tummen och pekfingret fick hålla i näsan medan andra handen tog bort liken med hushållspapper. Sanering, lukta gott och en tvätt när vi kommer fram får bli lösningen.  /Kristina

Galapagos kommer alltid att placeras högt på listan över favoritplatser vi besökt under resans gång och det var med en klump i magen vi bestämde oss för att segla vidare. Alla ombord kände att det var dags, men samtidigt ville ingen lämna detta underbara ställe. Vår tid på Isabella har verkligen varit underbar, miljön har varit fantastisk, vyerna otroliga och ombord har ett lugn infunnit sig. Kanske är det lättare att hålla humöret uppe och inte ”kivas” när sjölejonen leker runt båten.  När man kan se stim av guldrockor en eftermiddag, små söta pingviner simma i kapp, blåfotade sulor dyka ner som kanonkulor i formation för att fånga upp sin frukost, nästan trampa på ”Godzilla” som ligger vid vägen och värmer sig med saltvatten sprutande ur näsan och stanna vid ett övergångsställe för iguaner (Iguana Crossing).

Vi har haft trevliga människor omkring oss som vi mer och mer kan kalla våra nära vänner. Det har blivit både restaurangbesök, pubbesök, picknik, grillning och en och annan öl eller vin i någons sittbrunn. Det har varit socialt men samtidigt kravlöst. Så när båtarna i viken började lätta ankar en efter en, var det dags även för oss. Vädret skulle bli bra. Passadvinden skulle blåsa stabilt över Galapagos de närmaste dagarna. Vi hade bestämt oss för att gå den åttonde men lämnade Isabella sent på eftermiddagen den nionde. Oda gick den åttonde och Felice skulle gå samtidigt med oss. Felice beslöt dock i elfte timmen att skjuta upp avfärden till nästföljande dag. De behövde en lugn dag till och en god natts sömn innan de gav sig av. Klokt tyckte jag. Kanske skulle vi ha gjort det samma, om vi varit lite klokare men ack så blev det inte. Salsa stannade ytterligare en vecka och Maha Papou gick några dagar efter oss. De franska båtarna (Gadjo Dilo lämnade Isabela några dagar före oss) och Oda går mot Gambier och vi andra har efter en tids velande beslutat oss för Marquesas.

Under de första två dygnen kunde vi segla på dagarna men valde att starta motorn och motorsegla under nätterna då vinden dog ut. Vi ville komma ner till passaden så fort vi kunde. Efter dessa inledande dygn stabiliserades vinden och motorn kunde åter stoppas för en förhoppningsvis längre tid.  Det gick undan redan från början. Härlig slör och 6-7 knop konstant, båten lutade lite lagom och gick stadigt genom vattnet. Livet ombord går snabbt in i sina vanliga rutiner när vi seglar längre sträckor. Vi har skola på förmiddagen medan Olof har ”frivakt” eller vilostund. Denna gång hade jag tagit fram ett skolschema över det vi skulle läsa den första veckan. Det blev filmer om Galapagos (engelska) som vi översatte, sedan skrevs recensioner och beskrivningar om djuren vi träffat. Barnen fick beskriva sina möten med djuren,  hur de såg ut och hur de upplevde det. Sedan lästes detta upp och vi andra fick gissa vilket djur de menade. Vi jobbade också med svensk grammatik och matte.  Efter fem dagar fick de själva vara med och bestämma vad vi skulle läsa under resten av överseglingen och vi har gemensamt gjort schemat som sitter på väggen i salongen.

Vid elva har vi fruktstund. Dessa är riktiga höjdare, då frukterna ,vi äter till vardags här är de som man bara kan titta på hemma. Exempelvis; en hel mogen ananas skivad i skivor tillsammans med nätmelon och några tömda passionsfrukter som ”krydda”. Sedan tar vi var sin gaffel och äter tills vi spricker. Då vi har rätt mycket frukt ombord så upprepas proceduren varje förmiddag. Det är vattenmelon, äpple, apelsin, guava, passionsfrukt, ananas, bananer (en hel stock hänger under solpanelerna på akterdäck) och nätmelon.

Väl framme vid lunch brukar standardfrågan komma, ”vad ska vi äta till lunch?” Då svarar alltid Olof  ”Gör något enkelt. Vi kan väl ta en konserv.”.  Barnen vill väldigt gärna vara med och laga mat,  så ibland kan det bli trångt i köket. Då slutar det ofta med att jag själv fortsätter medan barnen skriver dagbok eller läser. Vi unnar oss god mat här ute både till lunch och middag. Då vi har haft mer eller mindre obegränsat med bananer, blir det gärna en efterrätt. Favoriten är bananer i ugnen med choklad.

Efter lunch är det min tur att lägga mig i kojen och koppla av. Sova fungerar sällan för mig så det blir en bok, göra armband med Lovisa, lyssna på musik och ibland bara vila ögonlocken något.

Fika har vi runt tre. Ibland blir det ”bak” annars frukt och kaffe. På eftermiddagen brukar barnen leka. Det kan gå vilt till när ”piraterna” invaderar båten eller ”hästarna” springer i sittbrunnen. Kojor byggs i akterruffen, legobåtar och städer växer fram och ibland blandas detta med djur och småfigurer.  Det spelas på diverse apparater (Nintendo, Iphone). Det ritas, målas och knyts armband. En fin sida med vårt liv tillsammans ombord på denna lilla yta  är att vi har gott om tid för samtal med varandra och att det inte finns några egentliga krav som kommer utifrån (förutom den ständiga beredskapen för att anpassa bl.a. segelföringen efter rådande väder och vind). Dessa spontana samtal, upplever vi, föds härute när det finns tid. När vi inte ständigt känner att vi måste prioritera något annat ”måste bara” först, som så ofta var fallet hemma, innan vi kastade loss. Samtalen kan röra sig kring ämnen som berör vår vardag men kan även vara av en mer existentiell natur.

Middagen brukar vi försöka få till vid sextiden och därefter läser jag högt ur ”Jorden runt på 80 dagar” av Jules Verne. Vi sitter tillsammans i sittbrunnen. Dagen har övergått i kväll och boksidorna lyses upp från ljuset från min pannlampa. Gustaf brukar slockna i mitt knä. Emil går sömndrucken och lägger sig medan Lovisa brukar sitta kvar och småpratar. Hon håller mig sällskap fram till dess det är dags att väcka Olof. Denna stund är verkligen en gåva. Vi pratar om allt möjligt som rör sig i en nioårings huvud. Det kan vara om det vi varit med om, hemlängtan, vad man drömmer om i framtiden och vilken mat man önskar sig dagen därpå.

Under tiden får Olof en stunds sömn i mörker och vid halv tio är det min tur. Vi sover som grisar under denna stund, förmodligen för att det är tyst i båten och mörkt. Min vakt börjar som alltid kl. 23.00 och slutar kl. 04.00 då Olof tar över till morgonen.
Tiden går fort och det gör båten också, vi flyger fram och seglar på ett sätt vi inte seglat förut. Vi seglar inte lika ”defensivt” som tidigare. Fulla segel uppe, alla segel och när man ser för över är det svårt att vara oberörd. Vi har två försegel, stor och mesan uppe. Ibland bommar vi ut den stora förliga genuan på motsatt sida från storseglet, beroende på vindens riktning. Vi forsar fram i 6 – 8 knop, större delen av tiden i 7 knop och båten rör sig rätt så mycket. Dyningen växer upp och kommer från strax för om tvärs och de vinddrivna vågorna kommer snett bakifrån. När de möts blir de till ”berg” som slår i båtens sida. Det skvätter och fräser men vi är lika glada för det. Kristina

Hej,
Vi forsar vidare och har snart passerat halvvägs. Vi mår jättebra. Har något strul med programmet för mailkommunikation på datorn. Lyckas inte skicka positionen av någon anledning. Nu ska vi äta frukost. /Olof

Hejsan,
Härom dagen bakade barnen banankakor (vår bananstock har mognat) och vi var välkomna på deras spa. Olof och jag fick lägga oss på var sin sida i sittbrunnen och sedan fick vi en dusch,  lite massage, fruktdrink och banankakor. Det var underbart!
Vi har det ganska bra här ute. Det går fort, runt 7 knop och fortsätter det så här är vi framme runt den 29:e. Då har överfarten tagit 20 dagar, men man vet aldrig hur det blir på slutet. Båten rör sig sävligt och ibland mer och ibland mindre.
Vi har skola varje förmiddag, barnen kämpar på och är toppenduktiga. Denna överresa har en helt annan karaktär än atlanten, vi är mer avslappnade, låter båten segla så fort som det känns bekvämt och tiden går fort.
På mornarna roar sig Olov med att ta bort flygfiskar och bläckfiskar från däcket, rekordet ligger på 46 st. Vid ett tillfälle skrek Gustaf till. Det visade sig, att en rackare hade tagit sig in genom takluckan in i båten. Han hade en bläckfisk fastklistrad på benet, ganska äckligt faktiskt.
Vi äter massor av frukt i alla former och god mat. Idag blev det tackos på kyckling till lunch.
Många kramar/ Kristina