Galapagos kommer alltid att placeras högt på listan över favoritplatser vi besökt under resans gång och det var med en klump i magen vi bestämde oss för att segla vidare. Alla ombord kände att det var dags, men samtidigt ville ingen lämna detta underbara ställe. Vår tid på Isabella har verkligen varit underbar, miljön har varit fantastisk, vyerna otroliga och ombord har ett lugn infunnit sig. Kanske är det lättare att hålla humöret uppe och inte ”kivas” när sjölejonen leker runt båten. När man kan se stim av guldrockor en eftermiddag, små söta pingviner simma i kapp, blåfotade sulor dyka ner som kanonkulor i formation för att fånga upp sin frukost, nästan trampa på ”Godzilla” som ligger vid vägen och värmer sig med saltvatten sprutande ur näsan och stanna vid ett övergångsställe för iguaner (Iguana Crossing).
Vi har haft trevliga människor omkring oss som vi mer och mer kan kalla våra nära vänner. Det har blivit både restaurangbesök, pubbesök, picknik, grillning och en och annan öl eller vin i någons sittbrunn. Det har varit socialt men samtidigt kravlöst. Så när båtarna i viken började lätta ankar en efter en, var det dags även för oss. Vädret skulle bli bra. Passadvinden skulle blåsa stabilt över Galapagos de närmaste dagarna. Vi hade bestämt oss för att gå den åttonde men lämnade Isabella sent på eftermiddagen den nionde. Oda gick den åttonde och Felice skulle gå samtidigt med oss. Felice beslöt dock i elfte timmen att skjuta upp avfärden till nästföljande dag. De behövde en lugn dag till och en god natts sömn innan de gav sig av. Klokt tyckte jag. Kanske skulle vi ha gjort det samma, om vi varit lite klokare men ack så blev det inte. Salsa stannade ytterligare en vecka och Maha Papou gick några dagar efter oss. De franska båtarna (Gadjo Dilo lämnade Isabela några dagar före oss) och Oda går mot Gambier och vi andra har efter en tids velande beslutat oss för Marquesas.
Under de första två dygnen kunde vi segla på dagarna men valde att starta motorn och motorsegla under nätterna då vinden dog ut. Vi ville komma ner till passaden så fort vi kunde. Efter dessa inledande dygn stabiliserades vinden och motorn kunde åter stoppas för en förhoppningsvis längre tid. Det gick undan redan från början. Härlig slör och 6-7 knop konstant, båten lutade lite lagom och gick stadigt genom vattnet. Livet ombord går snabbt in i sina vanliga rutiner när vi seglar längre sträckor. Vi har skola på förmiddagen medan Olof har ”frivakt” eller vilostund. Denna gång hade jag tagit fram ett skolschema över det vi skulle läsa den första veckan. Det blev filmer om Galapagos (engelska) som vi översatte, sedan skrevs recensioner och beskrivningar om djuren vi träffat. Barnen fick beskriva sina möten med djuren, hur de såg ut och hur de upplevde det. Sedan lästes detta upp och vi andra fick gissa vilket djur de menade. Vi jobbade också med svensk grammatik och matte. Efter fem dagar fick de själva vara med och bestämma vad vi skulle läsa under resten av överseglingen och vi har gemensamt gjort schemat som sitter på väggen i salongen.
Vid elva har vi fruktstund. Dessa är riktiga höjdare, då frukterna ,vi äter till vardags här är de som man bara kan titta på hemma. Exempelvis; en hel mogen ananas skivad i skivor tillsammans med nätmelon och några tömda passionsfrukter som ”krydda”. Sedan tar vi var sin gaffel och äter tills vi spricker. Då vi har rätt mycket frukt ombord så upprepas proceduren varje förmiddag. Det är vattenmelon, äpple, apelsin, guava, passionsfrukt, ananas, bananer (en hel stock hänger under solpanelerna på akterdäck) och nätmelon.
Väl framme vid lunch brukar standardfrågan komma, ”vad ska vi äta till lunch?” Då svarar alltid Olof ”Gör något enkelt. Vi kan väl ta en konserv.”. Barnen vill väldigt gärna vara med och laga mat, så ibland kan det bli trångt i köket. Då slutar det ofta med att jag själv fortsätter medan barnen skriver dagbok eller läser. Vi unnar oss god mat här ute både till lunch och middag. Då vi har haft mer eller mindre obegränsat med bananer, blir det gärna en efterrätt. Favoriten är bananer i ugnen med choklad.
Efter lunch är det min tur att lägga mig i kojen och koppla av. Sova fungerar sällan för mig så det blir en bok, göra armband med Lovisa, lyssna på musik och ibland bara vila ögonlocken något.
Fika har vi runt tre. Ibland blir det ”bak” annars frukt och kaffe. På eftermiddagen brukar barnen leka. Det kan gå vilt till när ”piraterna” invaderar båten eller ”hästarna” springer i sittbrunnen. Kojor byggs i akterruffen, legobåtar och städer växer fram och ibland blandas detta med djur och småfigurer. Det spelas på diverse apparater (Nintendo, Iphone). Det ritas, målas och knyts armband. En fin sida med vårt liv tillsammans ombord på denna lilla yta är att vi har gott om tid för samtal med varandra och att det inte finns några egentliga krav som kommer utifrån (förutom den ständiga beredskapen för att anpassa bl.a. segelföringen efter rådande väder och vind). Dessa spontana samtal, upplever vi, föds härute när det finns tid. När vi inte ständigt känner att vi måste prioritera något annat ”måste bara” först, som så ofta var fallet hemma, innan vi kastade loss. Samtalen kan röra sig kring ämnen som berör vår vardag men kan även vara av en mer existentiell natur.
Middagen brukar vi försöka få till vid sextiden och därefter läser jag högt ur ”Jorden runt på 80 dagar” av Jules Verne. Vi sitter tillsammans i sittbrunnen. Dagen har övergått i kväll och boksidorna lyses upp från ljuset från min pannlampa. Gustaf brukar slockna i mitt knä. Emil går sömndrucken och lägger sig medan Lovisa brukar sitta kvar och småpratar. Hon håller mig sällskap fram till dess det är dags att väcka Olof. Denna stund är verkligen en gåva. Vi pratar om allt möjligt som rör sig i en nioårings huvud. Det kan vara om det vi varit med om, hemlängtan, vad man drömmer om i framtiden och vilken mat man önskar sig dagen därpå.
Under tiden får Olof en stunds sömn i mörker och vid halv tio är det min tur. Vi sover som grisar under denna stund, förmodligen för att det är tyst i båten och mörkt. Min vakt börjar som alltid kl. 23.00 och slutar kl. 04.00 då Olof tar över till morgonen.
Tiden går fort och det gör båten också, vi flyger fram och seglar på ett sätt vi inte seglat förut. Vi seglar inte lika ”defensivt” som tidigare. Fulla segel uppe, alla segel och när man ser för över är det svårt att vara oberörd. Vi har två försegel, stor och mesan uppe. Ibland bommar vi ut den stora förliga genuan på motsatt sida från storseglet, beroende på vindens riktning. Vi forsar fram i 6 – 8 knop, större delen av tiden i 7 knop och båten rör sig rätt så mycket. Dyningen växer upp och kommer från strax för om tvärs och de vinddrivna vågorna kommer snett bakifrån. När de möts blir de till ”berg” som slår i båtens sida. Det skvätter och fräser men vi är lika glada för det. Kristina
En kommentar till (19/5) Det var med blandade känslor vi lämnade Isabela