26 Dec 2014

Camping i Litchfield och Kakadu National Park (Nordterritoriet i Australien)

Posted by kristina

Fyrhjulsdrift med tält på taket och körkort från Niue

Vi vaknade innan klockan ringde, ingen sov speciellt bra, alla var spända och förväntningarna var höga på det äventyr som skulle börja. Det är torsdag och vi ska i väg på campingäventyr i Litchfield och Kakadu National Park. Vi har hyrt en fyrhjulsdriven Toyota med ett tält som man fäller ut på en platta på taket. HImla smart, tältet sitter ihop med en platta som viks ut till hälften utanför bilen och stöds upp av en stege, ovanpå finns tältet i en ställning som fälls upp när man drar ner den övre plattan med stegen. Oj, detta lät konstigt och krångligt men faktum är att det tar bara två minuter att sätta upp tältet för fem personer på taket och platsen under blir en ypperlig plats att sitta med små campingstolar och äta eller dricka en öl på kvällskvisten. Företaget vi hyrde av heter Wicked Campers, vilket betyder lite ”vrickat” eller ”häftigt”.

En liten anekdot är att när vi skulle boka bilen visade det sig att vi inte kunde finna Olofs körkort. Han blev förstås tokbesviken, hade sett fram emot att få köra 4WD på vägar ute i bushen, över stock och sten, men som det såg ut nu så skulle bara jag få köra. Själv tyckte jag inte heller det kändes så lockande att vara den enda som fick köra… på ”fel” sida av vägen, 4WD på terängvägar mitt ute i bushen med hela familjen i bagaget. Ingen lyckad situation alls, men båda bet i hop, log ett tillgjort leende och sa betryggande till den andre, – ”Det löser sig, nu får vi gilla läget!”
När Olof tittade en sista gång i sin plånbok så hittade han ett annat körkort, från ett annat land i en annan tid. Vi log ett stort leende och körkortet åkte ner i min plånbok, passen åkte också ner i väskan för säkerhets skull.

Körkortet var från en ö som heter Niue, som ligger mellan Cook Islands och Tonga (Pacific Islands) När vi skulle hyra bilpå Niue var Olof tvungen att ha ett lokalt körkort. På polisstationen fick han i sällskap med Staffan från ”Salsa” presentera sitt svenska körkort (som ännu inte försvunnit) och pass. Strax promenerade de ut med var sitt nytt tjusigt körkort utfärdat på Niue. Körkorten är jätte fina, ser ut som riktiga körkort, alla uppgifter finns med och samma grund utförande. Men med den stora skillnaden att texten är gul och bakgrunden är en lagun med palmer. Körkortet som vi trodde skulle bli ett roligt minne kom nu till pass, det var inget problem att skriva in Olof så att han kunde köra bilen, en kostnad på 10 dollar som alla får betala för förare nummer två och några glada kommentarer sedan var det nästan klart. Föga hade Olof anat att detta körkort skulle komma att ”rädda honom” – något som skulle komma att upprepas…..

Besättningarna från tyska Voyager och svenska Anniara hyrde även de fyrhjulsdrivna bilar med tält på taket. Även om vårt tält skulle rymma fem så beslöt vi att ta med oss ett av våra tält. Emil deklarerade nämligen att han ville sova för sig själv i sitt eget tält. I bilhyran ingick ett litet gasolkök, talrikar, bestick och muggar för fem. Allt lät toppen! Förutom att de ville ha en ”bond”, säkerhet på 5000 dollar som vi skulle få tillbaka om bilen inte hade fått några skador när vi lämnade tillbaka den. Men vi hade inte mycket till val, så det var bara att blunda och hoppas på det bästa. De lovade dock att små stenskott och repor inte skulle innebära att pengar skulle dras från vår ”bond”..

Det tog en hel dag att packa. Fem dagar i ”out back” för fem personer. Mat för hela resan. Humöret var dock på topp, vi campade ju i Nya Zeeland och nu fick vi nytta av alla de investeringar vi gjorde där. Det var stolar, tält, liggunderlag, sovsäckar, extra gasolkök, bärbara 12v kylen och mängder av smarta små saker. På kvällen bar det av in till Darwin Yacht Club för att planera det sista inför resan, vi hade kartor och hade läst på om platser. Vi blev ett stort gäng som samlades, Jurgen, Jan, Gabi och Tara från Voyager, Göran och Gudrun från Anniara och så hela rövargänget från vår båt. Vilken samling, alla med olika förutsättningar och intressen, men det gick bra och vi fick i hop en grovplan över hur vi skulle köra och vad vi ville se. Vi kom även överens om att det var en plan som kunde ändras, kanske var den lite ”optimistisk” för vår del, hade svårt att se hur vi skulle kunna hinna med allt …

Avresedag – Litchfield National Park och Wangi Falls

Trötta och glada gick vi upp tidigt för att kunna köra in allt med jollen till land – i Fannie Bay är man tvungen att ligga långt från land, ca 1 sjömil då det råder stora tidvattensskillnader, ca 7 meter – , två vänder trodde vi att det skulle bli. Vi fyllde jollen och såg ut över havet, det blåste och gick vågor. Typiskt, detta blir inte lätt och mycket riktigt, allt blev vått och alla blev våta. Gudrun vaktade våra saker när vi duschade varmt och länge, sköljde upp de saltvåta kläderna och njöt av att värmen kom tillbaka i våra kroppar. En kopp kaffe efteråt gjorde susen och sedan var humöret på topp. Det blev en stunds väntan, besök på en mataffär och snurrande efter gas till ”köken” och kontanter men sen bar det iväg.

Vägen till Lichfield National Park kantades av röd jord som yrde runt hjulen när underlaget omvandlades till en räfflig tvättbräda, tack vare att bilen var 4wd och anpassad för detta blev resan förhållandevis bekväm. Utmed vägen såg vi mänder av termitstackar på en till tre meters höjd i olika formationer, de såg ibland ut som djur, människor och slott. Fantasin flödade och vi sa vilka figurer vi såg. Marken är röd, täckt med torrt högt gräs som inte sällan är bortbränt. Träden är främst de vita nakna Eukalyptusträden och högt gräs. Vi spejar efter kängurur, wallabies och krokodiler men ser inga. Slutdestinationen för i dag är Wangi falls.Wangi Falls är ett vattenfall eller egentligen två vattenfall bredvid varandra. Det går att bada i den naturliga poolen och intill kan man göra en kortare vandring i Monsunregnskog.

Vi tog våra badkläder och läste på informationsskylten att det var säkert att bada, inga saltvattenskrokodiler eller sötvattenskrokodiler i vattenfallet. Men det finns inga garantier, framför allt gäller deta sötvattenskrockodiler, men de är inte agressiva på samma sätt som ”saltisarna” som de kallas här, de tycker inte om människor och ser oss inte som föda. Under monsunperioden kommer saltvattenskrokodilhanarna upp genom floderna för att söka nya revir och föda. De är extremt aggresiva och ser definitivt människor som föda. Innan området öppnas för turister sätter de ut fällor och kontrollerar noga att det inte finns några hungriga ”saltisar”.

Vi gick en promenad och fick se massor av flygande hundar (en sorts fladdermöss) och uppleva en helt annan natur, den kallas för Monsunregnskog, och är tät och frodig. Här finns palmer, ormbunkar, lijaner blandat med höga träd som sträcker upp sina kronor i skyn och hindrar solljuset att närma sig marken. Det var en gång gammal regnskog som anpassat sig till nya förutsättningar i form av regn- respektive torrperioder. Vi tog oss en simtur i vattenfallets pool och njöt av det kalla, friska sötvattnet. Vet inte hur länge sedan vi badade i en naturlig sötvattens pool, det kändes som första gången!
Att hitta en plats att campa visade sig vara svårare än vi trodde. De två som var utmärkta på vår karta var fulla men på den som det krävdes 4wd för att komma till, fanns en stor plats utanför campingen som vi bestämde oss för att använda.

Alla tre bilarna fick plats och känslan av vildmark var påtaglig. Det tog en stund att få upp tälten, det var ju första gången. Sedan åt vi taccos sittandes på våra stolar. Markens röda jord var torr och yrde varje gång vi rörde oss, ”smutsiga var vi allihopa, allihopa, ja med och du med…”.
Vi satt hela gänget i en ring, pratade, åt chips, drack öl och Tara tog fram gitarren. Vilken kväll, det blev snabbt kolsvart och alla satt där under stjärnorna. När det var dags att gå till kojs låg Gustaf, jag och Lovisa och lyssnade till Taras sång och musik medan sömnen tog överhand. Natten blev dock en överraskning, det blåste rejält och det var kallt. Sömnen blev kort, det var trångt, med en propeller (Gustaf som kanske bearbetade dagens intryck i sömnen) i sängen och vi vaknade trötta på morgonen men dock förväntansfulla på nästa dags äventyr.

Lite kort om Litchfield National park. Parken är 1500 kvadratkilometer stor och blev slutligen nationalpark 1986. Marken har stor betydelse för Aborginerna med heliga berg och alla sötvattenspoler. Parken är namngiven efter Frederick Henry Lichfield som var medlem i en expedition till området. Under 75 år var detta ett center för brytning av koppar och tenn.

Dag två – Florence Falls och fisksoppa runt lägerelden

Vi började dagen med en kort vandring (3,2 km en väg) till Florence falls. Vägen kantades av en bäck eller en liten flod, små vattenfall och naturliga pooler av sötvatten. Det var en väl arrangerad asfalterad gång väg (förmodligen asfalterad för att inte försvinna under regnperioden). Runt oss fanns eukalyptusträd, palmer av olika slag, gräset var högt och det fanns även buskar. Det påminde om monsunskogen vi såg dagen innan men här fanns även fåglar av alla slag, vi såg falkar, rödvingad pappegoja och kackaduer mfl. När vi var framme möttes vi av andra turister som åkt hit med bil, vi ångrade att vi inte hade badat i en av de tidigare sten poolerna. Men nu var det som det var, av med kläderna, på med bikinin och ta sig samman för att kliva ner. Det är kallt men mycket uppfriskande.

När vi gick tillbaka, hade Jurgen och Gustaf ett så intensivt samtal (på engelska) att de gick vilse. Gustaf hade sin favorit skjorta på sig med massor av hajar och fick därför smeknamet Sharkie, av Jurgen. Jurgen i sin tur fick av Sharkie smeknamnet Hamburger då han kommer från Hamburg . Det är otroligt vad tre månader i en nyazealändsk skola kan göra, Gustaf har lärt sig att obekymrat konversera på engelska på ett sätt som vi inte kunde drömma om.

Resten av denna dag kantades av bilkörning och tankning. Vi planerade att tanka på ett ställe utmärkt på kartan, precis på gränsen till Kakadu National park. För det första missade vi stället och fick köra tillbaka, för att då upptäcka att stället var stängt och inte hade någon bensin. Det var bara att åka tillbaka till Palm Springs, sjuttio kilometer i motsatt riktning och hoppas på att soppan skulle räcka. Det gjorde den med ett par liter tillgodo. Vi åt smörgåsar till lunch i bilen och skyndade tillbaka, sista biten visste vi skulle vara svårare och vi var tvugna att vara framme innan det blev mörk. Det blev en kamp mot klockan men väl framme vid Guloms falls, kunde vi slappna av. Voyager gänget hade tagit en bra plats på Campingen och denna gång fanns även möjligheten att göra upp eld. Emil, Jan, Gustaf och Tara satte igång med en gång. Camping platsen var enkel, grov och rött damm i massor.Faciliteterna var dock fräscha, varmvatten i duscharna och toapapper på toaletterna. Allt blir brun rött och smutsigt, naturen är precis bakom knuten och det känns verkligen som om vi är i ”outback”. När som helst skulle vi kunna se krokodiler, wollabies eller dingos. Kakaduerna skrek i skyn och flera små grön röda pappegojor (redwinged parot) satt och åt i trädet bredvid tälten.

Vi hade för mycket fisk i frysen och två stora fileér åkte med i kylväskan (som gick på 12 v) , nu var de upptinade och måste ätas upp. Det blev fiskgryta till alla som vill ha, vi blev sex vuxna och tre barn, men att försöka få ihop så mycket mat på spritkök var en utmaning. Det blev att koka fisken i cocoscreme och lägga över det i en stor rostfri skål som Tara och Gabbie kom med sedan fick vi i omgångar koka grönsakerna och tillslut blev det klart. Fisken blev lite för hårt kokt med annars blev det bra. Alla var njöda och glada, maten gick åt till sista droppen och vi åt vid den öppna elden. Grytan är en av våar favoriter, Mahi Mahii, Tonfisk, coccoscreme, lök, vitlök, tomat, röd currypasta, citron och salt.

Emil fick nu testa att bo i eget tält och han satte upp det bredvid Taras tält. Han var lyrisk, att få sin eget rum att bestämma över, dessutom kunna bestämma själv när han skulle gå och lägga sig i stället för att behöva visa hänsyn till andra. Han tog sitt liggunderlag och sovsäck under armen och gick bort till sitt ”revir”. Han satt länge vid elden och pratade, lyssnade på Taras gitarrspel och var ”vuxen”. Vi andra klättrade upp för stegen, läste en sida och lät sömnen ta överhand.

Dag tre – Gonlum falls, Yellow River med båtfärd och krokodiler

Det är toppen med tält på taket, det går så fort att packa ihop allt och vi behöver inte känna oss som bromsklossar. Normalt tar det mycket längre tid för oss att bli klara än alla andra. Vi tog en promenad till vattenfallet och vandrade upp på stigen för att nå upp till toppen. Det var en brant stig, som ringlade sig över sten och grus. Vissa ställen var det ren klättring, men inget var speciellt svårt och sträckan var förvånandsvärt kort. Målet var toppen på vattenfallet där det fanns naturliga sten basänger. Det gick att bada och se på utsikten över landskapet nedanför. Det var uppfriskande och utsikten var fantastisk. Tara och Emil stack iväg och klättrade ännu högre, till andra pooler och vi såg små siluetter mot himlen när de stod högst uppe på berget.

Vi bestämde oss för att åka direkt till Yellow River medan Voyager gänget tog vägen förbi ytterligare ett vattenfall som heter Manuck. Utmed vägen såg vi hur det brann i skogen på flera ställen, vi letade efter djurlivet vi visste fanns där men som vi inte såg. Göran och Gudrun hade redan lyckats se buffel och känguru. Jan och Tara hade sett en sötvattenskrokodil, medan vi bara hade sett en död buffel och några hästar. Hästarna som vi trodde (inte barnen) var tama fick vi senare veta var vilda, Brumby hästar.
Yellow river är känd för sitt djurliv, främst fåglar och krokodiler. Det går att följa med på en guidad tur på floden för att se djurlivet på ett säkert sätt. Saltvattenskorkodiler är inget att leka med, de är riktigt otrevliga och överallt finns varningsskyltar. Man ska inte gå ner till vatten brynet utan hålla sig minst 5 meter från strandkanten. Dessa bestar kan bli upp till sex - sju meter långa och väga mer än en häst. Tidigare under resan tyckte jag att det var lite hysteriskt runt detta med krokodiler, vi såg aldrig någon och de borde vara rädda för människor. Men efter denna tur ändrades min syn totalt.

Vi deltog i turen som startade klockan 16.30, den var ”svindyr” men flera hade sagt att den var värd varenda penny. Turen var på två timmar och vi skulle inte komma tillbaka fören efter solen gått ner. Morgon och kvälls turerna var de turerna där det fanns störst chans att se mycket djurliv. Olof hade dessutom gjort en tur i båt på denna flod 1987 då i sällskap med Åke på Miss My så han ville absolut att vi tillsammans skulle göra det nu 27 år senare.

Båtturen var ett riktigt äventyr och alla var överlyckliga, vi såg mängder av fåglar, allt från Kungsfiskare, Blacknecked stork, Australian Dater, Royal Spoonbill till White bellied Sea Eagle. Höjd punkten var två stolta örnar, förmodligen ett par, som satt på en gren i ett högt träd precis vid flodbanken. Deras kritvita magar blänkte i solen och när en av dem sträckte ut sina vingar för att jaga bort en inkräktare, såg vi den imponerande och grasiösa flykten som startade i skyn. Snart var han tillbaka igen, skakade på sig, fällde in vingarna och återgick till posen som luftens herre. På fältet bortanför floden på andra sidan såg vi en dingo komma springande och sedan lyfte fåglar i massor, förmodligen var han ute efter en gås till middag, vi kunde inte se resultatet, men vi såg honom inte igen så kanske hade han tur. Dingon är det enda rovdjur som finns på land, det är en gulbrun hund som ser helt harmlös ut, den jagar i grupper och inte i flock så därför är det inte ovanligt att man kan ha turen att se en enskild dingo vara ute och jaga. Saltvattenskrokodiler såg vi många, närmare bestämt 13 stycken. Den största var en best på runt fem meter. De ser verkligen farliga ut med sina tänder på utsidan av käken och kraftiga bakben. De kan springa 60 km i timmen, inte långa sträckor men det räcker för den att få tag i sitt byte och dra ner det i vattnet.

Barnen var helt tagna och facinerade av resan, ögonen gick i kors och utroppen var många. Det var svårt att sitta i sina stolar, för alla ville ju komma nära och få se så mycket som möjligt. Gustaf stod ut, han var den yngsta som var med på båten och med charmen på topp lyckades han pakera sig längst fram på båten där det var bäst utsikt. Där satt ett Australienskt par som han började konversera med, de tyckte han var jätte gullig och försäkrade mig att han fick med glädje stå hos dem. Men tre personer från Italen som satt på andra sidan gången var inte lika roade. En dam i sällskapet utsmyckad som en julgran med kikare tyckte definitivt inte barn hade på denna resa att göra. Efter en del ganska tråkiga kommentarer kom Gustaf tillbaka och ville att jag skulle följa med fram. Jag i min enfald trodde det var Australiensarna som inte uppskattade att ha honom vid sig, men ytterligare en gång försäkrade de att det bara var roligt. Då kom några tråkiga kommentarer från julgranen och denna gång blev det en ganska hård ordväxning, för nu hade det Australienska paret fått nog. Sedan blev det tyst och Gustaf fick stå kvar. Han berättade hela vårt livs historia och hade svårt att slita sig från sina nyfunna vänner.

Flodbåten åkte sakta upp för floden, utmed dess stränder fanns , mangroveträd och stora fält av gräs som övergick i en matta av rosa vattenliljor. Guiden berättade att allt gräs vi såg hade flytande rötter vilket innebar att det såg ut som gräsängar men om man fick för sig att gå på det skulle vattnet omsluta en direkt. Hon berättade även att vattenliljornas blad var så starka och täta att aborginerna använde dem för att samla vatten i. Dess frön var som små nötter som kunde ätas om man nu vågade ge sig ut i vattnet. Aborginerna hade sina egna knep, dels rörde de vid vattenytan på ett speciellt sätt för att skrämma i väg ”saltisarna”, dels gjorde de enkla kanoter av torkkad bark som rymde en person så att de kunde ta sig ut och fiska och hämta annat ätbart. Under regnperioden kunde vatten nivån höjas ca 7 -8 meter och gräset följe liksom med. Naturen här var fantastisk anpassat efter både regn och torrare perioder, ett lanskap vi aldrig sätt tidigare. När solen började gå ner, speglade sig träden och buskarna sig i vattnet som var stilla, det var tilloch med svårt att se var vattnet började och land startade, varenda detalj i trädkronorna syndes i spegeln på vattnet – helt otroligt vackert.

Slutligen när solen gick ner så sprängdes himlen upp i en grand final, alla världens nyanser av rött, organge och gult medan träden speglade sig i vattnet. Vi var så glada och tacksamma för att få uppleva detta. När båten var på väg in till kaj stack det upp ett huvud med lömska ögon, en uppenbart irriterad krokodil, förmodligen hungrig. Han stittade stinkt in i våra ögon, sedan skönk han ner i djupet och försvann, inte en bubbla, inte en rörelse på vattenytan som talade om att han varit där. Riktigt obehagligt, hur nära har de varit oss tidigare utan att vi märkt det, sköt som en pil genom våra huvud.

Vilse i pannkakan

Campingplatsen var som de andra trevliga, enkla och dammiga. Bilen och våra kläder började nu få en rödbrun nyjans men vi stortrivdes. Där fanns en stort enplanshus med varma duschar, toaletter och diskställ. Lovisa, Gustaf och jag smet iväg för att duscha och det var en bit att gå, vi tänkte inte så mycket på att natten är kolsvarta och pannlamporna ger ett begränsat ljusfält. Vi hade inga problem att hitta till duschstället och njöt länge och väl, kanske lite väl länge. När vi var färdiga var vi ensamma och det var mörkt. Vi gick ut ur huset på samma ställe som vi gick in men i själva verket gick vi ut på andra sidan. Det såg precis likadant ut och vid första anblicken såg allt ut som det skulle. Vi började gå men ganska snart började vi ifrågasätta om vi gått rätt. Mörkret var kompakt och vår pannlampa lyste upp marginellt marken framför oss, vi kände inte igen vegetationen och började söka efter en väg.

Till slut hittade vi en och på båda sidor fanns avtagsvägar. Men inte någon som vi kännde igen, det fanns massor av husbilar, husvagnar och tält. Lovisa kommenterade att det var för mycket av allt, och nu kom insikten att vi var på en helt annan campingplats. Vi vände oss om för att gå tillbaka men möttes av en skylt ”varning för krokodiler”, vi vågade inte gå in på den stigen. Vi fortsatte, en obehagskänsla började infinna sig, det var inte lyckat att gå på upptäcktsfärd i mörkret när det kryllade av krokodiler i floden inte långt härifrån. Men tillslut var vi överens om att vi kände igen oss, trots att även här fans en skylt med varning för krokodiler gick vi in på stigen. Med hjärtat i halsgropen, såg vi det bekanta ljuset från duschanläggningen. När vi väl kom dit mötte vi ett ungt par som frågade om min man hette Olof, för han hade letat efter oss, de pekade in i mörkret och satte oss på rätt väg. Efter en stund hörde vi Taras lockropp, ett rop som hörs långt och vi pustade ut, äntligen hemma igen. Måste dock erkänna att jag var ganska chockad, paniken hade inte varit långt borta och lättnaden att vara tillbaka var enorm.

Dagen därpå gav Gudrun mig bekräftelse på att det var lätt att gå vilse hon höll på att göra det samma genom att gå ut på andra sidan duschanläggningen, allt var så likt. Men i hennes fall var det ljust och hon insåg snabbt vad som höll på att hända.

Dag 4 – kultur, rock målningar, wollabies (små kängrur) och mänger av Kakaduer.

Vi besökte Warradjan Aborginal Cultur Center på morgonen, det var ett mycket fint och informativt litet museum där vi alla fick en god insyn i Aborginernas liv och seder. Men även om det var väldigt intressant att se hur de levde förr, så kvarstår frågan fortfarande, hur lever de nu? Det vi sett hitills har varit mest tragiskt. Utslagna och alkoholpåverkade Aborginer som sitter i grupper under träden i skuggan i städerna. Kanske behöver man åka in i Arnhem land för att få se en annan sida. Aborginerna har verkligen utstått mycket förnedring och förtryck. Barn har stulits och rövats bort för att sättas i kristna skolor och för att” civiliceras”. Män har använts för att sköta det tunga arbetet att driva boskap, rida in hästar och sköta hushåll. De fick inget betalt mer än möjligtvis mat att äta. De användes för att jaga bufflar, som var ett farligt yrke, även detta utan betalning. Kanske berodde det delvis på att Aborginerna var ett vandrande folk, som inte såg betydelsen av ägandet. De var som en del av naturen och ansåg sig fått i uppgift att sköta om och bevara sina omgivningar. Deras seder och kunskaper gick i arv via sånger och berättelser, de hade inget skriftspråk. klippmålningar var ett sätt att bevara minnen, de målades direkt med ockrafärger på klipporna och de var heliga, andra kunde måla över dem men det var inte tillåtet att ta bort dem.

Nästa mål var klippmålningarna i Nourlangie Rock. När vi kom fram fick vi veta att Jurgen ännu inte var frisk från sin magåkomma han fått dagen innan, han såg blek ut och valde att stanna medan vi andra gick vandringen för att se målningarna. Solen stod högt på himlen och det började bli riktigt varmt. Efter en stund började Lovisa beklaga sig för att hon inte mådde bra, hennes panna var het och ögonen glansiga. Vi hade redan gått en bit så hon följde tappert med men vi tog det försiktigt. Målningarna var gjorda av Aborginerna i området och var mycket gamla. Tillsammans med det vi lärt oss på museet och genom att betrakta grottmålningarna och läsa informationen som gavs så fick vi alla en större förståelse för hur livet had tett sig innan engleskmännen kommit. Aboriginerna hade lärt sig att leva i denna för oss så kärva natur, vördnade den och såg sig själva som en förlängning av den. Deras traditioner och kunskaper fördes vidare i generationer genom berättelser och sånger.

Väl tillbaka vid bilarna så beslöt vi för att gå skilda vägar under resten av utfärden Besättningen på Voyager ville fortsätta till Ubirr medan Anniara och vi på Miss My började återfärden mot Darwin. Vi bestämde oss för en lite mer bekväm Camping sista natten. Det blev Mary River Park som är privat och ligger utanför Kakadu national park. När vi åkte upp på vägen till campingen möttes vi av en hel flock av wallabies med ungar, det var i skymningen och alla var överlyckliga. Tältet åkte upp fort och sedan sprang vi till de närmst duscharna, Olof tog en liten promenad och sedan var det dags för middag. Det fanns en gemensam plats med stekhäll, vatten och kylmöjligheter. Vi lagade en festmåltid på lammkotletterna som var kvar. Vi avslutade kvällen framför en liten lägereld, drack en öl och åt chips.

Följande dag skulle vi lämna tillbaka bilarna i Darwin. Göran och Gudrun fällde ihop tältet på taket efter frukost och gav sig av hemåt före oss. Vi tog det lite lugnare och gick på upptäcktsfärd efter frukost. Campingen låg precis vid Mary River och det gick att hyra små båtar för att själva åka ut på floden och se på krokodiler. Det kostade bara 70 dollar för en båt i tre timmar, prisvärt, men vi hade sett tillräkligt av de läskiga dinusaurierna. Fakum är att sakta smög sig rädslan in i mig och det fanns inte längre något intresse att komma nära dessa ”dödsmaskiner”. Vi blev istället faschinerade av alla kakaduor som ”duschade” i den stora vattenspridaren. Det var en stor flock med bortåt hundra individer som lekte i vattnet. Vilket skådespel!

Hemfärden gick smidigt, trots alla långa transporter på vägen. Långtradare i Sverige är måhända långa men de kan inte jämföras med de ”road trains” som trafikerar vägarna i Australien. Jag vet inte hur mycket längre de är men de är lååååånga. Vi fick lite bråttom på slutet och dessutom var vi inte längre lika pigga på att sätta ner fötterna i vattnet och vada ut 200 meter till jollen. Det var självklart lågvatten när vi skulle ut med alla saker och då får man traska och vada. Innan hade vi inte brytt oss så mycket men nu med saltvattenskrokodiler färskt på näthinnan kändes det inte lika muntert längre. Beslutet att flytta båten dagen därpå till ankringsplatsen utanför marinan var inte svårt att ta.
Dagen efter läste vi i tidningen om en man som hade blivit tagen av en krokodil. Det hade skett vid den bro över Adelaide River som vi passerat föregående dag. Kanske stod mannen och fiskade vid strandbanken när vi passerade uppe på bron. Det var mannens fru som stod ett stycke längre bort från vattnet som hade larmat om händelsen. Senare samma eftermiddag hade polisen lyckats lokalisera krokodilen, dödat den och man kunde konstatera att rester efter mannen fanns i bestens mage…..

Sista chansen och paket från sverige

Vi flyttade båten och kunde konstatera att vi låg tusen gånger bättre på den nya platsen. Det var underbart, äntligen kunde vi få något gjort på båten. Nu gällde det att göra allt som vi visste behövdes och köpa det som fattades ombord. Vindrodret Wilma behövde kärlek, en spricka måste svetsas och delar skulle bytas för att få bort glapp. Locken till våra sittbrunnsbänkar måste bytas, de är nu så ruttna att det börjar bli farligt och Olof snurrade runt i Darwins industriområde och lyckades köpa marinplywood. Vi hann inte med att byta locken men nu hade vi i alla fall material för att göra det. Vår nya jolle måste lämnas in då den läcker luft vid en av ventilerna (mycket irriterande). Impellern på motorn ska bytas och även oljan och filter bytas. Riggen ska gås igenom. Vår AIS beter sig underligt och behöver felsökas liksom även vår kortvågsradio som har fått ett eget liv som inte stämmer överens med vårt, Stänkskydd ska lagas, segelkapell lagas. Satelittelefonen behöver uppdateras. Vi blev också tvugna att dra en ny sladd inne i masten då vi hade fått ett brott på kabeln till ankarlanternan i masttoppen. Det visade sig bli ett irriterande tidskrävande arbete då det var mycket svårt att lirka igenom den nya. Vi får se vad som blir kvar på listan till nästa hamn.
Utöver detta ska det gamla vanliga göras, köpa mat för två månader som ska stuvas. Laga mat som ska frysas in. Barnen ska ha skola och få en vettig fritid. Vatten och diesel ska fyllas. Gasen ska fyllas och tvätt ska tvättas. Båten ska städas och göras sjöduglig. Rutt ska läggas och väder ska utvärderas.

Mitt i allt händer dock även roliga saker, vi hinner med att ha skola på Darwins Museum and Art Gallery of Northern Territory och får ”uppleva” orkanen Tracy som drabbade och raserade stora delar av Darwin i Jultid 1974. Man får gå in i ett slutet mörkt rum och där lyssna på en ljudinspelning som gjordes från någon plats i Darwin när orkanen passerade. Det är en skrämmande och närmast fysisk upplevelse. Dånet från vinden tillsammans med ljudet från bråte i rörelse och gnissel från metall och byggnadsmaterial som förvrids. Efter besöket på museet besöker vi kvällsmarknaden nära vattnet. Marknaden är speciell då även de lokala går dit för att umgås och äta en bit tillsammans. Där finns stånd med massor av mat, hantverk, målningar och massor av uppträdanden. Olof lärde sig att snärta högt med en läderpiska inför publik och Emil grät av lycka när vi hittade en riktig outback hatt i läder (ser ut som en riktig cowboy hatt). Vi kom tillbaka till bryggan där jollen låg precis när solen gick ner över vågbrytaren.

En annan höjdpunkt var när vi öppnade paketet som skickats hemifrån. Det var Mormor, Farmor & Farfar och Inger som var änglarna från himmelriket denna dag. De är svårt att beskriva glädjen att få känna sig ihågkommen av er därhemma när vi är så långt borta. Nya böcker kom fram, pyssel, filmer, små minnessaker från sverige och nya läroböcker. Alla slet och rev i sakerna, tårarna var inte långt borta när böckerna på svenska kom fram. Nya böcker att läsa istället för de gamla. Emil tittade länge på sina skinande nya matterböcker och ville med en gång kasta de gamla åt sidan. Vi pratade mycket om minnen från sverige, släktingar och tittade på gamla foton. Det blev även disskusioner om var vi ville bo, göra och hur livet skulle te sig när vi kommer hem. Inga stora städer, det var vi överens om. En hund ville vi ha, problemet var bara att alla ville ha olika hundar. Men Jurgen och Jan kom senare med en lösning som vi alla kunde enas om, en vit schäfer. Vi ville bo vid havet, inte för stort men med stor tomt. Vi fick inte arbeta mer än nödvändigt för barnen ville behålla den täta kontakten inom familjen, inte komma hem till ett tomt hus… Drömma kan man alltid göra.

På förmiddagen den 25 Augusti går vi in till tankbryggan och bunkrar diesel och fyller våra vattentankar och några extra dunkar med färskvatten. Med ca 800 liter diesel och drygt 1000 liter vatten ombord går vi åter ut och ankrar. Vi gör de sista förberedelserna inför avgång och äter sedan lunch. Sedan är det dags att lätta ankar. Vi har bestämt att gå samtidigt med våra vänner på Voyager. Vi passerar några grundbankar. Vinden är svag och vi sätter endast storsegel och fortsätter tuffa på för motor. Vi har strömmen emot oss så till en början går det långsamt men vi vet att ”det vänder” men att vi sannolikt kommer påverkas av tidvattensströmmar åt olika håll under de närmaste dagarna innan vi kommer ut på djupt vatten i Indiska Oceanen. Vi har 1500 sjömil till Christmas Island och räknar med att det ska ta oss ungefär 12 dagar.

Denna gång är vi dock överoptimistiska. Vinden förblir svag under hela etappen och periodvis väljer vi även att gå för motor. Först efter 14 dygn kan vi knyta fast vid en boj i Flying Fish Cove på Christmas Island. Resan blev dock behaglig med ofta minimal sjögång och vackert väder. Det enda orosmolnet under denna segling rörde våra vänner på Voyager. Redan ett dygn ut från Darwin hörde de oroande ljud någonstans uppe i riggen. De fattar beslutet att vända om och gå tillbaka mot Darwin och undersöka vad orsaken till ljudet var. Vid tillfället seglar vi faktiskt med god fart i fin vind och det känns sorgligt att se dem vända om och för motor stånga sig mot sjögången i riktning mot Darwin. Vi lider med dem och känner oss sorgsna över att skiljas från våra följeslagare här ute på havet. Vi önskar dem lycka till och erbjuder oss även att slå följe med dem tillbaka men de avböjer och vi ser dem försvinna akteröver. Vi hoppas innerligt att det inte är något allvarligt och att de snart ska vara på väg igen och att vi ska återses på Christmas Island.

Subscribe to Comments

3 Responses to “Camping i Litchfield och Kakadu National Park (Nordterritoriet i Australien)”

  1. Lite skillnad mot var jag är, norra norrland. -33C var det igår, skottade snö under norrsken igår. Solen går inte upp så jag behöver ingen solkräm. ;-) Idag blåste det ordentligt och strömmen kom och gick hela dagen, men vi har vedspis. Jättetrevligt att få ”resa med er” virtuellt! :-) Ha det fortsatt underbart! God Jul och Gott nytt år. /Joakim

     

    Joakim

  2. Hej Jocke! Här drömmer vi om snö. På Juldagen hade vi 38 grader i skuggan och det är mer än vad som är behagligt :)

    Olof

     

    Olof

  3. Passa på njut ingen höjdare med snö mörker o kyla

     

    Ingrid Österman

Leave a Reply

Message: