När jag hade nattvakt och som vanligt låg och vilade i sittbrunnen hände något märkligt. Miss My fick för sig att gå upp i vind och stanna där, kunde inte få tillbaka henne på kurs för allt i världen och det blev kaos för en kort stund. Olof kom självklart upp från salongen, sömndrucken. Vad hade nu hänt?
Det var handstyrning som gällde och Olof sa med trött röst att vindrodret hade gått sönder. Mörkret var kompakt runt oss och stämningen ganska låg, vi såg framför oss minst 10 dagar med handstyrning. Inombords var det något som brast men jag sa klämkäckt att, då bör vi kanske surra vindrodret så att inte mer delar försvinner eller går sönder. Olof tittade på mig och med pannlampa på huvudet och en livlina i flytvästen satte han sig på akterdäck och började undersöka ordentligt vad som hade hänt. Själv stod jag vid rodret och handstyrde. Efter en stund kunde han berätta att det inte var så illa som det först hade sett ut. Vindrodret var inte trasigt utan hade bara gått isär och gick att laga med de reservdelar vi hade ombord. Han gick ner i förpiken och rotade fram verktyg och reservdelar. Helt plötsligt blev inte natten lika mörk, stjärnorna blinkade till oss från himlen och vi kunde slappna av.
För er där hemma är det kanske svårt att förstå hur beroende vi faktisk är av Wilma (Vindrodret) och August (Autopiloten). Vi är en så liten besättning så när vi måste handstyra blir resan av ett helt annat slag. En av oss blir då bunden till rodret dygnet runt.
Dessutom så styr Wilma ofta bättre än någon av oss. Varken Wilma eller August tycker illa om dåligt väder eller regn. De håller kursen även i mörker och Wilma är dessutom smart nog att följa med vinden om den ändrar riktning. Detta innebär att Wilma alltid ändrar kurs utifrån eventuella vindskiften och vridningar. Detta faktum är värdefullt då man drabbas av en squall med både vindökning och vindvridning. Vi seglade hemifrån hela vägen till Panama utan August (fungerande Autopilot) och det räcker. Efter att ha bytt lite sladdar, vaknade han till liv och har varit en härlig besättningsmedlem sedan dess, positiv och uthållig.
Några dagar efter halvlek märkte vi att navigationsdatorn började leva sitt eget liv och så en dag så blev skärmen blå (”bluescreen”) och vi fick ett felmeddelande som man inte visste om man skulle skratta eller gråta åt. Vi har en navigationsdator som vi uteslutande använder för navigering och mailande (endast via kortvågsradion). Vi har valt att begränsa användandet av denna dator så långt som möjligt. Den har t.ex. aldrig varit uppkopplad mot Internet. Olof hävdar att det enda man kan vara säker på angående en PC (alla nya PC) är att den från första dag kommer att fungera sämre och sämre för att slutligen ”krascha”. Utifrån denna icke alldeles vetenskapliga syn på saken valde vi alltså att begränsa nyttjandet av denna PC .
Men nu hade den alltså ändå kraschat Felmeddelandet inleddes med: ”Ett fel uppstod och Windows har stängts för att förebygga problem med din dator. En tråd försökte frigöra en resurs som den inte ägde.” Ha ha ha! Sedan följde ett antal olika alternativ för att lösa problemet. Efter en del arbete med datorn kunde vi konstatera att vi tydligen inte längre kan ha både navigationsprogrammet och mailprogrammet öppet samtidigt och skifta mellan dessa program genom att klicka på respektive ikon längs nere på skrivbordet. Om vi gör det så kommer datorn att ”krascha”. Däremot kan vi ha bägge programmen igång samtidigt om vi för att växla från navigationsprogrammet till mailprogrammet först minimerar navigationsprogrammet med den lilla symbolen uppe till höger i programfönstret! Jag undrar vilken usling som försökte frigöra den där tråden .
För att sammanfatta. Datorn fungerar i sort sett som den ska om vi bara anpassar oss efter nya förutsättningar och inte uppmuntrar trådstölder. En sorglig konsekvens av strulet tycks vara att hela vårt spår (den väg vi har förflyttat oss sedan Sverige) inklusive waypoints och rutter tycks ha raderats! När vi väl kommer fram till Marquesas
ska vi undersöka om dessa kanske trots allt går att finna någonstans på hårddisken. En nyinstallation av programvaran lär också bli aktuell.
Slutligen gick Felicia om oss och strax därefter miste vi radiokontakten över VHF med dem. Det hade blivit ett trevligt inslag på dagen att höras varje morgon och eftermiddag över VHF’en. Att ha någon att prata med är alltid roligt och man delar med sig av de små ting som händer under dagen. Det ger lite extra energi och seglingen känns inte lika lång när man har någon att dela sina upplevelser med. Men som sagt de gick om och försvann i fjärran. Vi kunde hålla kontakt via mail även fortsättningsvis men det är ju inte samma sak. /Kristina