Miss My Sweden

Den 18:e juni lämnade vi den fina viken Hanamoenoa på ön Takuata i Marquesas.  Att ge sig av är alltid förknippat med en viss anspänning, speciellt om vistelsen varit lite längre. Då hinner vi rota oss, dra fram saker, skapa en annan ordning och när det är dags att gå ska allt sjöstuvas och ner på sina bestämda platser. Tidsoptimister är vi alla ombord. Uppgifterna är uppdelade och alla vet i princip vad som ska göras. Barnen har ansvar för akterruffen och bortplockning av alla leksaker, badkläder, badleksaker, snorklingsutrustning och Body boards. Emil brukar alltid tömma jollarna på åror, prylar av alla de slag och hjälpa till att vinscha upp dem på fördäck. Olof har ansvar för navigering, genomgång av båten, motorn, dra skot, se över segelsättning, ta upp utombordaren och jollarna. Min uppgift är stuvning (inte köttstuvning), se till att allt sitter fast, säkert inne och ute på däck, undanplockat, se till att fönster är stängda, att mat är förberett, och när ankaret tas upp se till att kätting löper ner fint i kättingboxen.

Som sagt, vi har delat upp arbetet ganska väl och det tar tid att förbereda allt för avgång. Om vi lägger till något utanför rutinerna rinner tiden i väg. Denna gång skulle vi gå vid lunch, vilket ger mycket extra tid för egna planerade uppgifter och lek. Skeppsråd var ett måste på morgonen, Olof förväntade sig att båtens skrov skulle skrubbas innan avgång. Vi andra hade hört men inte lyssnat och var nu vansinnigt förvånade över begäran. Barnen hade i sina tankar tänkt snorkla med rockorna en sista gång, själv ville jag bara plocka undan det sista och ta det lugnt.
Protester, protester, men vi fick ge oss snabbt. Han hade faktiskt pratat om det, även om vi inte lyssnat. När det gäller båtens skötsel är det bara att bocka och buga. Det gör faktiskt en stor skillnad i fart om skrovet ser ut som en skäggig dam eller är len och ren som en barnrumpa. Med hårda ord ”då gör jag det själv, då” sprang han ut på däck. Inte vidare effektivt då han borde koncentrera sig på annat.
Lovisa, Emil och jag fick på oss badkläder och snorklingsutrustning. Till vår hjälp hade vi var sin diskborste (modell gammal). Det var bara att hoppa i. Just denna dag var det extra klart i vattnet och det gjorde naturligtvis jobbet lite roligare. Vi kunde samtidigt studera fiskar av olika slag som simmade runt skrovet. Det kanske ska nämnas att vattentemperaturen är 28 grader så någon direkt köldchock drabbas man inte av, då man hoppar i. Det var inte så farligt, lite mer än ”gårdagens skäggstubb” under vattenlinjen och lite längre grönt skägg vid vattenlinjen. Alla hjälptes åt och efter ett par timmar var vi färdiga. Måste erkänna att det var märkligt och med en viss stolthet jag såg mina barn dyka ner under båten och skrubba, komma upp, blåsa ut vattnet ur snorkeln som en fontän och ta nya andetag för att sen dyka igen. Olof och jag tog propeller, roder och med hjälp av en skrapa det längsta sjögräset men barnen gjorde faktiskt en skillnad och om de inte hjälpt till skulle det säkert tagit dubbetl så lång tid.

Vi var alla lite möra till lunch och lite stressade, för tiden hade runnit i väg och nu började det bli sent. Då ropade Valentine på norska Yum Yum att vi kunde få vatten från dem om vi ville, de skulle köra sin watermaker. Det kunde vi inte tacka nej till, att få ett säkert vatten som dricksvatten var inte så dumt med tanke på mina magbesvär. Valentine kom paddlande i sin kajak och vi lämnade våra femlitersdunkar. Nu skulle vi få nödvatten om det vatten vi tog på Hiva Oa trots allt skulle visa sig vara dåligt. Vattnet i Marquesas är förmodligen inte bombsäkert, då det handlar om regnvatten som, efter att ha fallit på bergssluttningarna på okänt sätt, förädlas till dricksvatten. Problemet är bl.a. getterna som betar på bergssluttningarna. De tar inte hänsyn till att vi vill ha rent dricksvatten när de bajsar och vattnet kan därför vara smutsigt. Vi tog vatten i Hiva Oa som påstås vara säkert men samtidigt anser somliga att man först bör koka vattnet (i tjugo minuter!) innan man dricker det. Således kändes det skönt att få några ”femlitare” med hembryggt vatten av YumYum.
Yum Yum är en 14 meter lång katamaran med ett trevligt par ombord, Tor är norrman och Valentine kommer från Schweiz. De har ingen specifik tidsplan eller resrutt utan är lyckliga över att ha kommit fram till Marquesas och reser runt för att verkligen få uppleva området. Det är befriande att se hur de lyckas komma in i de lokalas liv och få tillgång till det som vi andra inte har tid och kraft att åstadkomma. Det går om man bara vill och verkligen låter saker ta tid. Våra resor har så olika förutsättningar och karaktärer men är ändå precis så vi vill ha det ändå.

När vi väl kommer iväg lägger sig ett lugn ombord. Vi faller snabbt in i vid det här laget ganska fasta rutiner beträffande sovtider, mathållning skolgång m.m. Själva framförandet av båten, seglandet sker med allt större känsla av effektivitet och säkerhet. Målet är Ahé,  510 sjömil avlägset, en atoll i den nordvästra delen av Tuamotus.

Efter knappt fyra dygn till sjöss ser vi palmerna vid horisonten, inga berg eller klippor, bara låga öar bevuxna med palmer. När vi kommer närmare syns dessa ”platta” atoller tydligare mot horisonten. De består av stora och små motus med rev emellan, där vågorna bryter och nu gäller det för oss att hitta den enda öppningen genom vilken man kan ta sig in innanför ringrevet. Den var inte så svår att finna när vi väl närmade oss ytterligare, men passagen in var smal, och det var med spänning i luften som vi girade in på kursen 115 grader och gick in i passagen. I den yttre delen är passagen in ca 180 meter bred men på det smalaste stället längre in säger pilotboken att det bara är 25 meter brett. Dessutom måst man gira något i slutet för att undvika ett område med rev. Det är väl markerat och vi gick in vid rätt tillfälle strax före lågvatten, vilket gav oss en knops motström och allt gick enligt plan. Väl inne i atollen öppnade sig ett innanhav som var 20 km gånger 10 km. Vi möter en Holländsk segelbåt som är på väg ut och märker till vår häpnad att vi är ensamma, inga andra båtar ligger ankrade här. Passaden blåste svagt och vi kunde utan svårigheter ankra vid huvudorten Tenukupara.

Här är otroligt vackert, korallhuvuden och korallrev som sticker upp i närheten av vattenytan i detta ”innanhav” som annars har ett djup på mellan 20 och 30 meter. Det första som möter en är färgskiftningarna hos vattnet, beroende på djup och botten så får vattnet olika karaktär. Närmast land är vattnet helt klart med sandbotten och korallhuvuden blandat, fiskarna syns som i ett akvarium med alla världens färger. När det blir något djupare ändras färgen mot ljusblå och turkos. När vattnet mötet korallen bildas bruna band eller fläckar. De kan även vara vita och mörkt gröna men i huvudsak är de mörkare än vattnet omkring dem. När man färdas med jollen måste man vara uppmärksam på dessa färgskiftningar. Korallhuvudena kan nå ytan men de kan också ligga på flera meters djup. Man kan forsa fram över somliga i femton knop, men andra kan man knappt komma förbi även om motorn fälls upp. Den mörkgröna eller djupblåa färgen innebär att djupet är i alla fall runt 20 meter och då kan vi inte se botten längre.

Runt om oss finns små öar så kallade ”motus” som förenas genom kraftiga ogenomträngliga rev barriärer. På öarna växer det kokospalmer, en tall med mjuka långa barr och ett lägre träd med breda blad och vita blommor som luktar sött och friskt. Kokospalmerna växer i massor. De hänger ner över de smala strandremsorna och bildar en vy som på en broschyr från Söderhavet. Ganska snart går solen ner och månen lyser starkt på himlen (vi har fullmåne nu). När barnen lag,t sig tar vi oss ett glas vin och beundrar utsikten omkring oss, vi bara njuter och gläder oss åt att vara här. /Kristina

Tillbaka till Hiva Oa. Efter många samtal och diskussioner valde vi att gå tillbaka till Hiva Oa i stället för att gå till Nuku Hiva och fylla på våra lager före avgång till Tuamotus. Enligt pilotböckerna är färskvattnet i den vik på Nuku Hiva, som lockade oss, av tveksam kvalitet. Inget nämns om att det skulle vara otjänligt på Hiva Oa, så slutligen gav vi oss alltså av tillbaka till den ”underbara” vik vi några dagar tidigare ”flydde” från, för att fylla vatten och handla. Stället var lika trist som förra gången även om vi nu kunde ligga innanför vågbrytaren utan problem. Dyningen var dock besvärande och vi längtade tillbaka till Tahuata hela den tid vi var där. Så det var underbart när vi kunde lätta ankare (efter en del trassel med akterankaret, över vilket en stor fransk katamaran på morgonen hade ankrat) och ta oss tillbaka till Tahuata.

Väl tillbaka för ankar i den lilla viken njöt vi. Barnen åkte in till stranden och surfade med sina ”Body boards” på vågorna. Felice låg nu också för ankar i viken till Gustafs stora glädje och han fick äntligen leka med Birk igen. Gustaf har funnit nya krafter efter vår medicinering mot parasiter och mask och det syns verkligen en skillnad. Under vistelsen på Fatu hiva var han slö, ingen fart alls och sprang sällan. Hans aptit var dålig och vi kunde inte förstå varför. Nu förstår vi desto bättre. Kort efter att han fått denna medicin så har han vaknat till liv och är sig själv igen. Alla utom jag verkar ha fått nytt liv. Min mage är nämligen i uppror. Vi fick tips från Mia på norska katamaranen Blue Marble att det kunde vara Amöbor som var orsaken till mina magproblem. De hade själva råkat ut för detta på Galapagos och ätit en dundermedicin. De hade en kur kvar som de gav mig. Vi beslöt dock att vänta med denna tills vi är i Tuamotus. Ville inte bli utslagen på vägen dit, så det var bara att bita ihop. Det går lite upp och ner, ibland mår jag bra och ibland inte.
Alla trivdes, vi snorklade som vanligt med mantorna och en morgon med något helt annat djur – Delfiner. De kom in tidigt på morgonen i två grupper om ca fem och simmade mellan båtarna. Vi skyndade oss i vattnet, alla hittade dem (utom jag) och simmade med dem. Olof och barnen berättade att de hörde deras sång i vattnet och var överlyckliga. Den hårda jollen var även den i vattnet och barnen lekte, rodde och simmade i land. Vi hade självklart skola, vilket vi haft varje förmiddag på Tahuata och därefter var eftermiddagarna fulla med lek.
På kvällen var vi bjudna hem till Oda där Elisabeths födelsedag skulle firas, något vi fick reda på först när vi kom dit. Maria och jag fick snabbt improvisera och ett armband åkte fram som Desiré (konstnär på Fatu Hiva) gjort. För en kort stund blev vi lite ”trötta” för att ingen talat om att det var födelsedagskalas. Man vill ju verkligen kunna ge något även om det inte är så märkvärdigt. Det gäller att ta tillvara tillfällena att fira. Kvällen blev trevlig och skratten många. /Kristina

Det tog två timmar att segla över till grannön Tahuata och den fina viken Hanamoenoa.  Vi kunde ankra skyddat inne i viken och framför oss låg en härlig och efterlängtad sandstrand. Vi stack in för att bada. Det är nästan djupt hela vägen in, så det blev lite av ett äventyr att få upp jollen på stranden (som dessutom sluttade brant) men när vi väl var klara njöt alla. Barnen lekte i vågorna och vi vuxna satt bara och kopplade av i sanden.
Dagen därpå började Olof arbeta tillsammans med Asier för att förbättra deras bomnocksbeslag.  Problemet var att de fått två sprickor längst ut på bommen p.g.a. snedbelastning (orsaken var att preventergajen resp. storskotet inte båda var fästade i bombeslaget tidigare ). Olof svetsade enligt Asiers ritning en ”förlängning” av bomnocksbeslaget som löpte på båda sidor om bommen, genom vilken sedan två ”långa bultar” (8 mm gängstång) fixerade den spruckna bommen. Det blev toppen, alla var glada och nöjda. Det är roligt och givande att kunna hjälpa till, använda sina kunskaper där det verkligen gör nytta.
I viken finns massor av Manta rays (Djävulsrockor). De kommer in på morgonen och äter alger. De är för det mesta orädda, bryr sig inte om när vi snorklar med dem. Så var det även denna gång.  Det är helt fantastiskt att få dyka ner och simma med dessa stora svarta rockor med deras vita undersidor och stora runda munnar. De gör looping i vattnet precis som ett flygplan gör i luften, gång på gång, looping efter looping med  munnen öppen för att äta. Vi simmar med och tittar förstummade i våra cyklop. Även lille Gustaf får se dem. Emil och Lovisa snorklar självständigt, dyker utan vidare ner och simmar med dem. De är helt ofarliga men samtidigt så mäktiga. Nu förstår jag bättre vad jag såg när vi var på Galapagos och snorklade på öppet hav med en Manta Ray med ett ”vingspann” på bortåt 6 meter som kom rakt emot mig. Chocken då gjorde att det var svårt för mig att riktigt förstå vad som var framför mig, det var bara svart, vitt och himla mäktigt.
På kvällen blev vi, tillsammans med andra vänner, inbjudna till trimaranen ”Macha” på en drink i solnedgången eller som amerikanerna säger en ”sundowner”. Carolyn, Tony och Melina önskade oss välkomna och vi fick för första gången se en båt med tre skrov. Emil var verkligen vinnaren denna gång och det var så roligt att se honom sitta och prata med Melina hela kvällen. Melina är sexton år och himla ”snygg” (enligt Emil). Det var det närmaste en jämnårig Emil har träffat på länge och det gjorde honom gott. De satt bredvid varandra, smålog och skrattade. Vi fick berättat för oss efteråt att de pratat mycket om resan, livet och framtiden. Allt det där man inte kan prata med föräldrarna om. Macha lättade ankare senare den kvällen och vi hoppas att vi kommer att få se dem igen någon gång  i framtiden. /Kristina

Baie Tahauku på Hiva Oa är ett ställe som aldrig kommer att hamna på listan bland våra favoriter. Det är en ankringsplats som är urusel och rullig. Det krävs att man även använder akterankare då det är trångt. Dyningen går in i ankarplatsen och vattnet är strömt tack vare tidvattensförändringar. Vattnet är brunt av växtdelar och dyigt. Flera båtar har mist sina ankare här, draggning hör till vardagen och det är jobbigt att komma iland p.g.a. dyningen. Vi är väl överens ombord om att detta ställe är ett rent ”skit” ställe!

När vi kom in fick vi hjälp av Per och Elisabeth att lägga ut akterankaret. Tyvärr kom vi lite för nära, akter om våra vänner på Sirius men de skulle gå morgonen därpå, så vi var överens om att låta det vara.
På natten kom regnet, ösregn som vi inte upplevt tidigare. Själv var jag ute kl. 06.00, duschade och tvättade håret i det fria. Ingen var uppe, ensam med en himmel som hällde ner vatten i massor. Allt eftersom besättningen vaknade kom de också upp och tvättade av sig, och sedan började vi samla upp vattnet. Vi fyllde alla dunkar inom loppet av ett ögonblick, 120 liter regnvatten. Men allt eftersom tiden gick insåg vi att situationen inte endast var ”uppfriskande”. Regnet var så ihållande att större och mindre växtdelar började åka ner i vattnet och flyta förbi båten i strömmen som regnvattenfloden från land skapade.

Strömmen ökade och allt större växtdelar flöt förbi båtarna som nu hängde i sina akterankare. Olof lirkade loss en fem meter lång gren som fastnat i vår aktra ankarlina. Akterankaret, ett tjugo kilos Danforth med tio meter skaplig kätting och trettio meter lina var under rådande omständigheter långt ifrån tillräckligt. Som jämförelse kan nämnas att vi till vårt 53 kilos Delta-ankare på ankarspelet i fören har 100 meter 14 mm kätting. Olof startade motorn för att vara beredd om det skulle bli värre och till slut inträffade det som vi befarade skulle ske. Akterankaret släppte. Vi kom farligt nära aktern på Sirius, deras vindroder var i fara. Vi lyckades manövrera oss förbi, men drev sedan med sidan mot strömmen mellan norska katamaranen Yum Yum och redan nämnda Sirius. Carolyn (Sirius) och jag, på var sin båt försökte hålla isär båtarna och lyckades med minsta tänkbara marginal hindra vårt peke från att skrapa från akter till för på 16,5 meter Sirius. Väl förbi Sirius stoppades vår framfart av vårt bogankare. Nu låg vi med fören pekandes mot fören på Sirius några få meter bort. Strax akter om oss, tio meter bort kunde vi se hur Mareike och Asier på den tyska katamaranen La Medianoche bekymrat studerade situationen. De kämpade med att få upp sitt akterankare. Till slut fick de upp det och gav sig av för att ankra utanför vågbrytaren. Vi lyckades strax därefter få upp vårt huvudankare och gjorde detsamma.

När vi tittade ut över förödelsen på ankringsplatsen, förstod vi att vi ändå klarat oss bra. De båtar som låg längst in i den lilla viken hade fått hela skogen att fajtas med, som drivits ner i vattnet av regnmassorna. Båtar hade gått ihop, akterankare hade lossnat, motorer stoppat (för all skit som kommit in i kylvattenfilter), de fastnade i all tänkbar bråte, andra kapade linan till akterankaret för att hämta detta senare.

När vi väl åter ankrat utanför vågbrytaren (rulligt ja, men säkert!) skyndade vi oss ner i jollen för att åka in för att hjälpa de andra, men när vi kom in hade det värsta lagt sig och allt verkade vara under kontroll igen. Ingen av båtarna verkade ha ådragit sig någon större skada. Vi spenderade en stund på Sirius med Andrew och Carolyn, drack gott kaffe, åt en kaka och pratade om vad som hänt.

Senare på eftermiddagen tog vi en promenad in för att se om vi kunde klarera in (få stämplar i passen och formellt få tillstånd att vistas i landet), men det var inte möjligt med det kaos som rådde inne i byn, rena naturkatastrofen och arbetet var i full gång för att röja undan allt. En flod rinner genom byn med en bro över. Öppningen under bron var fylld av sten och bråte som forsat ner från bergen. Vi såg hur det kraftiga regnvädret förstört överallt. Jordmassor som rasat ner på vägar, flodbäddar som växt och dess vegetation som åkt med ner i havet. Olof pratade med en polis (den som vi dagen efter klarerade in hos). Han berättade att man inte hade upplevt ett liknande regn på Hiva Oa på tretton år. Vi lyckades i alla fall klafsa fram i våra sandaler på leriga vägar till en affär med matvaror. Där fanns alla godsaker vi drömt om skulle finnas och vi passade på att handla.

På ankarplatsen rullade det som på Atlanten och för mig själv blev lösningen ett halvt (sjösjuke-)plåster bakom örat. Vi gjorde ett nytt försök att ta oss in dagen efter. Dyningen var så hög att det var nästan är omöjligt att ta sig i land. Jollen åkte upp och ner som i en bergochdalbana och hamnde under betongbryggan. Vi valde till slut att lägga jollen vid träbryggan precis bakom vågbrytaren i stället, men där var vattnet mättat med växtdelar och man fick ro in i sörjan innan akterankaret kunde släppas och innan man kunde förtöja i bryggan. Olof såg ut som en brun skata när vi möttes för att gå till byn och klarera in. 

Allt gick dock bra när vi klarerade in och de var jätte trevliga på polisstationen. Vi fortsatte för att ta ut pengar, vårt humör var inte det bästa och vi tyckte ganska illa om detta ställe. Men så träffade vi Tania, hon har ett pensionat i nästa vik och vi började prata. Hon berättade om ön, dess seder och vad som var så speciellt med just denna ö. Hennes kärlek till ön smittade av sig och vi började mjukna. Det var ju ankringsplatsen som var ”skit”, inte hela ön. Hon tyckte vi skulle hyra bil och åka runt. Vi berättade att vi skulle vilja köpa ägg och grönsaker. Hon sa att det fanns två personer som sålde detta från sina skåpbilar på två olika ställen i byn (Det bor ca 1500 personer i Atuona). Vi sa hej då och tackade för hjälpen. När vi senare var i apoteket för att köpa medicin mot parasiter och mask, dök hon upp på nytt. Vi hälsade och hon hjälpte oss. Olof postade inklareringspapperen till Papete (Tahiti) och hon erbjöd oss skjuts tillbaka till båten. En sådan generös och trevlig person. Vi tyckte genast bättre om platsen.

Vi stannade ytterligare en natt bara för att ta det lugnt och Olof ville prata med Mareike och Asier på La Medianoche. Vi hade via mail fått veta att deras bom var trasig och att de behövde hjälp med ett svetsjobb. När han lyckades ”haffa” dem när de passerade oss i sin jolle, slumpade det sig så att jag stod och lagade middag. Vi skulle festa till det med kött och pommes frites, det fanns tillräckligt med mat och vi frågade om de ville göra oss sällskap. De kom med glädje och tog med sig en flaska vin. Efter ett par dagar utan vuxet sällskap var det uppskattat att sitta och prata, prata, prata och prata. Dagen efter skulle vi båda gå till Tahuata och Olof skulle göra ett försök att svetsa en förstärkning till det rostfria bombeslaget. /Kristina

Med sömnen kvar i ögon gick jag upp i sittbrunnen. Olof och Emil hade varit inne för att hämta frukten vi skulle få. Vilka leenden och Emil var i extas, vid hans fötter låg två bananstockar (gröna) betydligt finare stockar än de vi köpt på gården i Galapagos, en kartong med papaya, apelsiner, pamplemousse och mängder av citroner. Vi fick även en annan frukt som vi inte förstod vad det var för något. Vi började med att sätta upp näten i aktern under solpanelerna, denna gång tvärsöver från ena sidan av båten till den andra och mer säkrade än förut med extra förstärkningar. Det gäller att vara rädd om detta guld som vi är så beroende av för vårt välbefinnande. Vitaminer är svårt att få tillräckligt av och vi försöker att minst en gång om dagen göra en rejäl fruktsallad att dela på. Alla förstår värdet, även barnen. De frukter som inte är lika goda åker ner som medicin. Både Lovisa och Emil har under en kort period haft problem med blödande tandkött på grund av att de var för petiga medfrukten. Det var inte så trevligt och ganska obehagligt. Om man äter frukten slipper de problemen och då var valet inte så svårt.
Bananstockarna åkt upp, hängande fritt och allt det andra i näten. Vi lärde oss alltså att två kraftiga trossar var värt; två bananstockar, 290 citroner, 5 stora pamplemousse, 3 papaya, 6 apelsiner och 5 mangos. Dessutom en hel spann med en frukt som vi inte visste vad det var. Häftigt va…!
Felice hade också bytt till sig frukt, de hade lämnat gamla stora dunkar för diesel och fick liknande mängd som vi. De skulle dessutom få en Tiki av den lokala konstnären i byn. Jaques som han hette var duktig på att skapa fina klassiska skulpturer i trä och ben. Hans fru Desiré, gjorde Tapa. Grundmaterialet för Tapa är Mullberryträdets bark, där fibrerna slås isär med ett kraftigt slagträ tills det liknar tyg. Detta material är förknippat med ceremonier och mystiska krafter. Det används till att ge kraft, makt, lycka och välmående. Framför allt görs kläder till hövdingar, dop, bröllop och svepningar. Men även tavlor skapas där historiska mönster används och berättelser illustreras. Fatu Hiva är den enda ön i Marquesas där kunskapen finns kvar att skapa Tapa. Jaques och Desiré är de enda kvar i byn som kan tekniken. Vi blev inbjudna en eftermiddagen att komma upp till deras hus och se om vi ville köpa något av deras verk. Tyvärr så hade det mesta skeppats till Tahiti för att medverka på en utställning men de hade lite små saker kvar som vi kanske ville titta på.
Efter lunch var frukten på plats och vi insåg att lite mera pomlemousse skulle vi nog ha plats för, de håller länge, är stora och alla gillar dem. Vi visste att en person ville ha fiskegrejor och hade plockat ihop ett kitt med krokar, drag och annat smått och gott. Jag tog även med lite kritor och pennor, synålar och annat. Med en gång på kajen kom mannen fram som ville ha fiskegrejor, han skakade på huvudet, ville ha kraftigare saker än det vi kunde erbjuda och vi gick skilda vägar.
Barnen var redan i land med Maria, så efter ”misslyckandet med fiskaren” gick vi tillsammans upp till en dam som ville ha kritor. Det visade sig att hon använde kritorna till att färja in olika saker, så mina pennor var inte så poppis, hon ville hellre ha en schal. Maria hade lämnat gatupennor till henna och för dessa fick hon pamplemousse som utlovats henne tidigare. Nu var det inte lika enkelt längre, alla ville ha alkohol men det vägrade vi att ge och några mera trossar hade vi inte. Det är inte helt enkelt att idka byteshandel. Man ska veta vad behovet är och det är svårt när man inte kan språket, dessutom är blyg och tycker hela situationen är lite jobbig. Vi gav upp och var nöjda med frukten vi fått tidigare.
När vi gick upp mot huset där konstnärerna bodde så såg vi en trädgård full med pamplemousse, de hängde från träden överallt. I bilen på uppfarten fanns fiskenät. Vi gick där och samtalade om att här skulle vi kunna fråga, det fanns kanske en liten chans att de ville ha fiskegrejerna, kastrullen eller stekpannan. Jo var den som fick oss att försöka, hans självklara stämma på norska ”Men försök, du kan ju alltid fråga.. i värsta fall blir det ju bara ett nej”. Vi fick kontakt med en kvinna på tomten som hänvisade till en äldre dam som satt i skuggan på andra sidan vägen. Hon ville gärna ha en kastrull mot pamplemousse, Olof och jag tittade på varandra och försökte med fiske grejerna istället, de ville hon definitivt ha! Nu slapp vi åka ut till båten och hämta kastrullen och stekpannan. Vi kom överens om 11 pamplemousse och så var kusten klar, ett handslag och affären var klar. Hon slängde dessutom med färsk peppar på kvist och färsk basilika. Väskan var överfull när vi fortsatte färden mot konstnärens hus.

Desiré och Jaques bor uppe på en kulle i ett vad de skulle kalla ett modernt hus med en liten veranda. De har en mängd hundar och katter som springer runt huset och bananträd och kokospalmer blandat med blommor växande på tomten. En kokosnöt ramlade ner precis bredvid barnen när vi gick upp mot huset, så det var med en viss insats vi klev in genom dörren.
Det var skönt att ha Olof med som kunde översätta. Desiré berättade om materialet hur hon slog sönder fibrerna tills hon hade tyget färdigt att färga. Hon visade oss en dräkt som hon hade gjort. Den hade varit med i en tävling av något slag och den var oerhört vacker. En vacker kjol med en koljé i midjan gjord av kokosnöt och ingarvat mönster och symboler. Huvudbonaden var gul med vackra blommor, gjorda i samma material. Lovisa fick prova den och hon såg så söt ut, det tyckte även Desiré och när hon tagit av sig dräkten kom hon med en annan huvudbonad. Den var inte lika stor och pampig men otroligt vacker i sin enkelhet. Det flätade bandet var färjat gult av saffran, blomman var formad som en lilja i naturlig färg. Hon satte den på hennes huvud och talade om att den skulle hon ha för att hon var så vacker, den skulle ge henne kraft och lycka. Lovisa var generad men otroligt glad och stolt. Hon höll den som om det vore ägg hela vägen tillbaka och var så glad.
Vi köpte en tavla gjord av Tapa med ett klassiskt motiv av en Tiki, en träskulptur, olja mot no-no (ilskna flugor) och två armband gjorda av kokosnöt med gravyr. När vi i skymningen promenerade ner till hamnen längs med ”huvudgatan” kånkades på våra dyrgripar kände vi oss dubbelt lyckosamma. Vilken dag! /Kristina

Att fylla tankarna är ett äventyr som ska delas. Olof och Jo på ”Felice” hittade till slut en dag där det passade och sjön var tillräckligt lugn för att genomföra projektet. Våra dunkar tillsammans med deras blev ca 250 liter. Vi har båda fasta tankar ombord på 1000 liter. Det fanns dock vatten i tankarna hos oss båda men vi visste inte riktigt hur mycket. Av erfarenhet vet vi att det tar hela dagen att fylla. Alla dunkarna ska fyllas för hand, de är mellan 20 till 25 liter och är rätt tunga. De ska bäras fram till kajen och langas ner i jollen (vår i och med att den har platt hård botten och är lättast att använda i detta avseende), som rör sig i vattnet nedanför. Sedan kör de ut till båtarna, varannan gång Felice och nästa gång till oss. Dunkarna konkas ombord, ställs tre och tre runt vattenintaget och sedan använder man slangar, som manuellt genom hävertverkan leder vattnet ner i tankarna. (Hävert innebär, för de som inte vet, att vattendunkarna står högre upp än hålet för vattenintaget. Sedan antingen suger man ut luften ur slangen eller trycker in luft i dunken med slangen för att skapa ett övertryck så att vattnet självmant rinner från dunk till tank genom slangarna.)

Kort sagt en ”väldans massa dunkar” och massor av vändor fram och tillbaka till båtarna. Jag och Emil gjorde det i Galapagos men fick då hjälp att få dunkarna fyllda och nerställda i jollen. Vi behövde då ”bara” släpa upp dem och få ner innehållet i tankarna. Det höll vi på med i två omgångar uppdelat på två dagar. Hade ont i kroppen i dagar efteråt.
Att se deras slit samtidigt som de tjattrar och skrattar gör en varm inombords.  Det blev tillslut ca 1400 liter uppdelat på våra två båtar, prata om tuff och tung arbetsdag.
Själv städade jag båten. Vi behövde sanera då mjölbaggar har fått fäste och är näst intill omöjliga att få bort. Det gäller att ha allt i plastpåsar och väl tillslutet. När de kläcks åker hela påsen ut. Men varje gång vi hittar dem så måste det saneras, torkas ur och ”besprutas”. Man hittar dem överallt när de fått fäste och det är ett evigt krig. Varje gång vi hittar dem åker de under lupp för att granskas och varje gång med det glädjande beskedet att det är mjölbaggar och inte kackerlackor. De är visserligen äckliga men djuren växer i alla fall inte i storlek utan bara i antal. Sanering krävs dock med jämna mellanrum. Man finner dem alltid på nya ställen. En godisbit har fallit ner bland chipspåsarna – sanering, en nudelpaket (inplastad) har en hel familj innanför plasten – sanering, ett mjölpaket där Zipp-påsen öppnats och inte är stängd ordentligt – sanering.

 Samtidigt förbereder jag för byteshandel och plockar ihop saker som vi inte behöver och sådant som enligt Umberto man har behov för iland.

När det är dags för lunch kokar jag upp ris. Tänkte försöka göra en riktig risotto denna gång. Har ju till och med risottobuljong till riset som inköptes i Martinique. Men ack så mycket ris det blev. När Olof och Jo kom förbi ännu en gång för att fylla på vatten, blev det naturligt att fråga om alla ville ha lunch. Maria hade hand om barnen iland och alla behövde mat. Jo skulle fråga Maria och sedan kom anropet på radion att de alla kommer med glädje om en halvtimme. Toppen! Men ack, vi hade ingen färsk mat, bara konserver. Nu gällde det att trolla med knäna och göra något gott av konserverna. Vi hade korv på burk och vakuumförpackad rökt fläskfilé från Las Palmas (mycket lång hållbarhet!). Ner med huvudet i konservförrådet, majs, gröna bönor, hela tomater, oliver och morötter.

Vitlök frästes med rödlök i olivolja, därefter gröna bönor, majs och morötter i samma stekpanna, hällde lite balsamvinäger över grönsakerna och de fräste till. I nästa steg lades det förkokta risottobuljongriset  i en stor rostfri form. Det luktade underbart. De frästa grönsakerna lades ovanpå, allt vändes runt  och blandades. Köttet skivades i tunna skivor, delades upp i bitar och stektes tillsammans med korven, mer vitlök, balsamvinäger och nu även basilika och detta rördes också  försiktigt ner. Allt toppades med skivade tomater och oliver och sedan in i ugnen i väntan på gästerna.

Försökte mig också på en Dijonsenapssås gjord på vispad burkgrädde, men den smakade pyton och åkte i zinken i stället. Det fick bli det  lilla vi hade kvar av mango chutneyn och en annan mangobaserad sås på flaska. Tro och häpna det blev toppengott! Alla åt så de storknade. Det räckte och blev till och med lite över. Vi hade en jättetrevlig lunch och samtalen fortsatte långt efter att barnen lämnat bordet. Jo var den som tillslut sa till på skarpen att arbetet måste fortsätta annars blir vi inte färdiga innan det blir mörkt. Maria tog in alla barnen till land igen och nu följde även Lovisa med.

Själv följde jag med Olof och Jo, som hade samlat ihop våra gamla trossar från urminnes tider. Dessa trossar har vi ingen nytta av längre, de var för kraftiga och svårhanterliga. Kanske någon här kan ha nytta av dem? Tog även med lite annat som vi kunde avvara i en stor påse. När vi kom in, ville Olof först inte ta i land trossarna, trodde kanske ingen ville ha dem eller så är det bara ett allmänt motstånd man har eftersom man inte riktigt veta värdet. Detta med byteshandel kändes så konstigt och märkligt. Man är så van vid pengar att det känns obehagligt att byta till sig det som vi tycker är så värdefullt mot det vi faktiskt kan avvara och inte värderar lika högt. Det är svårt att vända tanken att de faktiskt kan tycka att våra trossar är mera värda än deras frukt som har så högt värde för oss. När Olof till slut lyfte upp trossarna från jollen för att lägga dem på kajen, kom två män med raska steg och tog dem innan de föll till marken. Sedan gick allt fort, deras ögon glittrade och de frågade vad vi ville ha. ”Frukt, frukt var vårt svar, bananer, pamplemousse, citroner.” Vi hade ingen aning om vad vi skulle få eller hur mycket. Klockan åtta dagen därpå skulle leveransen ske och det återstår att se vilken mängd det blir…. /Kristina

Vi letade i våra förråd och pratade om vad vi hade som kunde var byborna till nytta. En av våra vänner, ensamseglaren Umberto, som vid en tidigare jordenruntsegling tillbringade sju år i Stilla Havet, kom över till oss och berättade. Han sa bara, ”de har inget, så allt som ni inte behöver, samla ihop det och åk in”. ”Förr eller senare kommer ordet att vandra i byn och de som behöver kommer”. Han berättade att när han kom till ön förra gången, för drygt tio år sedan,  lade han upp sakerna inne i hamnen på ett provisoriskt bord och väntade. När det började mörkna var alla saker borta och med sig till båten hade han frukt, grillat kött, kyckling, ägg, bakverk och allt han kunde önska sig. Dessutom hade han fått en hel by som vänner.
Denne man är verkligen originell. Ensam på sin båt men ändå så social och omtänksam. Vi träffade honom första gången i Bonaire, där han låg med sin båt vid en boj bredvid oss. Olof pratade med honom en hel del. Han berättade att han hade passerat Panamakanalen över trettio gånger (en gång i egen båt) och om vi skulle vara där samtidigt hjälpte han oss gärna. Han berättade historia efter historia, hur det är att arbeta som journalist på en lokal tidning på den lilla ön Niue mellan Cook Island och Tonga. Hur man kan höra pistolskotten ibland, när man ligger på the Flats i Colón. Vilka vikar man inte får missa. Hur det är att bli inbjuden och äta middag hos en familj i Tonga. Att fisken är bäst att äta rå (helt färsk) för då får du både näringsämnen och vätska. Det går att fortsätta i evighet. Han är outtömlig på berättelser och frikostig att dela med sig av tips och råd men är samtidigt ödmjuk och tränger sig inte på. 
När vi kom in till Bay of Virgins var det självklart Emil som uppmärksammade oss på att han låg intill oss på ankarplatsen och det dröjde inte länge efter att ankaret åkt i som ”mannen med det stora leendet” kom upp i sittbrunnen och vinkade.  Nästa dag fick vi besök. En karikatyr på en långseglare men denna gång utan skägg. Den gråaktiga stora vita t-shirten, urtvättade shorts och självklart barfota. Våra egna kläder börjar mer och mer se detsamma ut efter tvättar där allt blandas och  med tvättmedel med mycket klor i. Saltvattnet sätter också sina spår och allt blir till slut slitet och grått. Han är späd, men smidigt muskulös och ansiktet är fårat efter många år till sjöss. Men ögonen, det är det första som fastnar i ens minne, de är varma och generösa. Han har alltid ett leende på läpparna och en sorts mjukhet som får en att vilja hjälpa till. I famnen fanns en påse med frukt som han fått från vänner iland.

 ”Det blev för mycket”, sa han. ”Ni behöver nog lite efter den långa resan över” och sedan börjar samtalet om Fatu Hiva och övriga Marquesas. Han berättar om sina vänner på Fatu Hiva och hur de skämmer bort honom. Han har problem med sin generator och frågar försynt om hjälp och Olof lovar att försöka (senare blir det i praktiken Per på Oda som hjälper honom, för Olof får ett migränanfall.) När jag senare står och tvättar, kommer han över med sin (mycket enkla) tvättmaskin, lika ödmjukt och föreslår att jag ska använda den istället, ”så blir det lite lättare”. ”Så länge det bara är små plagg fungerar det utmärkt, då slipper du knåda och skölja ur”. ”Den drar nästan ingen ström och vatten finns det ju gott om här på ön”.

Någon dag senare får vi låna pilot böcker. Sedan kommer tips om vem som vill ha fiskegrejer. Det kommer en stor chokladkaka som han fått med sig och inte orkar äta upp. Vi försöker bidra så gott som det går och Olof ger honom väderrapporter. Det blir många samtal om ditten och datten. 
Han är nu på väg till Tonga där han tänker slå sig till ro. Han har redan tillbringat många månader där och berättar gärna om ur fint där är. Vi ser fram emot att besöka honom när vi själva kommer dit senare i år. /Kristina

Viken ”Baie des Vierges” (Bay of Virgins) ligger som i en klyfta rakt in mot land med höga berg av vulkansten på sidorna. Bergen har formats av vädrets makter. Vi såg ett troll sittande på knä, en stor tunnhårig man, buttra gubbar och flera andra statyer av svart lavaberg. De är klädda i intensiv grönska i olika nyanser. Vid vattnet på båda sidor finns kokospalmer blandat med höga andra träd som ser ut som cederträd. Under träden finns låg vegetation, inte gräs utan ormbunkar och en låg klängväxt med vita blommor som luktar honung. Upp på bergets sidor finns det ömsom blomstrande buskar, låga träd, ormbunkar, klängväxter och vulkaniska bergarter. Det mesta av vegetationen finns i bergsvecken och i backarna närmast vattnet. På bergens höga kullar finns vita och svarta prickar som är den lokala befolkningens getter som går och betar.
Vi kör jollen innanför den enkla vågbrytaren som finns för att skydda den lilla betongbryggan och de små fiskebåtarna. Båtarna är öppna små motorbåtar som används både som fiskebåtar och transportmedel till den närmaste byn Omoa i viken bredvid.
Den mycket lilla byn består av en asfalterad väg med gatubelysning. Modernt kan tyckas men helt malplacerat. En ny Toyota Lexus står på parkeringen vid ett enkelt hus med plåttak. Alla husen är för övrigt små, enkla och har plåttak. Trädgårdarna är fyllda med banan-, mango-, apelsin-, lime- och citronträd. Det finns även frukter vi aldrig sett förut än mindre kan namnen på. Ett träd har gröna frukter som är oregelbundna, små, ovala, med mörka prickar på. Jo (på båten Felice) visade de mogna som låg på marken. De var nu genomskinliga och såg ut som jättelarver. En annan frukt vi såg överallt är en form av stor söt Grape (pamplemousse). Alla fruktträd växer tillsammans med blomsterbuskar av alla de slag som vi har hemma som krukväxter. Vanligt är att låta hibiskusbuskarna växa ihop och bli som stora häckar där trädgårdarna slutar. Liljor av alla de sorter och färger finns i överflöd.

Vi går uppför den lilla vägen och beundrar vyerna. ”Det är som New York, skrattar någon – du tittar ständigt lite uppåt och får snart träningsvärk i nacken”. Bergen är branta men överallt finns små veck där det växer. Det kan vara en blomma, en klängväxt, ormbunkar eller blomstrande buske. Små rännilar med vatten finns överallt i berget och fuktigheten i luften är hög. Det är en märklig känsla när huden hela tiden är lite fuktig men det är inte svett utan luftens fuktighet som lägger sig på huden.
Till höger finns en liten vit kyrka med en liten gräsplan och till vänster ett litet öppet kapell. Kapellet är gjort av kokospalmernas stammar. Tak och väggar har flätats av bananblad och utsmyckat med blommor som finns överallt. Det finns enkla bänkar i rader, ett bord med en vit duk och på den står en staty av jungfru Maria. Hon har ett halsband av vita blommor och runt henne på bordet ligger det hibiskus och samma vita fina blommor.
Efter kyrkan kommer butiken, ett enkelt litet hus med öppen dörr. Innanför skymtar man tre väggar med konserver, basvaror och hygienartiklar. Vid dörren står två paket med tvättmedel och ett ”fyrpack” med toarullar. Öppettiderna är några timmar på förmiddagen och några timmar på eftermiddagen. Om man fortsatte en liten smal väg (stig), så låg postkontoret innanför den lilla butiken, . Vi har ännu inte förstått när det har öppet med det var i alla fall stängt nu (fredag eftermiddag) och ingen visste riktigt när det öppnade igen. Tydligen går det att köpa simkort till telefonen där.(?) Vi får väl se på måndag.
Vi fortsätter vår färd och barnen ömsom springer, ömsom sparkar sig fram på sparkar som Birk och Billie (Felice) tagit med sig och glatt delar med sig av. Rätt som det var ropade Emil, ”titta gris”. Där stod en gris med ett rep knutet i ena benet och runt honom gick det hönor och en tupp och ovanför honom fanns ett högt och stort mangoträd. Lite längre fram hittade vi en annan gris. Fast denne hade en egen bur och kom glatt framgrymtande när barnen gick och hälsade. Helt otroligt, på marken fanns massor av citroner och lime. Våra barn plockade en del som vi la ner i ryggsäcken, men när de ville gå in på tomterna blev det nej. Detta var ju invånarnas levebröd och mat, det kändes som när man var liten och pallade äpplen på grannens tomt.
Vi fortsatte framåt och helt plötsligt steg bergsväggen lodrätt vid sidan av och in över vägen och ner föll vattendroppar, som ett fint vattenfall och i skrevorna fanns ormbunkar. Bergsväggen fortsatte upp i himlen och vattnet porlade ner med solens alla strålar reflekterande i dropparna.
Vi gick vidare och  var för länge sedan ute ur byn, Vägen började ringla sig upp i botten av dalen och det sög lite i benen, det märks att vi har varit fast på båten i tre veckor, konditionen är inte den bästa och benen känns som gelé. Men den vackra miljön ger en extra kraft att går vidare. Ingen klagar, trots att det verkar vara längre till vattenfallet än vad vi trodde. 
Till slut är vi framme där vägen viker av och blir en stig och huvudvägen fortsätter sin färd uppåt och där dyker två bekanta ansikten upp i svängen gående nerför vägen. Det är Per och Elisabet (Oda) som vandrat till närmsta topp på ett berg och sett på utsikten ”från ovan”. ”Helt fantastiskt och förmodligen en lättare vandring än den ni har gett er in på”, sa Per och skrattande.
Olof har gått barfota hittills, tack vare ett skavsår på lilltån, men på Elisabets uppmaning försöker han ta på sig sandalerna.  När det är gjort, ”råkar min fot hamna rakt på hans tå”. Aj!!, och så åkte sandalerna av igen.
Vi gick vidare länge och väl, träffade en söt häst som delade sin hage med ett gäng hönor. Vegetationen blev tätare och tätare och stigen smalnade av. Det blev mer och mer likt den regnskog vi vandrat i tidigare. Skillnaden här är att det fanns fruktträd och bananplantor som växte naturligt in i mellan träden i regnskogen.
Några stenar staplade på varandra och ett antal vandringsstavar talade om att nu närmade vi oss vattenfallet men förmodligen skulle även svårighetsgraden öka. Ingen tänkte så mycket på det, atmosfären var förväntansfull och gladlynt. Alla var äventyrslystna och började gå på den lilla stigen som ledde in i regnskogen, uppåt med en bäck forsande på högra sidan hela tiden. Det var över stock och stenar. Vid ett tillfälle var vi så nära kanten att ett felsteg och vi hade glidit ca fem meter ner till bäcken genom buskar, stockar och stenar. Sista biten kantades av ett stenras över stigen och vi fick försiktigt ta oss den sista biten fram till vattenfallet.
Vattenfallet var 60 meter högt, vatten störtade rakt ner, gjorde en paus i en vattensamling och  forsade sedan vidare över stenar nedför berget.  Luften var fylld av fina vattendroppar. När vi tittade upp mot fallet såg vi en regnbåge med alla dess färger och det var otroligt vackert. Det var det högsta och mest spektakulära vattenfall som jag sett.
Vi var varma och vattnet var kallt och gick inte att motstå. Vi stannade en liten bit från själva fallet och barnen badade i bäcken. Gustaf var först i med kalsonger och skor för att inte trampa på något olämpligt men också för att få bra grepp om det skulle vara strömt. Han skrattade, ruskade på sig och satte ner rumpan. Birk var inte långt efter och sedan gick Maria djärvt bort till fallet och hoppade i. När hon kom tillbaka kunde inte Lovisa och jag vara sämre så av med kläderna och ner i vattnet. Det var underbart, svalt, friskt och skönt. Vi plaskade och tog några simtag men samtidigt kändes det lite läskigt, man vet ju inte vad som levde mellan stenarna. Maria och jag skojade om det och skrattade gått  när vi kom upp. Hon hade haft samma ”löjliga” känsla i magen. Jo hoppade också i men Olof stannade på land bland barnen.

Jo och Maria är verkligen en inspiration när det gäller att släppa på hämningarna, ta till vara på tillfällena och hålla humöret uppe. Med tre små barn på en sådan här vandring gäller det att verkligen kunna uppmuntra och alltid vara positiv men också att hitta smarta lösningar när det inte går längre. Deras medförda matsäck delade de med glädje med sig av. Men vi kunde ändå inte låta bli att skämmas lite, för att vi denna gång var så oförberedda. Vi trodde att vandringen skulle ta någon timme bara och att vi snart skulle vara hemma igen, men vi var ute hela eftermiddagen och kom tillbaka till byn först i skymningen.
Vilken underbar eftermiddag, vi startade vandringen efter lunch och var hemma vid sju, alla var helt slut och det blev en snabb middag på stuvade makaroner, korv och ketchup. Dricka ställdes fram och alla drack i massor. Barnen la sig vid åtta och vi vuxna kom i säng strax efter. Detta var vår andra natt på Fatu Hiva. /Kristina

Efter att ha spenderat knappt 21 dagar till sjöss var det underbart att se konturerna av land. Vi hade i sista sekund ändrat oss och följt våra vänners råd på båtarna Oda och Felice att först gå till Fatu Hiva.
Vi har nämligen en vattentank som vi vet läcker och ytterligare en tank, som under denna segling delvis tömdes p.g.a. av att en slang lossnade. Att plötsligt höra länspumpen gå igång är ingen trevlig upplevelse, men att sedan smaka på vattnet i kölen och känna att vattnet inte är salt är dock underbart. Motsatsen hade inneburit läckage utifrån och det är inte något vi önskar oss. Vi var därför osäkra på hur mycket färskvatten vi hade ombord och visste inte om det gick att fylla tankarna på Fatu Hiva. Nu lovades det dock att vi skulle få vatten av våra vänner om så behövdes och då var kusten klar.
Vi seglade runt den norra udden till the ”Bay of Virgins” (Baie de Vierges), en vik som är fortsättningen på en dal som ringlar sig ner mellan branta bergssluttningar täckta av regnskog och kokospalmer.  Helt otroligt,  skulle vi in och ankra här? Det är svårt att beskriva känslan när land kommer i sikte, det är något som är så efterlängtat,  men när formationerna av bergen som stupar ner i havet, klädda i grönska och vattenfall visar sig, kan ändå en klump växa i magen. Vill vi verkligen stanna här eller bara fortsätta. Det är konstigt, när det blir tyst ombord, liksom lite tryckt stämning. Alla är i sina egna tankar och känner nog ungefär samma sak. Vill vi verkligen in? Den tillvaro vi har skapat tillsammans i vår lilla båt under tre veckor , den intima verklighet som alla trivs i, vill vi verkligen riskera den för det okända?
Det är som en tveeggad kniv – vi vill i land, träffa vänner, se det okända, uppleva ett nytt ställe, slippa gungandet, slippa segla, känna grus, kanske gräs mellan tårna, leka, sova hela nätter m.m. Men å andra sidan har vi lyckats skapa en tillvaro tillsammans till havs, där alla trivs, alla vet vad som gäller, inget att ta hänsyn till mer än varandra. Väder och vind och båtens rörelser är en del av vardagen, lugnet, harmonin, vi får umgås tillsammans utan en massa måsten, frihetskänslan av att kunna segla vart man vill, horisontens underbara lugnande effekt på våra sinnen, fungerande skola m.m.

Kanske det är nu vi har blivit långseglare, det är kanske nu som detta liv verkligen blivit vår vardag och dagliga arbete. För ingen ska tro att en långsegling är en semester, allt du gör är en ansträngning och i en gammal båt är dessutom allt omständligt. Dessutom går saker sönder, som helt enkelt måste fixas i denna gungande värld. Vårt vindroder gick sönder på min nattvakt. Det var bara för Olof att ta på sig pannlampan och sätta igång. En slang till vattentanken lossnade, vilket vi upptäckte när länspumpen satte i gång. Ett konstigt ljud från rodret fick oss att få ont i magen, men det visade sig bara vara ett block till en av styrvajrarna som behövde smörjning. Ett fönster i köket läckte in vatten och packningen där behöver bytas (gjorde vi dock inte till sjöss). Allt upptäcktes självklart på natten när det är tyst ombord och vi är ensamma med stjärnorna. Men stackars Olof, han fick ”häcken full”.
Till allas glädje lyckades vi upprätthålla skolan i 19 av 21 dagar, vilket bidrog till harmonin på resan. Barnen älskar skolan och faktum är att det gör jag också (kanske finns det ett samband….?). Den ger stimulans. Dagen får struktur även för barnen som får känna sig betydelsefulla. Deras ansträngningar kan jämföras med mina och Olofs för att säkert segla båten dag och natt över havet. Alla har vi våra arbetsuppgifter ombord och att sköta sin skolgång är en självklar sådan. De ämnen som vi läser i skolan ger också näring till många samtal och diskussioner. Vi har gott om tid för varandra. Inga frågor är dumma frågor, inga ämnen behöver prioriteras, det går att prat om allt mellan himmel och hav. /Kristina

Nu har de kommit fram till ögruppen Marquesas och ankrat i Bay of Virgin på Fatu Hiva. /Marianne