Vi försöker förtvivlat komma härifrån, men Huahine håller sina armar stadigt runt oss och vi kommer inte iväg denna gång

Vi flyttade oss till Fare, för att försöka komma vidare. Vi hade fått för oss att det var dags att gå vidare mot Bora Bora. Men samtidigt hade vi innerst inne inte riktigt lust att lämna stillsamma Huahine för att komma till det enligt mångas utsago exploaterade Bora Bora. Vi vill egentligen även gå till Raiatea och Tahaa men upplever samtidigt att vi inte riktigt har tid nog för detta. Vi vill inte bara göra små stopp, inga mer ambitioner om att bara stanna över natten, det fungerar inte något vidare för oss. Vår osäkerhet och problematisering beror nog på att vi i grunden inte vill lämna Huahine, vi trivs så bra här, alla är så trevliga och avslappnade och ön har mer att ge.
Efter skolan blir det ett besök inne på stranden medan Olof försöker få tag på vatten. Barnen badar, leker och spelar handboll på stranden. När solen nästan börjar gå ner dyker han upp igen och har lyckats få tag i vatten och kört ett par vändor med dunkarna. Vi har sagt att på kvällen ”gör vi ett försök” att lyfta ankaret och ge oss av men när kvällen väl kommer, är det kolsvart, ingen måne uppe (i och för sig inte någon överraskning) så vi går istället och lägger oss! Precis när vi ska somna så kommer Lovisa lullande, pratandes i sömnen. Hon vaknar till och mår pyton. Det visar sig att hon har nästan 40 graders feber! Nu finns absolut inte några frågetecken kvar längre. Vi blir kvar till dess hon har frisknat till.
Nästa dag har det blåst upp och vår ankarplats känns inte längre idealisk så vi väljer att flytta en liten bit bort. Vi lägger oss vid revet i stället och där ligger vi bra. Det blir en lugn dag ombord och alla är nöjda. Fallvindarna är så starka att det går vita gäss och ingen har någon lust att gå i land. Vi har kontakt med Salsa via mail och ser fram emot att se dem på Bora Bora.
Lovisas feber har gått ner följande morgon så jag och Lovisa planerar att ta jollen in till Fare på förmiddagen, handla lite och bara ha det mysigt tillsammans. På morgonen slår vi som vanligt på kortvågsradion och lyssnar på ”the Southern Cross Net”, denna gång checkar vi dessutom in på ”nätet”(talar om var vi befinner oss och att vi lyssnar), då hör vi en välbekant röst säga ”We wish traffic with Miss My after the Net”, det var Staffan på Salsa. Vi kunde inte tro våra öron när vi hörde att de låg på vår gamla ankringsplats nere vid sydspetsen, här på Huahine. Det var bara att ta upp ankaret och gå tillbaka men först skulle jag och Lovisa in och ”göra staden osäker en stund”.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

(16/8) från logg – samt dessförinnan – Huvudet i spannen igen efter närmare ett år till sjöss. Heliga ålar, svarta pärlor och en vacker natur.

Ankrade utanför Passe, Toahotu, Tahaa 16 aug 2013, kl 00.00.

Tillägg:  Dessförinnan Resan till Huahine  – Huvudet i spannen igen efter närmare ett år till sjöss

Vi gick sent på eftermiddagen ut genom passet på Moorea mot Huahine, det är nittio sjömil mellan öarna och vi skulle få en fin slör. Alla ombord såg fram emot att få se denna enligt flera seglarvänner mindre exploaterade ö, som skulle vara så vacker och genuin. Vi skulle ha en mysig måltid i sittbrunnen i solnedgången med nybakat bröd, ost, marmelad och thé. Hade vi planerat….

Men kort efter att vi hade passerat ut genom passagen i revet insåg vi att detta inte skulle bli så trevligt. Vågor kom från alla möjliga riktningar och Miss My rörde sig oroligt. Vi väntade, tänkte att det skulle bli bättre när vi kommit ut en bit, kanske var det bara ”bakom” Moorea där dyningen liksom återförenades efter att ha delat upp sig runt bägge sidor av ön som det blev orolig sjögång? Tanken var förmodligen rätt, men problemet var att det drööööjde innan det blev någon som helst ordning på sjön. Det skulle dröja många timmar innan Miss My hade återtagit sin lugna gång i sjön som vi har lärt oss så att uppskatta så mycket.

Efter ett tag gav vi upp, solen gick ner, och skulle vi få något att äta så var det bara att gå ner i ”torktumlaren” och bre de där ”härliga” smörgåsarna. Det var droppen för mig och trots tabletter mot sjösjuka i magen så sa hela kroppen ifrån. Det var bara att ge efter och lägga sig i kojen, ingen ide att kämpa emot, magen vände sig ut och in och tryckte upp innehållet mot halsen. Ut med det och sedan åter ner i kojen, stilla, bara stilla, försöka få världen att bli stilla, slappna av och gå in i en slummer mellan vakenhet och sömn. Denna slummer med sina ”vakendrömmar” trots att man bara vill falla i djup sömn och slippa ifrån.

Kl. 01.00 väckte Olof mig, det var dags för mig att ta över vakten. Han var också trött, ovan vid sjögången efter nära en månads ”landkrabbeliv” på Tahiti och Moorea (inte en krusning på ankarplatsen). Nu mådde jag dock bättre, magen värkte och lite bröd med smör på gjorde susen. Men snart kom illamåendet tillbaka, som tur var krävdes det lite arbete på vakten. Miss My var lovgirig och Wilma (vindrodret) behövde justeras ofta. Det är skönt att tänka på annat när ”sjöodjuret i magen är väckt”, det går dock inte att alldeles komma undan och spannen fick vara kvar på armslängds avstånd.

När barnen vaknade på morgonkulan och kom upp i sittbrunnen, visade det sig att de också hade mått pyton under natten och haft svårt att sova. Olof stapplade upp och såg inte heller alldeles fräsch ut, fy farao men nu är det snart över, vi ser siluetten av ön framför oss och längtar in, innanför revet där vi vet att sjön är lugn.

Huahine är en av de mindre bland Sällskapsöarna och färre turister besöker denna ö. Så den har kunnat behålla mycket av sin egen karaktär. Ön är ca 75 kvadratkilometer stor och består av två vulkanöar, Huahine Nui och Huahine Iti. Öarna förenas genom en bro och det är fullt möjligt att utforska båda öarna genom att hyra bil en dag. Det bor ca 5600 invånare på båda öarna. I den gulliga lilla huvudorten Fare finns en förvånansvärt stor och välsorterad mataffär. På torget utanför denna är det marknad på lördagar och då åker salustånden fram. Det säljs allt möjligt, begagnade kläder, pärlhalsband, frukt och grönt. Fare är det första ställe vi varit på där de ”jammar” utanför mataffären, ett gäng som sitter ner, spelar ukulele och sjunger polynesiska sånger. Lovisa och jag kan inte låta bli att stanna och lyssna. Musiken är medryckande, snart har några fler stannat till med sina kassar, sjunger med. En flicka börjar röra sin mage i klassiska rörelser, fötterna stampar i marken i takt med musiken och en man börjar röra sina knän och fötterna går fort upp och ner. När låten är färdig tar de sina påsar och går vidare med stora leenden på läpparna. Lovisa och jag står kvar, nu är det en ljushårig man som börjar sjunga med klar röst, det är en annan takt och ton, inte riktigt det vi hört förut, annorlunda men trevligt. Han ser ut som en långseglare men jag vet inte om det är så. Kläderna är urtvättade, han har en ljus skjorta och långa shorts, hans hy är märkt av solen och håret är inte klippt på månader. Han lyser och stämningen höjs, vi är många som tittar men samtidigt fortsätter livet, folk handlar och pratar. Man får en känsla av att det är som vanligt, vi ler när en dam kommer fram och frågar om vi behöver hjälp. Jag tackar på franska, folk ler, hälsar på oss och det känns som vi hör hemma här, som om vi är en del av deras tillvaro. Lovisa tar min hand och vi går långsamt vidare.

Vi har varit här nu i nästan en vecka och vi har förälskat oss. Denna ö har gett oss något extra, svårt att egentligen berätta vad men vi har med oss en värme inombords.

Vår favoritankringsplats är solklart Baie d’Avea längst söderut på Huahine. Där finns en vik med ett litet hotell som heter Relais Mahana och en fin, lång sandstrand med palmer som ger skugga mot solen. Vi hade turen att komma när det inte låg så många båtar i viken och vattnet låg platt. Barnen kunde ha skola på stranden, klättra i träd och leka i det långgrunda vattnet. Vi kunde alla koppla av och bara vara tillsammans. Ganska snart började vi söka oss upp till hotellet för att ströva runt bland de små bungalowerna, en tanke började växa fram hos barnen – de ville ge pappa något extra för allt det arbete han gjort med att installera den nya toaletten.  Massage kom upp som förslag, det hade pappa önskat sig länge. Kanske kunde vi få göra det tillsammans och äta middag efteråt alldeles ensamma. Barnen tyckte det var en rolig idé, de kunde till och med laga mat själva. Kanske inte laga mat men se på film själva och hålla sams, det räcker som en bra början. Vi skulle ha jollen och radio, så att vi snabbt kunde komma hem om det skulle behövas. När vi stod i receptionen och pratade kom en ung kvinna förbi. Hon hörde ordet massage nämnas och frågade om hon kunde hjälpa oss. Hon pratade perfekt engelska och när hon hörde Emil berätta om våra tankar började hon rabbla på franska, det var med bestämd röst och snart hade vi två anställda runt om oss som pratade på och berättade att de kunde ordna massage för oss båda och självklart boka bord i matsalen. Det blev Polynesisk energimassage, Toriri för två, bokat till kl. 15.00. Senare på kvällskvisten, kl 18.30 blev det bokat bord i restaurangen.

Förväntningarna var höga när vi kom ombord och barnen berättade om vår lilla ”kupp”. Det blev en glad överraskning och efter en kopp kaffe åkte vi in för att bli knådade. Det var underbart, inget vi tidigare upplevt. De använder en särskild olja som heter Monoi, gjord på Tiare blommor (Gardenia) och coconut oil (kokosolja). Båda ingredienserna har speciell betydelse i Polynesien. Tiare blomman står för skönhet och fruktbarhet, och då både för skälen och kroppen. Kokosoljan ska ge en mjukhet, lätthet och återfukta hudens naturliga skönhet. Massagen är svår att beskriva men den handlade mycket om att lösgöra energi i musklerna kring nacke, axlar och ner över ryggen men även fötter och hårbotten. Massagen var ganska kraftfull och det kändes verkligen hur blodcirkulationen ökade och musklerna blev varma.

Efter att ha gett barnen middag var det dags för nästa del av vår lyxiga kväll, middagen för mig och Olof inne på hotellets restaurang. Vi tog jollen in till hotellets brygga. Vi hade fått ett fint bord för två. Mörkret faller fort i tropikerna och allt vi nu kunde se av Miss My var ankarlanternan i masttoppen. Efter ett samtal över VHF-radion med barnen för att se att allt var bra, slappnade vi av. Detta var första gången på ett år som vi ätit ute ensamma tillsammans. Det kändes verkligen speciellt. Det blev carpaccio på tonfisk och en syrlig fisksallad gjord på Mahi mahi till förrätt. Till huvudrätt åt vi grillad revfisk med sås gjord på ingefära och kokosmjölk. Vi delade en Tiramisu till dessert. Till detta drack vi ett gott vitt vin. Vi pratade mycket och tiden gick. Till slut var det bara vi och en familj kvar och vi anade att man snart skulle stänga. När vi gick visade det sig att det var ägaren av hotellet som satt och åt vid det andra bordet. Denna dam, hon presenterade sig som Monette, började prata med oss snart stängde restaurangen utan att vi märkte det. Hon berättade att hon var nybliven ägare av hotellet och att det var ”sailor friendley”. Det visade sig att hon tillsammans med sin man redan ägde en rörelse med charterbåtar med bas på grannön Raiatea. Nu har hon för avsikt att utveckla hotellet och verksamheten för att attrahera även seglare. I framtiden ska man bl.a. kunna fylla vatten vid hotellets brygga. Monette gav oss många tips på platser på Huahine och grannöarna Raiatea och Tahaa som hon tyckte vi skulle besöka. Vi bestämde oss då för att hyra bil och ägna en dag åt att köra runt på Huahine.

Väl tillbaka på båten, kände vi oss som nya människor, hade fått möjlighet att ladda batterierna tillsammans under en kväll. Vi bestämde att detta ska vi göra fler gånger när vi får chansen. /Kristina

——————————————————————————————————————————

Heliga ålar, svarta pärlor och en vacker natur. 

Vi packade en härlig matsäck med allt möjligt för att ge dagen de allra bästa förutsättningar. Kartan var med, men det var inga svårigheter att hitta, det finns en huvudväg runt ön (öarna) så vi skulle knappast köra vilse. Vi började med att köra runt den mindre ön. Huahine har precis som de andra Sällskapsöarna vulkaniskt ursprung och är kuperad. Bergen och kullarna täcks av regnskog. Där det är mindre kuperat har skogen röjts undan till förmån för betesmark för djuren och fruktodlingar. Det är märkligt att se nötkreatur gå omkring och beta i skuggan av kokospalmer. Husen är välskötta men enkla och det syns tydligt att människorna här bryr sig om sin omgivning. Vi ser många fruktträd och även mycket blommor på tomterna. Färgprakten är stor och den förstärks av att husen är målade i regnbågens alla färger. Vi stannar till på en utkikspunkt och fikar. Utsikten är hänförande.

När vi stannar nästa gång är vi i Faie, en liten by vid en flod. Vi ser en liten samling människor stå och titta på något vid vattnet. Vi blir nyfikna och stannar bilen och går ut. När vi kommer fram till floden ser vi att det står två personer i den med vatten upp till knäna. De bjuder ner oss i vattnet. Då ser vi vid kanten att det ligger flera djur längst ner, halvt gömda under stenarna som bygger upp kajen. Vi förstår att de försöker bjuda ner oss för att klappa dessa djur som ligger där nere i vattnet. De säger hela tiden att de är ofarliga. Det visar sig vara enorma ålar som ligger där nere. De har en diameter på bortåt 20 cm och är 1,5 – 2 meter långa, de har stora blåa ögon som sitter på utsidan av huvudet, näsborrar och en vit stor mun som de öppnar med jämna mellanrum. Kroppen är kraftig och avsmalnande och slutar i en spetsig fena. De har även fenor på sidorna och ser faktiskt ganska ”läbbiga” ut. Gustaf är som vanligt först i vattnet men Olof kommer i nästan samtidigt, han gör ett tafatt försök att hålla uppe Gustafs byxor för att han inte ska bli genomblöt men det är ganska meningslöst. Han pratar med personerna som bjudit ner oss i vattnet och de bekräftar gång på gång att ålarna är ofarliga, de stoppar ner sina händer och klappar dem. Nu är Gustaf nere med händerna och börjar bokstavligen ”gossa” med dem, klappar på huvudet och sakta ner på kroppen. Snart är vi alla nere och klappar dessa märkliga djur, de är verkligen stora och det enda som kommer upp i mitt huvud är ”häxans hjälpredor i Ariel Sjöjungfrun” (de är elektriska ålar som ser ut att vara och är mycket elaka). Men barnen är exalterade, ålarna känns mysigt mjuka och beter sig som kattungar. När vi kom tillbaka till båten fick vi veta att dessa ålar anses vara heliga och bara finns här och på Tahiti. De kan leva i båda salt och sött vatten men stannar ofta i floderna nära byarna då de sedan århundraden har blivit ceremoniellt matade. Enligt sägnen har ålarna till uppgift att ta ner färskvatten från bergen och hålla det rent. Det sägs även att en stor ål tog sig över till andra sidan bergen och träffade en vacker sjöjungfru, de blev förälskade i varandra och så skapades förfäderna.

Nästa ställe vi kommer till är en liten kaj där det går en båt ut till den lokala pärlfarmen. Vi ställer bilen och åker med, ännu har vi inte lyckats se en pärlodling även om de tycks finnas överallt här i Polynesien. Vi får en vacker färd ut i lagunen, där ett litet hus står på pålar. Lite längre bort finns ytterligare två hus på vattnet, där ägarna till farmen bor. Som många andra kom de hit, förälskade sig i platsen och stannade. Mannen som slog sig ner här, köpte en liten ö (moto) i denna lagun och började odla grödor. Han var keramiker och efter att han hade träffat sin fru så började de experimentera med att odla pärlor. De ville inte påverka den marina miljön så de hittade ett sätt att sätta in ostronen i lädernät, väl skyddade från djuren som såg dessa snäckor som läckerheter (bland annat sköldpaddor som det fanns gott om). Att ”producera” dessa vackra pärlor är inte helt enkelt. Man letar först upp ostron med önskade färger inuti skalet, sedan tar man ”manteln” där färgen sitter och skär upp den i pyttesmå strängar. På denna farm importerar man ett speciellt sorts ostron från Mississippi i USA. Ur skalen på dessa amerikanska ostron skapar man runda ”ämnes”-pärlor i pärlemor. En sådan förs in i ett levande ostron (från Huahine) tillsammans med en pytteliten färgsträng.

Sedan är tanken att Ostronet ska kapsla in ”ämnes”-pärlan och att färgen på den färdiga pärlan ska bli den som ”färgvärden” hade på sitt skal. Ca 40 % av ostronen som har blivit behandlade på detta sätt producerar efter 18 månader en pärla. I de ostron som levererar en pärla upprepas proceduren men denna gång med en något större ”ämnes”-pärla. Tre gånger kan detta maximalt upprepas och hela tiden finns risken att ostronet stöter ut pärlan och då blir det ingen skörd. Ibland stöter den bara ut pärlan men börjar kapsla in färgsträngen och då bildas en ”naturlig” pärla men dessa är inte runda och jämna till formen utan de blir mindre och oregelbundna till formen. De experimenterade även med att lägga in halva glas pärlor i ostronskalet, dessa blev då inkapslade i skalet på ostronet och det blev fina formationer.

Barnen fick lov att köpa sig var sitt halsband. De blir fina minnen att ha för framtiden. Sedan bar det av in till land igen i pärlfarmens lilla taxibåt.

Nu var det dags för lite historia och kultur. Vi besökte ”Fare Potee”, ett stort utgrävningsområde som består av utgrävningar från en stor Marae och en återuppbyggd huvudbyggnad som nu är ett fint litet museum. En Marae är ett område där hövdingen eller de ledande familjerna bodde men även ett ställe för att utöva ceremonier och samla områdets invånare för olika sociala händelser. Vi lärde oss mycket om den polynesiska kulturen och dess historia men fick också en önskan att lära oss mer.

I huvudorten Fare tog vi chansen och besökte mataffären för att köpa mat. Efter att ha tömt två kundvagnar mat i vår lilla hyrda Fiat Punto lyckades vi knappt själva komma in bilen. Den gick verkligen på knäna när vi körde tillbaka till hotellet och i sista minuten lade vi ner nyckeln i inkastet vid uthyrningsfirmans lilla bord. Vi var trötta och nu återstod bara att baxa ner alla kartonger med mat i jollen för att sedan som vanligt, tvätta och torka av, ta bort etiketter, skriva på vad det är i konserverna och stuva undan allt.

Till slut kunde vi lägga oss i våra kojer och ”dra ner rullgardinen”. Jag undrar hur många av oss som drömde om ålar den natten. /Kristina

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Dansa kärleksdans med Stingrockor när hajarna håller takten.

Moorea
Stingrockor har vi varnat barnen för. Akta fötterna när ni är på djupt vatten, sätt inte ner dem på botten om det är sand, då finns risken att ni trampar på en stingrocka och den sticker er. Nästa besök är ett lokalt sjukhus.
Vi ska inte slänga kött eller fiskrester i havet om vi vet att det finns hajar för då är det inte mysigt att bada från båten längre. Dessa glupska rovdjur har vi flera gånger sett slänga sig över våra matrester, i och för sig små och till synes ofarliga men vad händer då om de stora kommer. Vi har hört historier från andra seglare som har sett när fiskare rensat fisk och slängt resterna i vattnet, hur dessa vackra och till synes beskedliga djur förvandlas till mäktiga och aggressiva rovdjur som slåss om matresterna i en blodig kamp. Vi har pratat om att aldrig mata dessa djur och ha respekt för dem. Barnen har fått lära sig att inte svänga med händerna i vattnet, inte bli rädda, vara lugna och hålla sitt ”revir” om hajarna blir för närgångna. Aldrig har vi känt oss hotade eller rädda, trots att de ibland varit så nära som bara ett par meter ifrån oss.
Prata om att vi blev upphetsade och äventyrslystna när vi hörde att det gick att simma med stingrockor och ”black tipped reef shark” (revhaj med svarta fenspetsar). Vi tog  jollen och gav oss av till ”Moto Inua” en ö ungefär tre sjömil från där vi låg ankrade i Baie d’Opunohu.
När vi kom fram såg vi en familj i en jolle som låg för ankar. Mannens hud var delvis täckt av polynesiska tatueringar och kvinnan hade långt mörkt hår. Vi fick genast känslan av att de hörde hemma här. Deras barn hoppade upp och ner ur jollen och i vattnet och matade rockor som fanns överallt runt omkring dem. Vilken syn! Det var som om de lekte tillsammans i vattnet. En lite äldre flicka kelade och klappade djuren som vänskaplig slingrade sig runt henne.

 Runt hela showen cirkulerade kanske åtta till tio loja ”black tipped reef shark”, de tog sig lite längre bort men kom snart tillbaka, som om de bevakade att allt gick rätt till och att rockorna skötte sig. Det var svårt att ta bort blicken från dem, trots att vi nu själva var i vattnet och snorklade. Vi såg stingrockor i mängder och hajarna som majestätiskt och lite nonchalant simmade fram och tillbaka. Det kändes verkligen som om de höll koll på oss men vi kände oss aldrig rädda, bara iakttagna. 
Vi drogs liksom närmare och närmare den andra jollen, den äldre flickan var nu ensam i vattnet med rockorna. De nästan slogs om att vara nära henne, hon hoppade upp och de kom efter, hon höll om dem, klappade dem och rörde sig i en cirkel medan händerna höll i sidorna på en rocka. Det såg verkligen ut som hon dansade med dem, bytte partner allt eftersom,  så att alla skulle få vara med. De andra klängde på henne med nosarna långt upp på ryggen och nacken. Till slut försökte de vuxna på jollen få min uppmärksamhet. De höll i en fiskbit som de ville ge mig. Magin var bruten, fast nu var jag i centrum för allas uppmärksamhet istället. De var fast beslutna att visa mig hur man dansade med rockan. Fiskbiten skulle hållas strax ovanför rockan vid dess nästipp då kände den doften och sedan var man inbjuden i dansen.
Flickan kom med sina ”vänner”, hon höll med ett stadigt grepp fast rockan och vägledde den fram till mig. Den var gigantisk, säkert nästan två meter mellan vingspetsarna och med en lång respektingivande stjärtfena med sin karakteristiska tagg som den kan stingas med fullt synlig. Den hoppade upp på mig och omfamnade mig, mitt ansikte var nära dess nästipp och mina händer åkte spontant upp för att värja mig. Den var mörk på ovansidan och benvit på undersidan. Munnen sitter på undersidan och är förhållandevis liten (vad jag kunde se) inte stor som på en Manta. När handen klappar den mörka översidan känns den len, mjuk och slät.

 Flickan visade mig hur jag kunde hålla den fast med tummen på undersidan, övriga fingrar på översida, skjuta den försiktigt ifrån mig, äntligen hade min kontroll kommit tillbaka och inledande paniken lagt sig. Det var häftigt, spänningen steg allt eftersom det kom fler rockor. Till slut började paniken komma tillbaka, rockorna var överallt, omfamnade mig, smakade försiktigt på mina armbågar, pussade mig i ansiktet och simma upp över ryggen. Det blev tillslut för mycket och när Emil kom farande i full panik med en rocka över ryggen, såg jag möjligheten att smita undan. Barnen hade klättrat upp i jollen för att värja sig, så nu var det bara Olof i vattnet. Han fick samma hjälp av flickan, lite fiskbitar och en enorm upplevelse. Dock med skillnaden att allt hamnade på film, han var lugnare och fick dansa med fler rockor.
När vi kände oss varma i kläderna, så hämtade vi Lovisa och Gustaf, båda fick i vårt nära sällskap klappa och leka med dem. Gustaf ville inte sluta, trots att han började bli kall och fått många pussar från rockorna som var större än han själv. Han var aldrig rädd, ville bara ha mer och mer.
Helt slut klättrade vi upp i jollen för att äta lite ”mellis” men så upptäckte vi att vinden ökat, kanske eftermiddagsbrisen men faktum var att vi ville hem. Nu började ett helt annat äventyr, med vinden emot och på sidan gick vi hemåt. Det blev vått, riktigt vått, drypande vått, vattnet sköljde över oss periodvis och vi tog våra handdukar till skydd. Emil var smart, han tog på sig sin dykmask så slapp ögonen svida. När vi kom fram låg vår ”lilla My” fridfullt där vi lämnade henne. Här blåste det inte alls lika mycket och efter klädbyte tog vi mellanmålet i sittbrunnen i stället. Varm (!!!) choklad och en rejäl bulle, mums filibabba.

Vi ligger alltså på Moorea, en ö precis intill Tahiti. Viken vi ankrade i heter Baie d’Opunohu och ligger bredvid den mera berömda Cooks Bay. Vi skulle inte gå hit när vi valde att stanna längre i Taina Marina (Papeete), men det blev så ändå. Våra franska vänner på Maha Papou sa att vi absolut inte fick missa Moorea. Vi gjorde rätt och stannade längre än vi planerat. Viken är vacker med en fin strand, öns berg ger en vacker siluett mot himlen och den tropiska grönskan är slående. Längre in viken är scenerierna mäktigare med de höga bergen, den tropiska vegetationen, mötet med havet och slutligen civilisationen med husen byggda nära vattenbrynet.  Trädens rötter sticker upp ur vattnet, men träden hänger även på trekvart och håller sig kvar för att inte ramla ner i vattnet. Det finns flera små vikar med fina sandstränder där man kan dra upp jollen och ta sig ett dopp alldeles för sig själva.
Stranden vid ankringsplatsen är vacker men anpassad mer för allmänheten med duschar och picknikbord på stranden, men vad gör det, det gör bara strandvistelsen lättare. Det kryllade av barn som lekte i träden och på stranden och stämningen var hög.

Det ligger en seglarskola precis vid stranden där ägaren, Dodo, tar hand om mindre bemedlade barn från Tahiti och de andra grannöarna för att under en vecka ge dem möjlighet att gå på seglarläger en vecka på ”vintern” och vara inneboende i familjer på Moorea. Vi hade en del kontakt med honom då vi försökte få tag i en begagnad rigg till vår hårda jolle. Tyvärr kom vi för sent och all den äldre utrustningen hade redan skeppats till Tahiti för bl.a. reparation. Trots detta lyckades Dodo vaska fram ett gammalt segel till en Optimistjolle som skulle kunna passa vår jolle. Olof begav sig senare ut i skogen med såg och fixade bambukäppar för att försöka yxa till en egen rigg.

Vi har mött trevliga människor under våra dagar på ön. Emil träffade en kompis på en österrikisk båt och de seglade hans segeljolle i viken så ofta de fick tillfälle. Familjen hade blivit kvar bland Sällskapsöarna under ett år då de förra året under en natt hade seglat upp på revet utanför ön Tetiaroa, som Marlon Brando en gång ägde och nu ärvts av en av hans söner. De lyckades strax efter haveriet ”komma över” en ny båt som de nu har rustat upp för att fortsätta sin färd över haven. Österrikarna känner familjen på Tyska båten ”Supermolli” och väntade förväntansfullt. Dagen innan vi gick kom ”Supermolli” in i viken och det var roligt att se dem. Även de har haft sina prövningar som bl.a. präglats av motorproblem men nu är allt väl hos dem igen.

Vi lyckades även ha en fungerande skola på Moorea om än i lite mindre omfattning än vanligt. Jag fick tid att plocka fram symaskinen och färdigställde andra sidan av sittbrunnens kapell. Det var skönt när regnet öste ner en av dagarna. Till slut var det dock dags att lämna Moorea och segla vidare så en eftermiddag strax före solnedgången gick vi i sällskap med tre andra segelbåtar ut genom revet och satte nordvästlig kurs mot Huahine 80 sjömil avlägsen. /Kristina

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

(4/8) från logg

Ankrade i Baie d`Avea, Huahine 4/8 01.00.

         

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

(29/7) från logg

Ankrade i Baie d´Opunohu, Moorea 29/7  05.00.

   

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

(10/7) Framme i Papeete, Tahiti

Ankrade i Papeete, Tahiti, 10/7, 22.00 UTC /Marianne

———————————————————————–
20/7 från mail
 
Hej på er,

Vi befinner oss sedan en dryg vecka på Tahiti. Prepositionen ”på” är tveksam då vi ju faktiskt bor på en båt som tack och lov inte befinner sig på land. Men vi är ju knappast heller ”i” Tahiti då Tahiti ju är en ö som tillhör Frankrike. Men att påstå att vi är i Frankrike känns alldeles absurt trots att man här talar franska.

Den första tiden låg Miss My förtöjd vid en av Marina Tainas bojar i gott sällskap med ett stort antal segelbåtar från en mängd olika länder. Men idag valde vi att försöka få en plats inne vid en brygga i marinan för att ge oss själva en smula ”lyx”. Av den franske hamnkaptenen anvisades vi en plats som innebar att vi närmast skulle fickparkera vår båt mellan två andra segelbåtar ett stycke in i marinan. Jag förklarade att vi har en båt som inte är den alldeles enklaste att manövrera i ”trånga miljöer”. Han lovade dock att han själv skulle assistera från sin gummibåt och marinans andra båt skulle finnas till hands för att ”knuffa” oss rätt om detta skulle behövas. Sagt och gjort, vi styrde in i marinan, 90 grader vänster och sedan stopp och så 90 grader vänster in på ”vår” plats. Det gick galant och vi kände oss sedan mycket nöjda med att för första gången på över tre månader (senast på atlantsidan av Panama i Shelter Bay Marina) vara väl förtöjda i en marina med möjlighet att gå iland utan att åka jolle.

Vi är alltså i hjärtat av Franska Polynesien och kan knappast själva tro att det är sant. Jag önskar jag kunde förmedla en bild av vårt liv men det är inte så enkelt. Vi lever ett liv som är så fjärran det där hemma men ändå lever vi i en vardag. Precis som hemma har vi en mängd vardagssysslor som måste utföras. Vi lagar mat, vi diskar, vi smutsar ner våra kläder och oss själva och behöver tvätta och tvätta oss, vi äter mängder med mat som måste inhandlas, vi förbrukar även en mängd vatten som på något sätt måste tas ombord. Vi har skola ombord för Emil, Lovisa och även i viss mån för Gustaf. Ibland behöver vi Internet. Och på något sätt har vi förflyttat oss till andra sidan av vårt jordklot. Många av dessa sysslor har vi ju alla men för oss är de så oändligt mycket mer tidskrävande nu.

När vi diskar måste vi värma vatten på gasolspisen, det finns inte något varmt vatten i kranen. Tvättar gör vi för hand om vi inte har tillgång till tvättmaskin. senast vi hade tillgång till tvättmaskin var för över två månader sedan på Galapagos. Senast vi kunde gå iland och få en varm dusch var i Shelter Bay Marina, Panama för drygt tre månader sedan (ca 8500 km avlägset). När vi har chansen så handlar vi STORA mängder mat, hygienartiklar m.m. Detta skedde senast i Panama (sex överfulla kundvagnar modell ICA Maxi) och sedan kunde vi komplettera något i Galapagos (men det finns inte mycket att handla på en ö med 1500 invånare) och sedan något mer på Hiva Oa i Marquesas en dryg månad senare. Våra vattentankar rymmer 1000 liter. Det kan tyckas mycket men betänk då att detta vatten ska räcka läääänge. Sedan vi lämnade Panama har vi konsekvent diskat i havsvatten (vi har en kran för havsvatten i köket) och sedan sköljt i färskvatten. Vi har då en dygnsförbrukning på ungefär tjugo liter!
Jag skulle tro att en familj på fem hemma i Sverige kan komma upp i en förbrukning på 1000 liter per dygn…. Våra vattentankar kan vi i bästa fall fylla med en slang då vi ligger i en marina/vid brygga annars måste vi fylla våra fem 20-liters dunkar iland och sedan köra ut dessa i jollen till båten och (m.h.a. hävertprincipen) tömma dessa i våra tankar. Det blir tio vändor iland och är ett drygt dagsverke. Internet hade vi senast tillgång till på Galapagos i början av maj. Nu höll jag på att glömma något. Vi har en båt att ta hand om. Miss My skänker oss trygghet i hamn, till ankars och till havs. Dag som natt men hon kräver sitt i form av underhåll och skötsel.

När vi skulle lämna atollen Ahé i Tuamotus och göra en ”kort” segling på ett dygn till grannatollen Rangiroa så visade det sig när jag kontrollerade motorn att kylvattnet i den hade ”försvunnit”. På något sätt hade det runnit ut och vi kunde inte starta motorn och naturligtvis inte lätta ankar. På radio ropade vi upp våra nyfunna vänner John och Rose ombord på engelska segelbåten Jayess III som precis som vi skulle gå mot Rangiroa och hade lättat ankar en halvtimme tidigare och berättade om våra problem. Utan ett uns av tvekan erbjöd sig John att de skulle vända om och hjälpa oss att felsöka vår motor. Mycket finkänsligt berättade John att han om det behövdes kunde plocka ner en motor i delar om det skulle behövas. Behöver jag säga att han inte behövde övertala mig för att ”få lov” att vända om. Tillsammans kunde vi senare samma eftermiddag konstatera att kylvattenpumpen läckte och att vattnet ”försvann” den vägen.
Vi var överens om att det klokaste var att vänta till Tahiti med att försöka byta till vår reservpump och tills vidare ha motorn under noggrann uppsikt när vi körde den och kontinuerligt fylla på vatten. Så fick det bli. Vi beslutade sedan att vi både skulle avgå mot Rangiroa följande dag vid elvatiden på förmiddagen för att komma till Rangiroa lagom till morgondagens lågvatten vid kl 08.00. Det är nämligen så att man måste anpassa ankomst till och avgång från dessa atoller till hög- eller lågvatten då strömmen i passagen in genom ringrevet är nära noll. Om man inte gör det så kan man råka ut för farliga ”stående vågor” som bildas då ström möter vågor och dyning. Strömmen i passet ut ur Rangiroa kan nå sex knop vilket är helt omöjligt att ta sig mot i en liten segelbåt även om räknar bort de hiskeliga vågor som bildas om denna ström möter vindvågor.

När jag följande morgon kontrollerade den senaste s.k. gribfilens (hämtad m.h.a  kortvågsradion) uppgifter om de vindar vi kunde förvänta oss på vägen mot Rangiroa blev jag en smula bekymrad. Vi skulle få en vindvridning från den ”normala” sydostliga riktningen till nordost och sedan ökande vind från norr och över på nordväst. Det skulle innebära att vi följande morgon skulle få frisk vind med vågor rätt i ryggen när vi skulle ta oss in igenom passagen genom ringrevet, ett ”nålsöga” på 100-150 meter. Det gällde verkligen att lyckas ”tajma” ankomsten till s.k. slackvatten då strömmen vänder från utgående till ingående. Under sennatten hade vi riktigt trist väder med kraftiga vindbyar på över 15 m/s åtföljda av ösregn. Det vore inte särskilt lyckat om en sådan squall skulle drabba oss precis när vi skulle gå in genom revet. Gryningen kom med vinvridning på nord men faktiskt något mindre dyster himmel. Vi pratade med Jayess III över radio och var överens om att göra ett försök att gå in genom passagen i revet och om det skulle visa sig vara omöjligt skulle vi gira babord, vända om och gå ut på djupt vatten igen.

Vi gick först. Jayess III låg kanske tusen meter bakom oss. I kikaren såg sjögången i passagen ut att vara ganska lindrig. Vi fortsatte, seglade men hade motorn igång för att kunna hjälpa till med denna. Emil hade i uppgift att kontrollera kylvattennivån och fylla på vid behov. När vi närmade oss öppningen i revet började vågorna bli besvärligare. De blev kortare och brantare och det var uppenbart att vi fortfarande hade motström, vi var lite för tidiga. Det blev lite av berg-och-dalbana. Plötsligt säger Kristina att farten går ner och att det är svårt att styra. Jag säger åt henne att hjälpa till med motorn. Vi tar oss igenom och efter att ha passerat där passagen är som smalast lugnar sig sjön plötsligt och vi kan pusta ut en smula.
Vi ropar upp Jayess III på radion och berättar om förhållandena men de har redan beslutat att ge upp försöket att ta sig in. De fortsätter istället direkt mot Tahiti två dygn bort. Vi beklagar detta men inser att de gör rätt. De har en mindre, lättare båt med mindre motor. Under den korta tid som vi har umgåtts med John och Rose sedan de kom till Ahé några dagar efter oss har vi förstått att de är mycket erfarna seglare. De är båda i sextioårsåldern och mycket sympatiska. Vi avslutar med att önska dem en god fortsatt segling mot Tahiti och hoppas att vi ska ses där när vi så småningom kommer dit. Just innan vi ska ankra får vi en riktig squall över oss med mycket kraftig vind och regn i en omfattning som sätter ned sikten avsevärt. Vi är tackasamma att den inte nådde oss en kvart tidigare då vi var på väg in genom ringrevet. Samtidigt tänker jag på John och Rose som inte kom in och nu kan se fram emot en blöt, blåsig segling ner mot Tahiti.

Det som jag beskrev här skedde inom loppet av mindre än ett par dygn. Från att bara vara en enkel segling till en grannatoll,  kom det att bli två ganska händelserika dygn. Motorn var plötsligt obrukbar på en plats där det bor några hundra människor. Inte någon verkstad ”i krokarna” precis. Felsökning gav att det inte var så illa som det skulle kunna ha varit. Puh!  När vi gick in genom ringrevet i Rangiroa var det inte under ideala förhållanden,  som vi skulle ha haft om vi kommit iväg från Ahé som planerat. Vi var tvungna att ta ett beslut om att försöka gå in eller fortsätta mot Tahiti. Vi valde det förstnämnda och det gick väl. Vad jag försöker beskriva med detta är att vi ofta hamnar i situationer då vi måste fatta snabba förhoppningsvis kloka beslut som faktiskt är viktiga och på ett högst påtagligt sätt påverkar vår tillvaro och i förlängning säkerhet.

När vi sedan kom till Tahiti inledde vi vistelsen här med arbete. Jag lyckades till slut byta den trasiga vattenpumpen på motorn. Kristina och Lovisa städade grundligt ur båten. Vi har fått mjölbaggar ombord och nu var det dags ”röka ut” dessa. De skurade och sprayade gift där de fann dessa små egentligen ganska ofarliga kryp. Det var också ett sätt att kontrollera att vi inte fått husdjur i form av kackerlackor ombord. De fann inte några! Vi har dock vid ett par tillfällen sett två sådana bevingade kryp modell större, ca 3-4 cm som sannolikt flugit ombord. Vi vill till varje pris slippa dessa otrevliga husdjur och har nu städat, sprayat och placerat ut olika sorts fällor (matstationer med gift) för att vara beredda om någon ändå skulle finnas ombord. Samtidigt som Kristina och Lovisa gjorde detta hade Emil i uppgift att tillsammans med Gustaf se till att i princip tvätta alla våra kläder, lakan, filtar, kuddar i marinans tvättmaskiner. De åkte fram och tillbaka mellan båten och marinan i jollen. Det blev tio stora maskiner. Gissa om det kändes lyxigt. Efter tre dagar var pumpen bytt, båten städad och kläderna tvättade!

I morgon skulle vi egentligen segla mot grannön Moorea men vi ska ha några dagar med blåsigt väder nu så när vi fick chansen att få en plats i marinan, så valde vi istället att stanna här på Tahiti. Vi ligger nu tryggt förtöjda och det är inte så dumt. Om det blåser 15-20 m/s så spelar det inte någon roll. Vi sover lika gott för det! Och vi ska duscha! Vi diskar i färskvatten, tvättar i tvättmaskiner utan att åka med tvätten i jollen. Barnen kan gå iland och leka utan att behöva bli körda i land. I marinan ligger bl.a. Engelsk/Australiska båten Sirius som vi höll på att driva på när vårt ankare släppte när vi låg på Hiva Oa, Marquesas. Ett originellt sätt att ”söka kontakt” men det fungerade. Föräldrarna Andrew och Caroline är trevliga och har två fina barn Cameron och Sofia som är i Lovisas ålder. Sofia och Lovisa har roligt tillsammans och nu börjar Lovisa också prata engelska och det är fantastiskt roligt att se henne börja komma över sin blygsel.

Nu är det dags att avsluta detta mail. Det är dags att gå och lägga sig. Klockan har med god marginal passerat midnatt och hela familjen sover sedan länge. Avslutningsvis vill jag säga att vi inte skulle vilja byta bort vår tillvaro för allt smör i Småland. Vi jobbar hårt för att vårt liv ska fungera och det finns tillfällen när jag är tröttare än jag någonsin var hemma men samtidigt finns tid för reflektion. Vi upplever fantastiska ögonblick tillsammans i familjen. Vi hjälps åt och är bokstavligt talat tillsammans dygnet runt och ibland är det påfrestande att få så otroligt lite tid för sig själv men det är samtidigt alldeles fantastiskt. Barnen har fått nya perspektiv på många sätt. Vatten kan vara en bristvara även i land. Det kanske inte är tjänligt. Maten kan ta slut ombord, och då är den SLUT för det finns inte någon affär att handla nytt i. När vi kom till Tahiti fick de äta gröna äpplen sen jag vet inte när. Det var uppskattat kan jag säga.
Det är trångt ombord. Sedan vi kom till Tahiti har jag och Kristina sovit i salongen då förpiken där vi normalt sover mer har liknat ett kombinerat förråd/verkstad. Ett par, tre meter bakom mig sover Emil som har flyttat in i ”biblioteket” bakom navigationsbordet. I akterruffen har Gustaf tagit över Lovisa koj och Lovisa har flyttat ner i Emils gamla koj. Denna ”rokad” som vi gjorde när vi låg i Ahé har varit lyckosam. Emil får en egen vrå och ordningen i akterruffen har blivit bättre….

Nu när vi ligger i marina har vi sagt att vi ska försöka vara lite mer av ”turister” för några dagar. Vi ska nypa oss i armarna och påminna oss om var vi är någonstans. Kanske hyr vi bil och gör en tur på ön. Vi ska besöka Gauginmuseét. På måndag ska vi fira Lovisas tioårsdag. Lite pyssel med båten kommer vi också  att ägna oss åt, förstås. Förberedelser inför den fortsatta seglatsen västerut. Sannolikt kommer vi inom en vecka gå vidare mot Huahine och Bora-Bora (franska öar) och sedan väntar Cook Island, Niue, Tonga och slutligen Fiji varifrån vi sedan vid lämplig tidpunkt (lämpligt s.k. väderfönster) i månadsskiftet oktober-november seglar mot Nya Zeeland och lämnar tropikerna bakom oss.

Många,  många hälsningar från oss alla,

Olof

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

9/7 Seglar mot Papeete, Tahiti – Hälsning via Skype

 

  

Skypekontakt 22.00 i Sverige, frukost i Rangiroa, Tuamotos.

Skype är en fantastisk uppfinning, som tyvärr är beroende av internet. I Franska Polynesien finns knappast internet på atollerna, så döm om min förvåning, när jag sent tisdag kväll lyckades få kontakt.

Fantastiskt att sitta och småprata vid skärmen och deltaga i deras bestyr. Det var morgon i Rangiroa och de hade precis vaknat och väntade på frukosten. Kristina pratade med mig. Olof höll på att baka frukostbrödet, Emil läste lite och Lovisa och Gustaf var uppe på däck och kollade små hajar som simmade under båten . Vi pratade i en timma om ditten och datten. Alla mår jättebra, om än lite trötta efter en sen kväll dagen innan. De ligger ankrade mitt utanför det femstjärniga franska hotellet Kia Ora,  som har en stor fin restaurang. Eftersom maten i båten började tryta, beslöt de att kosta på sig lite lyx och äta ute. De klädde upp sig och njöt av en fransk supersupe bestående av en stor bufé, när den är som bäst (med massor av desserter). Även lille Gustaf njöt och hade ätit sig proppmätt.

Det var dags att segla vidare på eftermiddagen, före 16.00 beroende på tidvattnet.  Vädret hade varit lite sämre än väntat med blåst och regn. Endast 2 dagar hade varit fina.

De skickar sina hjärtliga hälsningar och hoppas att tekniken är bättre på Tahiti, så det är lättare att Skypa. /Marianne

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

(3/7) Mail-hälsning

 
Hej,
Vi har precis ankrat utanför Kia Ora hotell på Rangiroa. Allt är väl ombord.  Dagen kommmer att ägnas åt stillsamma aktiviteter. Snart ska vi äta frukost med alldeles nybakat bröd och varm choklad.
/Olof
Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

(24/6) Tenukupara en by av kontraster mellan gammalt och nytt.

Vi beger oss in på förmiddagen till det lilla samhället Tenukupara och möts av en märklig ort, uppbyggd efter att ha förstörts flera gånger av olika cykloner. Vägen är av betongplattor och på en öppen plats i hamnen arbetar man febrilt med att göra små hus inför festligheterna i mitten av juli. Nationaldagsfirandet förbereds redan. Utmed huvudgatan finns posten, en liten matvaruaffär, kontor för Air Tahiti, en kiosk och vid första korsningen finns administrationen och polisstationen (ett litet rum på ca fem kvadratmeter). Det finns en vacker liten kyrka på sidogatan in till vänster och en skola mitt emot. De andra gatorna har små bostadshus, vissa är fina med fruktträd i trädgårdarna andra förfallna eller lagade med flätade palmblad. På höger sida finns mer av de fina små tomterna där trädgårdarna är uppvuxna med massor av blommor, som hibiskus, liljor och en speciell vit blomma som luktar underbart. Det finns bananträd, papaja och brödfrukt i trädgårdarna.
Vi vandrar runt planlöst och insuper atmosfären, folk hälsar glatt och en äldre flicka säger på ren engelska ”välkomna till Ahé”. Men det är något som fattas – barnen – det finns inga barn på gatorna. När vi läser på Administrationsbyggnadens anslagstavla tror vi oss förstå varför. De går i skola på de andra öarna i närheten. Olof läser ett anslag med namn, datum, födelsedatum och öar. Det är en lista över flygtider och destinationer.
När vi går vidare kommer en man fram till oss sittande på en trehjulig cykel. Han presenterar sig som Fidra och frågar om vi är intresserade av svarta pärlor. Han bjuder oss att sitta ner i hans trädgård och visar oss pärlor i alla de former och storlekar. Han har fyra vackra halsband, två korta med pärlor, ett långt med pärlor, rosa stenar och snäckskal och slutligen ett med en pärla som sitter fast på en åtta i utskuren polerad pärlemor.  Han la ut ett vitt linne och hällde ut pärlor i alla de former stora, små, jämt runda och ojämna. Färgen skilde sig från nästa gråvita till nästan helt svarta. De var otroligt vackra och vad vi läst så rekommenderar de att man köper direkt från pärlfarmarna i stället för att vänta till Tahiti, där pärlorna är mycket dyrare.
Vi hade inte pengar med oss, så vi kom överens om att återkomma dagen därpå. Olof passade på att prata med honom om Ahé, vad som fanns att se och om det gick att få göra ett studiebesök på en pärlfarm.  Han berättade att just dessa dagar var produktionen nere för att man skulle till Tahiti och lämna pärlorna (om vi förstod saken rätt) och få dem värderade. Han hade en pärlfarm som låg precis bredvid byn och pekade ut ett hus på pelare vid strandkanten som var hans. Vi tackade Fidra och lämnade byn i jollen.
Vi fortsatte längs med ringrevet österut bortom samhället. Här var stränderna ganska svårtillgängliga och vi fann först inte någon lämplig plats att landstiga på. Stränderna var inte lika fina och pärlodlingarna var många. Till slut hittade vi en plats som verkade fin, där fanns massor av kokosnötter och denna gång hade vi verktyg med oss för att öppna en. Så för första gången så öppnade Olof en kokosnöt, han tog bort ytterhöljet genom att använda hammaren och en minikofot, bände bort del efter del som tårtbitar från en rund tårta. När väl den hårda nöten visade sig hittade han snabbt det av de tre hålen som man kunde karva bort så att kokosvattnet kom rinnande. Vi hällde upp det i ett glas och drack, det smakar läskande av kokos och lite salt. Genom några små slag med hammaren knäcktes skalet och kokosen blottades, han karvade bort ordentliga bitar till oss alla och vi åt med glädje. /Kristina

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

23/6) Gustafs och Olofs Lagun i Söderhavet, haj och månen stor som en Gouda ost.

Efter frukost är det dags för skola, alla är ivriga och äventyrslystna. Tro det eller ej, men när vi vaknar har barnen själva börjat med skolan. Det är svenska och de arbetar hårt i sina böcker, utan gnäll och med en rasande fart. De hjälper varandra och lille Gustaf har skrivit ett stort C på ett papper tillsammans med tre ord – Citron, Cur och Cer -, leendet är stort på hans läppar och han är så stolt.
Frukosten åker ner fort och Olof och Gustaf lämnade båten för att ”reka” vart vi alla skulle lite senare. Emil och Lovisa fortsatte en stund till, repeterade genom att läsa ur Lovisas SO bok och Lovisa svarade på frågorna i arbetsboken medan Emil jobbade vidare med stavning och ordkunskap. Själv stekte jag pannkakor och gjorde en rejäl matsäck till  expeditionen lite senare. Klockan elva var barnen klara med skolan, rekord! Strax efter hade de bytt till badkläder och packat allt vi skulle ha med oss. Förväntningarna var stora och vi var alla på helspänn när Olof och Gustaf kom tillbaka.
Vi fick höra historier om maskar på botten, sandstränder, revbarriärer som övervunnits, kokospalmer och möte med haj. Gustaf var som en tupp och ville berätta allt men Olof fick till slut ta över så vi skulle förstå. Det fanns en lagun innanför ett rev längre in i viken, ca en halvtimme bort med jollen som de ville visa oss. Platsen skulle vara sagolik, med klart vatten, sandstrand och med ett rastställe där vi kunde äta lunchen på ett bra sätt.
På vägen dit visade de ”Gustafs palm” (alla upptäckare namnger karakteristiska geografiska platser). Det fanns vackra stränder överallt med massor av kokospalmer, men ingen särskilt lättillgänglig. En bit ut från stränderna fanns reven som murar med toppar som lurade i vattenytan. På vissa ställen går det att försiktigt ta sig över men ibland är det omöjligt. När vi tillslut kom till platsen de ville visa oss, blev vi lite chockade för revet verkade vid första anblicken omöjligt att ta sig över men då skrattade Olof och sa att nu var det ju högre vatten så det skulle gå bra. Han hittade en väg i korallrevet, en ”kringelkrokväg” som tog oss runt korallhuvudena som var för ytliga för oss att ta sig över. När vi väl var förbi öppnade sig en lagun med kristallklart vatten och en kritvit liten sandstrand. Plötsligt ropar Lovisa att hon har sett något i vattnet. Vi andra ser det också, det är mest som en skugga. Olof vänder runt jollen och kör försiktigt efter den suddiga skepnaden. Den kommer snart upp till ytan och då ser vi omedelbart att det är en bortåt två meter lång haj vi har framför oss!

Upprymda satte vi kurs mot stranden där Olof och Gustaf tidigare hade lokaliserat två st. parkbänkar med bord, typ rastplats längs med E4:an! Tydligen var inte vi de första som funnit skönheten i denna plats. I skuggan av palmerna ställe vi upp lunchen på borden och då sa Olof ”haj!”, en bit bort såg vi fenan som skulle bli den första av flera under vår dag i denna lagun. Det var en ganska platt sort, gulbrun med en karakteristisk ryggfena. Stjärtfenan var dock lite annorlunda, mera lång och utdragen. Den simmade lojt fram och tillbaka tills den blev rädd och stack vidare.
I vattnet fanns massor av sjögurkor, mörka avlånga korvar som Gustaf kallade maskar. De är kanske inte de trevligaste att trampa på men de flyttade sig sakta när vi rörde oss i vattnet. Ibland hjälpte vi dem på vägen genom att helt enkelt ta upp dem och kasta iväg dem försiktigt. Gustaf satte sig omgående i vattnet med Lovisa och det kom fiskar från alla håll, en ljus med stark gul stjärtfena och en annan med ränder på tvären. De ”pussade” honom och snart blev de matade med kex. Helt orädda verkade de vara.

Rätt som det var kom en bläckfisk kravlande på botten med sina långa ben med sugfötter. Kroppen bestod av en tre decimeter lång påse som slutade i ett huvud med stora ögon. Den hade armar på kanske en halvmeter styck och var röd, brun och gul till färgen med fläckar på. Vi märkte dessutom att den skiftade något i färgerna utifrån underlaget. Den var så nära att det var frestande att försöka klappa den. Vi följde med glädje dess färd framåt och märkte snart att det fanns en till liggande inne i en korall och en annan som hade sett sina sista dagar låg utsträckt på botten. Men så tappade vi uppmärksamheten för vi såg haj igen och nu var kameran med och den blev förevigad.

Maten försvann i all hast och så ut i vattnet, Gustaf skulle få sin efterlängtade simlektion och vattnet var så grunt att han bottnade utan vidare. Lovisa och Emil skulle snorkla, men det blev inte så mycket snorklat, för vi fick besök igen, denna gång av en black tipped reef shark. Den höll sig på avstånd men vi beundrade den alla. Gustaf blev otålig och vi fortsatte simlektionerna. Han simmade mellan mig och Olof, vattnet var grunt bara upp till knäna och varmt. Lovisa stod alldeles stilla. Hajen hade blivit lite nyfiken och rörde sig närmare och närmare. Tillslut simmade den rakt mot henne. Hon stod kvar och den vek av två meter framför henne och simmade bort. Det var inte någon stor haj, och det kändes aldrig farligt men för Lovisa var det himmelriket. Hon hade vågat stå öga mot öga med en haj!
Under tiden vi badade och var i lagunen fanns det vad vi kunde se en ”Black tipped reef shark” och två eller tre andra hajar i olika storlekar. De betedde sig aldrig hotfullt utan verkade snarare vara extremt rädda och försiktiga. Det räckte att höja rösten eller plaska lite så försvann de med en rasande fart. Vi känner oss hedrade att ha fått se dem på så nära håll.
Tillslut var vi tvungna att åka tillbaka, nu var det lite besvärligare att se reven då solen började stå lågt, vi stannade trots det vid ett rev i närheten av Miss My för att snorkla en gång till och fick se ett färggrant rev med mycket olika fiskar i alla de färger. Här fanns de klassiska som vi även sett i Karibien men även flera andra som vi inte kände igen.

Trötta och glada åkte vi tillbaka till vårt gröna hem i stål och njöt av lasagnen som fanns färdig. Solen går ner vid halv sex men nu var det nästa lika ljust som på dagen. Olof var uppe på däck och ropade på oss andra. Det som mötte oss var märkvärdigt. Vi hade en måne så hel och klar att man kunde se varenda liten höjd eller dalgång. Har aldrig sett något liknande. Kanske situationen och platsen förhöjde intrycket, inte många ljuskällor som störde och himlen var helt molnfri med tusentals stjärnor över himlavalvet. Vi har läst oss till att denna fullmåne ska vara den tydligaste, starkaste och kraftigaste på hela året. Den påverkar tidvattnet men här gör det ingen större skillnad. Men på himlavalvet gör det skillnad, som att ha en strålkastare som lyser klart hela natten. Vi stod alla en bra stund och tittade upp på himlen, till slut värkte nacken och John Blund kallade. Alla var trötta och mätta på intryck för denna gång. /Kristina

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar