18 aug 2013

(16/8) från logg – samt dessförinnan – Huvudet i spannen igen efter närmare ett år till sjöss. Heliga ålar, svarta pärlor och en vacker natur.

Posted by marianne

Ankrade utanför Passe, Toahotu, Tahaa 16 aug 2013, kl 00.00.

Tillägg:  Dessförinnan Resan till Huahine  – Huvudet i spannen igen efter närmare ett år till sjöss

Vi gick sent på eftermiddagen ut genom passet på Moorea mot Huahine, det är nittio sjömil mellan öarna och vi skulle få en fin slör. Alla ombord såg fram emot att få se denna enligt flera seglarvänner mindre exploaterade ö, som skulle vara så vacker och genuin. Vi skulle ha en mysig måltid i sittbrunnen i solnedgången med nybakat bröd, ost, marmelad och thé. Hade vi planerat….

Men kort efter att vi hade passerat ut genom passagen i revet insåg vi att detta inte skulle bli så trevligt. Vågor kom från alla möjliga riktningar och Miss My rörde sig oroligt. Vi väntade, tänkte att det skulle bli bättre när vi kommit ut en bit, kanske var det bara ”bakom” Moorea där dyningen liksom återförenades efter att ha delat upp sig runt bägge sidor av ön som det blev orolig sjögång? Tanken var förmodligen rätt, men problemet var att det drööööjde innan det blev någon som helst ordning på sjön. Det skulle dröja många timmar innan Miss My hade återtagit sin lugna gång i sjön som vi har lärt oss så att uppskatta så mycket.

Efter ett tag gav vi upp, solen gick ner, och skulle vi få något att äta så var det bara att gå ner i ”torktumlaren” och bre de där ”härliga” smörgåsarna. Det var droppen för mig och trots tabletter mot sjösjuka i magen så sa hela kroppen ifrån. Det var bara att ge efter och lägga sig i kojen, ingen ide att kämpa emot, magen vände sig ut och in och tryckte upp innehållet mot halsen. Ut med det och sedan åter ner i kojen, stilla, bara stilla, försöka få världen att bli stilla, slappna av och gå in i en slummer mellan vakenhet och sömn. Denna slummer med sina ”vakendrömmar” trots att man bara vill falla i djup sömn och slippa ifrån.

Kl. 01.00 väckte Olof mig, det var dags för mig att ta över vakten. Han var också trött, ovan vid sjögången efter nära en månads ”landkrabbeliv” på Tahiti och Moorea (inte en krusning på ankarplatsen). Nu mådde jag dock bättre, magen värkte och lite bröd med smör på gjorde susen. Men snart kom illamåendet tillbaka, som tur var krävdes det lite arbete på vakten. Miss My var lovgirig och Wilma (vindrodret) behövde justeras ofta. Det är skönt att tänka på annat när ”sjöodjuret i magen är väckt”, det går dock inte att alldeles komma undan och spannen fick vara kvar på armslängds avstånd.

När barnen vaknade på morgonkulan och kom upp i sittbrunnen, visade det sig att de också hade mått pyton under natten och haft svårt att sova. Olof stapplade upp och såg inte heller alldeles fräsch ut, fy farao men nu är det snart över, vi ser siluetten av ön framför oss och längtar in, innanför revet där vi vet att sjön är lugn.

Huahine är en av de mindre bland Sällskapsöarna och färre turister besöker denna ö. Så den har kunnat behålla mycket av sin egen karaktär. Ön är ca 75 kvadratkilometer stor och består av två vulkanöar, Huahine Nui och Huahine Iti. Öarna förenas genom en bro och det är fullt möjligt att utforska båda öarna genom att hyra bil en dag. Det bor ca 5600 invånare på båda öarna. I den gulliga lilla huvudorten Fare finns en förvånansvärt stor och välsorterad mataffär. På torget utanför denna är det marknad på lördagar och då åker salustånden fram. Det säljs allt möjligt, begagnade kläder, pärlhalsband, frukt och grönt. Fare är det första ställe vi varit på där de ”jammar” utanför mataffären, ett gäng som sitter ner, spelar ukulele och sjunger polynesiska sånger. Lovisa och jag kan inte låta bli att stanna och lyssna. Musiken är medryckande, snart har några fler stannat till med sina kassar, sjunger med. En flicka börjar röra sin mage i klassiska rörelser, fötterna stampar i marken i takt med musiken och en man börjar röra sina knän och fötterna går fort upp och ner. När låten är färdig tar de sina påsar och går vidare med stora leenden på läpparna. Lovisa och jag står kvar, nu är det en ljushårig man som börjar sjunga med klar röst, det är en annan takt och ton, inte riktigt det vi hört förut, annorlunda men trevligt. Han ser ut som en långseglare men jag vet inte om det är så. Kläderna är urtvättade, han har en ljus skjorta och långa shorts, hans hy är märkt av solen och håret är inte klippt på månader. Han lyser och stämningen höjs, vi är många som tittar men samtidigt fortsätter livet, folk handlar och pratar. Man får en känsla av att det är som vanligt, vi ler när en dam kommer fram och frågar om vi behöver hjälp. Jag tackar på franska, folk ler, hälsar på oss och det känns som vi hör hemma här, som om vi är en del av deras tillvaro. Lovisa tar min hand och vi går långsamt vidare.

Vi har varit här nu i nästan en vecka och vi har förälskat oss. Denna ö har gett oss något extra, svårt att egentligen berätta vad men vi har med oss en värme inombords.

Vår favoritankringsplats är solklart Baie d’Avea längst söderut på Huahine. Där finns en vik med ett litet hotell som heter Relais Mahana och en fin, lång sandstrand med palmer som ger skugga mot solen. Vi hade turen att komma när det inte låg så många båtar i viken och vattnet låg platt. Barnen kunde ha skola på stranden, klättra i träd och leka i det långgrunda vattnet. Vi kunde alla koppla av och bara vara tillsammans. Ganska snart började vi söka oss upp till hotellet för att ströva runt bland de små bungalowerna, en tanke började växa fram hos barnen – de ville ge pappa något extra för allt det arbete han gjort med att installera den nya toaletten.  Massage kom upp som förslag, det hade pappa önskat sig länge. Kanske kunde vi få göra det tillsammans och äta middag efteråt alldeles ensamma. Barnen tyckte det var en rolig idé, de kunde till och med laga mat själva. Kanske inte laga mat men se på film själva och hålla sams, det räcker som en bra början. Vi skulle ha jollen och radio, så att vi snabbt kunde komma hem om det skulle behövas. När vi stod i receptionen och pratade kom en ung kvinna förbi. Hon hörde ordet massage nämnas och frågade om hon kunde hjälpa oss. Hon pratade perfekt engelska och när hon hörde Emil berätta om våra tankar började hon rabbla på franska, det var med bestämd röst och snart hade vi två anställda runt om oss som pratade på och berättade att de kunde ordna massage för oss båda och självklart boka bord i matsalen. Det blev Polynesisk energimassage, Toriri för två, bokat till kl. 15.00. Senare på kvällskvisten, kl 18.30 blev det bokat bord i restaurangen.

Förväntningarna var höga när vi kom ombord och barnen berättade om vår lilla ”kupp”. Det blev en glad överraskning och efter en kopp kaffe åkte vi in för att bli knådade. Det var underbart, inget vi tidigare upplevt. De använder en särskild olja som heter Monoi, gjord på Tiare blommor (Gardenia) och coconut oil (kokosolja). Båda ingredienserna har speciell betydelse i Polynesien. Tiare blomman står för skönhet och fruktbarhet, och då både för skälen och kroppen. Kokosoljan ska ge en mjukhet, lätthet och återfukta hudens naturliga skönhet. Massagen är svår att beskriva men den handlade mycket om att lösgöra energi i musklerna kring nacke, axlar och ner över ryggen men även fötter och hårbotten. Massagen var ganska kraftfull och det kändes verkligen hur blodcirkulationen ökade och musklerna blev varma.

Efter att ha gett barnen middag var det dags för nästa del av vår lyxiga kväll, middagen för mig och Olof inne på hotellets restaurang. Vi tog jollen in till hotellets brygga. Vi hade fått ett fint bord för två. Mörkret faller fort i tropikerna och allt vi nu kunde se av Miss My var ankarlanternan i masttoppen. Efter ett samtal över VHF-radion med barnen för att se att allt var bra, slappnade vi av. Detta var första gången på ett år som vi ätit ute ensamma tillsammans. Det kändes verkligen speciellt. Det blev carpaccio på tonfisk och en syrlig fisksallad gjord på Mahi mahi till förrätt. Till huvudrätt åt vi grillad revfisk med sås gjord på ingefära och kokosmjölk. Vi delade en Tiramisu till dessert. Till detta drack vi ett gott vitt vin. Vi pratade mycket och tiden gick. Till slut var det bara vi och en familj kvar och vi anade att man snart skulle stänga. När vi gick visade det sig att det var ägaren av hotellet som satt och åt vid det andra bordet. Denna dam, hon presenterade sig som Monette, började prata med oss snart stängde restaurangen utan att vi märkte det. Hon berättade att hon var nybliven ägare av hotellet och att det var ”sailor friendley”. Det visade sig att hon tillsammans med sin man redan ägde en rörelse med charterbåtar med bas på grannön Raiatea. Nu har hon för avsikt att utveckla hotellet och verksamheten för att attrahera även seglare. I framtiden ska man bl.a. kunna fylla vatten vid hotellets brygga. Monette gav oss många tips på platser på Huahine och grannöarna Raiatea och Tahaa som hon tyckte vi skulle besöka. Vi bestämde oss då för att hyra bil och ägna en dag åt att köra runt på Huahine.

Väl tillbaka på båten, kände vi oss som nya människor, hade fått möjlighet att ladda batterierna tillsammans under en kväll. Vi bestämde att detta ska vi göra fler gånger när vi får chansen. /Kristina

——————————————————————————————————————————

Heliga ålar, svarta pärlor och en vacker natur. 

Vi packade en härlig matsäck med allt möjligt för att ge dagen de allra bästa förutsättningar. Kartan var med, men det var inga svårigheter att hitta, det finns en huvudväg runt ön (öarna) så vi skulle knappast köra vilse. Vi började med att köra runt den mindre ön. Huahine har precis som de andra Sällskapsöarna vulkaniskt ursprung och är kuperad. Bergen och kullarna täcks av regnskog. Där det är mindre kuperat har skogen röjts undan till förmån för betesmark för djuren och fruktodlingar. Det är märkligt att se nötkreatur gå omkring och beta i skuggan av kokospalmer. Husen är välskötta men enkla och det syns tydligt att människorna här bryr sig om sin omgivning. Vi ser många fruktträd och även mycket blommor på tomterna. Färgprakten är stor och den förstärks av att husen är målade i regnbågens alla färger. Vi stannar till på en utkikspunkt och fikar. Utsikten är hänförande.

När vi stannar nästa gång är vi i Faie, en liten by vid en flod. Vi ser en liten samling människor stå och titta på något vid vattnet. Vi blir nyfikna och stannar bilen och går ut. När vi kommer fram till floden ser vi att det står två personer i den med vatten upp till knäna. De bjuder ner oss i vattnet. Då ser vi vid kanten att det ligger flera djur längst ner, halvt gömda under stenarna som bygger upp kajen. Vi förstår att de försöker bjuda ner oss för att klappa dessa djur som ligger där nere i vattnet. De säger hela tiden att de är ofarliga. Det visar sig vara enorma ålar som ligger där nere. De har en diameter på bortåt 20 cm och är 1,5 – 2 meter långa, de har stora blåa ögon som sitter på utsidan av huvudet, näsborrar och en vit stor mun som de öppnar med jämna mellanrum. Kroppen är kraftig och avsmalnande och slutar i en spetsig fena. De har även fenor på sidorna och ser faktiskt ganska ”läbbiga” ut. Gustaf är som vanligt först i vattnet men Olof kommer i nästan samtidigt, han gör ett tafatt försök att hålla uppe Gustafs byxor för att han inte ska bli genomblöt men det är ganska meningslöst. Han pratar med personerna som bjudit ner oss i vattnet och de bekräftar gång på gång att ålarna är ofarliga, de stoppar ner sina händer och klappar dem. Nu är Gustaf nere med händerna och börjar bokstavligen ”gossa” med dem, klappar på huvudet och sakta ner på kroppen. Snart är vi alla nere och klappar dessa märkliga djur, de är verkligen stora och det enda som kommer upp i mitt huvud är ”häxans hjälpredor i Ariel Sjöjungfrun” (de är elektriska ålar som ser ut att vara och är mycket elaka). Men barnen är exalterade, ålarna känns mysigt mjuka och beter sig som kattungar. När vi kom tillbaka till båten fick vi veta att dessa ålar anses vara heliga och bara finns här och på Tahiti. De kan leva i båda salt och sött vatten men stannar ofta i floderna nära byarna då de sedan århundraden har blivit ceremoniellt matade. Enligt sägnen har ålarna till uppgift att ta ner färskvatten från bergen och hålla det rent. Det sägs även att en stor ål tog sig över till andra sidan bergen och träffade en vacker sjöjungfru, de blev förälskade i varandra och så skapades förfäderna.

Nästa ställe vi kommer till är en liten kaj där det går en båt ut till den lokala pärlfarmen. Vi ställer bilen och åker med, ännu har vi inte lyckats se en pärlodling även om de tycks finnas överallt här i Polynesien. Vi får en vacker färd ut i lagunen, där ett litet hus står på pålar. Lite längre bort finns ytterligare två hus på vattnet, där ägarna till farmen bor. Som många andra kom de hit, förälskade sig i platsen och stannade. Mannen som slog sig ner här, köpte en liten ö (moto) i denna lagun och började odla grödor. Han var keramiker och efter att han hade träffat sin fru så började de experimentera med att odla pärlor. De ville inte påverka den marina miljön så de hittade ett sätt att sätta in ostronen i lädernät, väl skyddade från djuren som såg dessa snäckor som läckerheter (bland annat sköldpaddor som det fanns gott om). Att ”producera” dessa vackra pärlor är inte helt enkelt. Man letar först upp ostron med önskade färger inuti skalet, sedan tar man ”manteln” där färgen sitter och skär upp den i pyttesmå strängar. På denna farm importerar man ett speciellt sorts ostron från Mississippi i USA. Ur skalen på dessa amerikanska ostron skapar man runda ”ämnes”-pärlor i pärlemor. En sådan förs in i ett levande ostron (från Huahine) tillsammans med en pytteliten färgsträng.

Sedan är tanken att Ostronet ska kapsla in ”ämnes”-pärlan och att färgen på den färdiga pärlan ska bli den som ”färgvärden” hade på sitt skal. Ca 40 % av ostronen som har blivit behandlade på detta sätt producerar efter 18 månader en pärla. I de ostron som levererar en pärla upprepas proceduren men denna gång med en något större ”ämnes”-pärla. Tre gånger kan detta maximalt upprepas och hela tiden finns risken att ostronet stöter ut pärlan och då blir det ingen skörd. Ibland stöter den bara ut pärlan men börjar kapsla in färgsträngen och då bildas en ”naturlig” pärla men dessa är inte runda och jämna till formen utan de blir mindre och oregelbundna till formen. De experimenterade även med att lägga in halva glas pärlor i ostronskalet, dessa blev då inkapslade i skalet på ostronet och det blev fina formationer.

Barnen fick lov att köpa sig var sitt halsband. De blir fina minnen att ha för framtiden. Sedan bar det av in till land igen i pärlfarmens lilla taxibåt.

Nu var det dags för lite historia och kultur. Vi besökte ”Fare Potee”, ett stort utgrävningsområde som består av utgrävningar från en stor Marae och en återuppbyggd huvudbyggnad som nu är ett fint litet museum. En Marae är ett område där hövdingen eller de ledande familjerna bodde men även ett ställe för att utöva ceremonier och samla områdets invånare för olika sociala händelser. Vi lärde oss mycket om den polynesiska kulturen och dess historia men fick också en önskan att lära oss mer.

I huvudorten Fare tog vi chansen och besökte mataffären för att köpa mat. Efter att ha tömt två kundvagnar mat i vår lilla hyrda Fiat Punto lyckades vi knappt själva komma in bilen. Den gick verkligen på knäna när vi körde tillbaka till hotellet och i sista minuten lade vi ner nyckeln i inkastet vid uthyrningsfirmans lilla bord. Vi var trötta och nu återstod bara att baxa ner alla kartonger med mat i jollen för att sedan som vanligt, tvätta och torka av, ta bort etiketter, skriva på vad det är i konserverna och stuva undan allt.

Till slut kunde vi lägga oss i våra kojer och ”dra ner rullgardinen”. Jag undrar hur många av oss som drömde om ålar den natten. /Kristina

Leave a Reply

Message: