Moorea
Stingrockor har vi varnat barnen för. Akta fötterna när ni är på djupt vatten, sätt inte ner dem på botten om det är sand, då finns risken att ni trampar på en stingrocka och den sticker er. Nästa besök är ett lokalt sjukhus.
Vi ska inte slänga kött eller fiskrester i havet om vi vet att det finns hajar för då är det inte mysigt att bada från båten längre. Dessa glupska rovdjur har vi flera gånger sett slänga sig över våra matrester, i och för sig små och till synes ofarliga men vad händer då om de stora kommer. Vi har hört historier från andra seglare som har sett när fiskare rensat fisk och slängt resterna i vattnet, hur dessa vackra och till synes beskedliga djur förvandlas till mäktiga och aggressiva rovdjur som slåss om matresterna i en blodig kamp. Vi har pratat om att aldrig mata dessa djur och ha respekt för dem. Barnen har fått lära sig att inte svänga med händerna i vattnet, inte bli rädda, vara lugna och hålla sitt ”revir” om hajarna blir för närgångna. Aldrig har vi känt oss hotade eller rädda, trots att de ibland varit så nära som bara ett par meter ifrån oss.
Prata om att vi blev upphetsade och äventyrslystna när vi hörde att det gick att simma med stingrockor och ”black tipped reef shark” (revhaj med svarta fenspetsar). Vi tog jollen och gav oss av till ”Moto Inua” en ö ungefär tre sjömil från där vi låg ankrade i Baie d’Opunohu.
När vi kom fram såg vi en familj i en jolle som låg för ankar. Mannens hud var delvis täckt av polynesiska tatueringar och kvinnan hade långt mörkt hår. Vi fick genast känslan av att de hörde hemma här. Deras barn hoppade upp och ner ur jollen och i vattnet och matade rockor som fanns överallt runt omkring dem. Vilken syn! Det var som om de lekte tillsammans i vattnet. En lite äldre flicka kelade och klappade djuren som vänskaplig slingrade sig runt henne.
Runt hela showen cirkulerade kanske åtta till tio loja ”black tipped reef shark”, de tog sig lite längre bort men kom snart tillbaka, som om de bevakade att allt gick rätt till och att rockorna skötte sig. Det var svårt att ta bort blicken från dem, trots att vi nu själva var i vattnet och snorklade. Vi såg stingrockor i mängder och hajarna som majestätiskt och lite nonchalant simmade fram och tillbaka. Det kändes verkligen som om de höll koll på oss men vi kände oss aldrig rädda, bara iakttagna.
Vi drogs liksom närmare och närmare den andra jollen, den äldre flickan var nu ensam i vattnet med rockorna. De nästan slogs om att vara nära henne, hon hoppade upp och de kom efter, hon höll om dem, klappade dem och rörde sig i en cirkel medan händerna höll i sidorna på en rocka. Det såg verkligen ut som hon dansade med dem, bytte partner allt eftersom, så att alla skulle få vara med. De andra klängde på henne med nosarna långt upp på ryggen och nacken. Till slut försökte de vuxna på jollen få min uppmärksamhet. De höll i en fiskbit som de ville ge mig. Magin var bruten, fast nu var jag i centrum för allas uppmärksamhet istället. De var fast beslutna att visa mig hur man dansade med rockan. Fiskbiten skulle hållas strax ovanför rockan vid dess nästipp då kände den doften och sedan var man inbjuden i dansen.
Flickan kom med sina ”vänner”, hon höll med ett stadigt grepp fast rockan och vägledde den fram till mig. Den var gigantisk, säkert nästan två meter mellan vingspetsarna och med en lång respektingivande stjärtfena med sin karakteristiska tagg som den kan stingas med fullt synlig. Den hoppade upp på mig och omfamnade mig, mitt ansikte var nära dess nästipp och mina händer åkte spontant upp för att värja mig. Den var mörk på ovansidan och benvit på undersidan. Munnen sitter på undersidan och är förhållandevis liten (vad jag kunde se) inte stor som på en Manta. När handen klappar den mörka översidan känns den len, mjuk och slät.
Flickan visade mig hur jag kunde hålla den fast med tummen på undersidan, övriga fingrar på översida, skjuta den försiktigt ifrån mig, äntligen hade min kontroll kommit tillbaka och inledande paniken lagt sig. Det var häftigt, spänningen steg allt eftersom det kom fler rockor. Till slut började paniken komma tillbaka, rockorna var överallt, omfamnade mig, smakade försiktigt på mina armbågar, pussade mig i ansiktet och simma upp över ryggen. Det blev tillslut för mycket och när Emil kom farande i full panik med en rocka över ryggen, såg jag möjligheten att smita undan. Barnen hade klättrat upp i jollen för att värja sig, så nu var det bara Olof i vattnet. Han fick samma hjälp av flickan, lite fiskbitar och en enorm upplevelse. Dock med skillnaden att allt hamnade på film, han var lugnare och fick dansa med fler rockor.
När vi kände oss varma i kläderna, så hämtade vi Lovisa och Gustaf, båda fick i vårt nära sällskap klappa och leka med dem. Gustaf ville inte sluta, trots att han började bli kall och fått många pussar från rockorna som var större än han själv. Han var aldrig rädd, ville bara ha mer och mer.
Helt slut klättrade vi upp i jollen för att äta lite ”mellis” men så upptäckte vi att vinden ökat, kanske eftermiddagsbrisen men faktum var att vi ville hem. Nu började ett helt annat äventyr, med vinden emot och på sidan gick vi hemåt. Det blev vått, riktigt vått, drypande vått, vattnet sköljde över oss periodvis och vi tog våra handdukar till skydd. Emil var smart, han tog på sig sin dykmask så slapp ögonen svida. När vi kom fram låg vår ”lilla My” fridfullt där vi lämnade henne. Här blåste det inte alls lika mycket och efter klädbyte tog vi mellanmålet i sittbrunnen i stället. Varm (!!!) choklad och en rejäl bulle, mums filibabba.
Vi ligger alltså på Moorea, en ö precis intill Tahiti. Viken vi ankrade i heter Baie d’Opunohu och ligger bredvid den mera berömda Cooks Bay. Vi skulle inte gå hit när vi valde att stanna längre i Taina Marina (Papeete), men det blev så ändå. Våra franska vänner på Maha Papou sa att vi absolut inte fick missa Moorea. Vi gjorde rätt och stannade längre än vi planerat. Viken är vacker med en fin strand, öns berg ger en vacker siluett mot himlen och den tropiska grönskan är slående. Längre in viken är scenerierna mäktigare med de höga bergen, den tropiska vegetationen, mötet med havet och slutligen civilisationen med husen byggda nära vattenbrynet. Trädens rötter sticker upp ur vattnet, men träden hänger även på trekvart och håller sig kvar för att inte ramla ner i vattnet. Det finns flera små vikar med fina sandstränder där man kan dra upp jollen och ta sig ett dopp alldeles för sig själva.
Stranden vid ankringsplatsen är vacker men anpassad mer för allmänheten med duschar och picknikbord på stranden, men vad gör det, det gör bara strandvistelsen lättare. Det kryllade av barn som lekte i träden och på stranden och stämningen var hög.
Det ligger en seglarskola precis vid stranden där ägaren, Dodo, tar hand om mindre bemedlade barn från Tahiti och de andra grannöarna för att under en vecka ge dem möjlighet att gå på seglarläger en vecka på ”vintern” och vara inneboende i familjer på Moorea. Vi hade en del kontakt med honom då vi försökte få tag i en begagnad rigg till vår hårda jolle. Tyvärr kom vi för sent och all den äldre utrustningen hade redan skeppats till Tahiti för bl.a. reparation. Trots detta lyckades Dodo vaska fram ett gammalt segel till en Optimistjolle som skulle kunna passa vår jolle. Olof begav sig senare ut i skogen med såg och fixade bambukäppar för att försöka yxa till en egen rigg.
Vi har mött trevliga människor under våra dagar på ön. Emil träffade en kompis på en österrikisk båt och de seglade hans segeljolle i viken så ofta de fick tillfälle. Familjen hade blivit kvar bland Sällskapsöarna under ett år då de förra året under en natt hade seglat upp på revet utanför ön Tetiaroa, som Marlon Brando en gång ägde och nu ärvts av en av hans söner. De lyckades strax efter haveriet ”komma över” en ny båt som de nu har rustat upp för att fortsätta sin färd över haven. Österrikarna känner familjen på Tyska båten ”Supermolli” och väntade förväntansfullt. Dagen innan vi gick kom ”Supermolli” in i viken och det var roligt att se dem. Även de har haft sina prövningar som bl.a. präglats av motorproblem men nu är allt väl hos dem igen.
Vi lyckades även ha en fungerande skola på Moorea om än i lite mindre omfattning än vanligt. Jag fick tid att plocka fram symaskinen och färdigställde andra sidan av sittbrunnens kapell. Det var skönt när regnet öste ner en av dagarna. Till slut var det dock dags att lämna Moorea och segla vidare så en eftermiddag strax före solnedgången gick vi i sällskap med tre andra segelbåtar ut genom revet och satte nordvästlig kurs mot Huahine 80 sjömil avlägsen. /Kristina