Miss My Sweden

Under perioden slutet av november till mitten av maj ligger vi vid kaj i Opua i New Zealand för att ”vänta över” orkansäsongen, ta hand om båten, lära känna vardagslivet, gå i skolan och vara turister.

Sedan vi senast skrev något har vi upplevt puttenationen (ön) Niue och de tre ögrupperna Vava’u, Hapa’ai och Tongatapu som alla ingår i kungadömmet Tonga. Vi har haft en fantastisk tid! Kanske är det för att den har varit så innehållsrik och omväxlande som vi inte riktigt har samlat oss för att skriva.

Niue var på alla sätt en positiv överaskning. Vi stannade en vecka på denna unika plats i gott sällskap med bl.a. våra vänner på Salsa. Vi hyrde bil, gjorde utflykter och snorklade. Siktdjupet i vattnet överträffar allt vi tidigare har upplevt. Vår vän, ensamseglaren Umberto, berättade om Niue redan när vi träffades på Bonnaire i Karibien. Han sa då att siktdjupet i vattnet runt ön kan uppgå till 75 meter! Jag vet inte hur klart vattnet var när vi var där men det var hur som helst hissnande att se botten på fyrtio meters djup, där vi låg med Miss My vid en boj tillhörande Niue Yacht Club.

Efter ett ”skutt” på ett par dygn var det dags att klarera in I Neiafu, huvudort i ögruppen Vava’u tillhörande Tonga. Vi hade sett  fram mycket emot Tonga. Vi skulle få besök av Kristinas mamma Marianne. Jag och Emil tog jollen in till Aquarium Café för att därifrån ta en taxi till Flygplatsen och möta vår nya besättningsmedlem. Vilken tur säger jag när vi klivit iland. ”Där står ju en taxi och väntar, som på beställning!” Döm om min förvåning när chauffören ler mot mig och jag ögonblicket efter ser Marianne öppna bildörren för att kliva ur. Men men… vi skulle ju möta dig på flygplatsen…. planet hade tydligen lyft en timme före utsattt tid!

Tyvärr blev Mariannes besök hos oss rumphugget då hennes egen mamma fick en stroke och blev inlagd på Sahlgrenska. Marianne hade inte något val utan blev tvungen att resa hem igen efter precis en vecka. Det kändes snopet för oss alla, inte minst för barnen som  hade sett fram emot hennes besök mycket sedan det bestämdes då vi var på Tahiti.

Efter tre veckor i Vava’u lämnade vi ögruppen en kväll för att under natten segla ner till ön Ha’afeva i Hapa’ai-gruppen. Salsa lämnade ankarplatsen vid Port Maurelle strax före oss. De skulle gå till en annan ö i Hapa’ai men hade sedan precis som vi för avsikt att gå till Tongatapu, den sydligaste ön och huvudön i Kungadömmet. Där skulle vi förbereda oss och våra båtar inför etappen över till Nya Zealand. Men nu var vi alltså på väg till Ha’afeva. Det blåste ganska friskt under natten, mellan 20 och 25 knop. Vi hade vinden in tvärs om babord och Miss My trivdes. Sjön var gropig men det kom att bli en fin nattsegling.

Vid tio-tiden följande morgon ankrade vi på västra sidan av Ha’afeva. I den lilla bukten låg redan sex båtar och en av dem var Holländska yawlen Duende. (En yawl har precis som en ketch två master men mesanmasten på en yawl är,  till skillnad från på en ketch, placerad bakom rodret. Ketchens mesanmast sitter placerad framför rodret). Duende mötte vi första gången när vi låg för ankar längst ner i söder på Huahine, Sällskapsöarna. Ombord på denna seglar en familj på tre men nu befann sig även vår vän Umberto ombord, som erbjudit sig att följa med som besättning på seglingen över till Nya Zealand.

Just som vi hade fällt ankaret satte sig Vivianne med dottern Flora och Umberto i jollen och kom över till vår båt. De skulle till Kyrkan. Emil frågade genast om han kunde få följa med. Ja visst! Blev svaret. Efteråt skulle de äta lunch hos en familj på ön. Det var självklart att Emil skulle följa med. Så Emil gick till högmässan och vi andra tog det lugnt ombord.

Vi stannade två nätter på Ha’afeva och hann med att besöka den lilla trevliga byn på andra sidan ön med 200 invånare. Vi idkade lite byteshandel. Lite grand som på Fatu Hiva. Med jollen gjorde vi vid lågvatten en tur till en liten ö vid det omgärdande revet. Här gick vi runt och letade fina snäckor till dess solen började dala och vi gav oss av hemåt.

Efter ett par dagar seglade vi över dagen vidare söderut. Vår förhoppning var att kunna få plats att ankra vid ön Kelefesia, den sydligaste i Ha’apai gruppen. Men vi var långt ifrån säkra på att det skulle gå. Enligt den information vi hade, skulle det rymmas tre till fyra båtar på ankarplatsen, om man var ”goda vänner”… Vi misstänkte att det redan skulle vara fullt. När vi närmade oss kunde vi på håll se ett antal master sticka upp vid horisonten. Vi styrde in mellan reven och kunde räkna till åtta båtar. Men vinden var svag och sjögången sällsynt låg,  så vi lyckades finna en plats att ankra på längst ut från land som var acceptabelt. Strax kom en jolle förbi med Rod från den Australiensiska båten ”State of Mind” och bjöd in oss till en ”pot luck” på stranden. Klockan var redan halv fyra så Kristina stannade kvar ombord och trollade i köket under det att övriga i besättningen raskt fick jollen i vattnet och åkte in till land. Gustaf och Lovisa började omedelbart inventera  och bekanta sig med strandens eremitkräftor och beslöt sig för att bygga ett hus för dessa (inte räcker det med ett litet skal) av sten och sand. Emil fann utan dröjsmål en lämplig kokospalm att klättra upp i för att skörda kokosnötter. Undertecknad satt mest och njöt av platsen. Det kändes som om vi kommit till vår första verkliga ”paradisö” och samtidigt var det sista ”chansen” den här gången innan vi skulle lämna tropikerna för Nya Zealand.

På seneftermiddagen slöt besättningarna från de nio segelbåtarna mangrannt upp på stranden. Alla hade tagit med något att äta. Det blev ett knytkalas med mycket gott att välja mellan. En eld gjordes upp för den som hade något att grilla. Nya kontakter knöts. Flera kom att diskutera den kommande seglingen över till Nya Zealand. Långt efter att skymningen hade fallit, bröt vi alla upp ungefär samtidigt och sedan rörde sig en liten armada av jollar tillbaka till sina ”moderskepp”. I varje jolle satt någon med uppgift att med hjälp av en kraftig ficklampa försöka lokalisera den kanal genom revet, som var så enkel att finna då vi åkte in till land på eftermiddagen, men som på intet sätt var lika uppenbar i mörker. Återtåget för samtliga förlöpte dock väl.

Dagen efter tillbringade vi i land. Vi njöt av att befinna oss på denna nästan öde ö. Endast ett par lever på ön och då endast i perioder. Vi mötte mannen och han fick mig omedelbart att tänka på Robinson Cruse. Längs med stranden kom Umberto gåendes. I händerna höll han några kokosnötter och sin dykmask. Han hade simmat in till land. Blivit törstig och druckit sig otörstig av kokosnötens vatten. Nu bjöd han oss av de han hade kvar. Vi satt där på stranden, drack kokosnötens vatten och öppnade sedan nöten och åt av kokosköttet. Guy, den vänlige fransmannen på båten ”Trois Oceans” som låg för ankar bredvid Miss My kom in i sin jolle. Tillsammans pratade vi om allt mellan himmel och jord. Guy berättade att han skulle segla vidare redan samma kväll mot Tongatapu och när vi hörde det beslöt vi att göra detsamma. Planen var egentligen att segla vidare tidigt nästa morgon men planer skall inte vara huggna i sten. Vi for ut till Miss My i jollen. Sedan hjälpes vi alla åt för att göra Miss My färdig för en natts segling ner till Tongatapu. Kl. 18.00 lättade vi ankar, tog oss för motor förbi de lömska rev som kantar inloppet till Kelefesia och satte sedan segel och kurs mot Tongatapu.

Klockan nio på förmiddagen den 31/10 ankrade vi utanför ”Big Mamas Yacht Club” belägen på den lilla ön Pangaimotu. Pangaimotu ligger ungefär en sjömil från Nuku’alofa, huvudorten på ön Tongatapu. Vi hade egentligen inte några större förväntningar ställda på denna plats. Vi såg den bara som den naturliga startpunkten för vår segling till Nya Zealand. En plats att göra de sista förberedelserna och sedan invänta ett gott väderfönster för att ge sig av.

Många seglare har respekt för denna etapp. Den innebär att man lämnar tropikerna bakom sig och med den värmen både i luft och vatten. Men inte nog med det. Man lämnar också området med i huvudsak sydostliga passadvindar och ger sig in i ett område där väder och vindar styrs av den oändliga rad av låg- och högtryck som avlöser varandra. Sträckan, nästan 1100 sjömil är tillräckligt lång för att risken är stor för att man ska beröras av åtminstone ett lågtryck med tillhörande fronter på vägen. Vad man framför allt vill undvika är att drabbas av en sådan front när man närmar sig Nya Zealand då kraften i dem generellt är större längre söderut. Goda, relativt säkra väderprognoser kan man få för kanske fem dygn men vad som händer därefter blir alltmer osäkert ju längre fram i tiden man försöker se. Men det finns dock en liten ”räddningsplanka” ett par dagar ut från Tongatapu och den utgörs av Minerva Reef. Ett litet ringformat rev mitt ute i havet med en öppning på ett par hundra meter. Här kan segelbåtar ankra i skydd för revet och invänta bättre väder.

Vi stuvade omsorgsfullt ombord på på Miss My. Gick igenom rigg, motor och all annan vital utrustning. Kristina sydde på vår genua där ett par sömmar hade gett upp. Vi fyllde våra tankar med vatten, sammanlagt 1000 liter. Tankade 700 liter diesel. Kristina lagade ett antal måltider som sedan lades i frysen för att kunna plockas fram vid besvärligt väder. Men under den vecka som vi låg för ankar utanför Big Mamas Yacht Club han vi även med att umgås. Salsa dök upp strax efter oss. Av Staffan och Ellinor blev vi presenterade för deras vänner Karl och Rebecca med barnen Sophia och Blake ombord på amerikanska ”Windora”. En dag blev hela barnaskaran från Salsa och Miss My inbjudna att sova över på Windora. Följande kväll blev även föräldrarna medbjudna för att äta middag på Windora. Vid ett senare tillfälle var det vi som bjöd Salsa- och Windoragänget på middag. Vi fick också tillfälle att bekanta oss lite mer med den mycket sympatiske Guy från ”Trois Oceans”. Barnen njöt av att på egen hand kunna ro in i vår lilla hårda träjolle till stranden vid Big Mamas och leka.

För att lyckas välja rätt tidpunkt för att starta sin segling mot Nya Zealand så studerar man naturligtvis själv olika former av väderinformation och prognoser. Men många köper även någon form av profesionell tjänst i sammanhanget. Det vanligaste är nog att man anlitar Bob McDavitt. Bob är en nu pensionerad meteorolog som mot en skälig ersättning förser seglare i Stilla Havet med detaljerade väderprognoser för ett önskat område. Vi valde att anlita Bob. Vi hade en nära daglig kontakt via mail sedan slutet av oktober där vi fick information om väderläget.

Den 9/11 tog vi efter Bobs rekomendationer beslutet att avsegla följande morgon. På kvällen blev vi överbjudna till Salsa för att äta middag. Det blev trevligt. Barnen tittade på film efter maten och vi vuxna satt kvar i sittbrunnen och pratade. Staffan och Ellinor hade tagit beslutet att gå en dag efter oss. När vi skiljdes åt på kvällen hade vi alla ett spännande stycke ocean att korsa innan vi skulle ses igen och vi önskade varandra lycka till. /Olof

Report received Sun, 22 sep 19:28 UTC

Vi mår förtäffligt! Men det var skönt att komma in i sjölä bakom Niue. Sista natten var det ganska gropigt på havet och vårt vindroder Wilma var inte alls på humör så vi fick handstyra hela natten. I morgon kommer även Salsa hit.  Det blir trevligt.

Olof

När vi väl kom ombord igen efter flodfärden gjorde vi Miss My färdig för avgång. Jollen skulle vi ha på släp bakom båten så snart kunde vi lätta ankar. Mares hade gått strax före oss. Salsagänget skulle bara äta lite lunch sen skulle de komma efter. Nu var det dags att få snorkla, så vi gav oss av norrut längs med Raiateas östra sida på insidan av ringrevet. Vårt mål var att ankra strax innanför Passe Toahotu, det östra passet in till Tahaa. Vid fyratiden på eftermiddagen släppte vi ankaret på fem meters djup några hundra meter nordväst om ön Mahaea, i sjölä av revet. Vattnet var kristallklart och under oss bredde en sandbotten med enstaka spridda korallhuvuden ut sig Det var länge sedan man kunde se ankaret lägga sig på botten och sedan följa kättingen till båten. Emil skrattade och berättade att han kunde se beväxningen på Salsas botten när han snorklade vid vår båt. Snabbt i med jollen och iväg till ett större korallhuvud ett stycke bort. Vi plumsade i allihop och snorklade runt. Det var mysigt att gå ner i värden under ytan igen, där fanns fiskar i alla färger och former. Höjdpunkten var en mängd Red Snapper som låg och lurade under korallhuvudet med sina stora ögon. Emil vill med en gång fiska för dessa är fina matfiskar har vi fått lära oss och det var länge sedan vi hade färsk fisk på menyn. Det fanns även en annan filur som dök upp precis innan vi skulle gå upp i jollen igen, det var en giftig Stenfisk. Det är en ful sandfärgad rackare med sina vassa små ”spjut” ut från kroppen. Nu insåg vi alla varför det är farligt att sätta fötterna på botten runt korallerna. Vi såg även en stor plattfisk på botten som Emil retade lite för att vi skulle kunna se den, den ruskade lite på sig och tittade på oss med sina stora ögon. Men konstaterade väl att vi inte hade några harpuner, burrade ner sig i sanden, blundade och ignorerade oss sedan beslutsamt.
Vistelsen bakom revet vid Passe Toahotu hade sina riktiga höjdpunkter men det fanns något som samtidigt oroade oss…! Det var härligt att ha tillgång till en underbar strand där barnen kunde springa och leka, det fanns rev att snorkla vid och vattnet var otroligt klart och snart fick ankarplatsen besök av flera välkända båtar, Felice, Supermolli, Maha Papou, Gadjo Dilo och Duende. Alla har barn ombord i åldrarna 1,5 till 11 år så det blev livat på stranden under dagarna.
En av de absoluta höjdpunkterna var att se Emil segla den hårda jollen. På Moorea hade vi lyckats komma över ett segel till en Optimistjolle och även lyckats leta upp, såga ner (de färska är sämre då de är alltför tunga) lämpliga bambupinnar för mast och bommar. På Huahine hade vi inlett arbetet med att rigga jollen men då det blåste väl mycket sköt vi upp den första provseglingen. Där vi nu låg krusades endast vattenytan av en laber bris. Det kunde inte bli bättre. Men… Olof han inte mer än klä upp vår fina lilla jolle i sitt färgglada segel innan han tappade balansen och satte sig på rorkulten. Den sprack naturligtvis och det hade möjligen kunnat accepteras av Emil om det skett när jollen forsat fram pressad under en vindby men nu sprack den alltså när jollen fortfarande var förtöjd. Emil var förtvivlad och arg. Men skam den som ger sig, rorkulten lagades om än en smula provisoriskt, sedan var det bara att provsegla. Vilken jolle!! Den rörde sig så lätt i vattnet och Olof kunde segla den riktigt bra. Emil tog över och lyckan var gjord! Han seglade själv, gippade och seglade tillbaka. De höll på en god stund, turades om.
Det som oroade oss är att vi drabbats av sjukdom. Lovisa har fått mystisk feber som kommit och gått. På Huahine fick hon den konstant och vi fick låta henne vila, det var inte roligt för henne. I båten bredvid fanns Erika som hon längtat efter länge. Febern var ganska hög och vägrade att ge med sig, men Elinor är läkare och det kändes tryggt att ha henne i närheten. Lovisa blev mer och mer medtagen och trött, hon fick kraftigt ont i halsen och var täppt. Vi tittade ner i halsen och såg att hon hade vita beläggningar, typiskt, troligen halsfluss, dags för penicillin. På denna paradisiska plats började Lovisa äta en penicillinkur och efter tre dagar var det tydligt att den bet. Lovisa mådde undan för undan bättre. Under dessa dagar lekte Lovisa och Erika dagarna i ända ombord på båtarna när de andra lekte i land. De skapade saker i lera, målade och sydde kläder till små troll. Detta betydde mycket för Lovisas humör och tillfrisknande.

Till slut lyckades vi komma iväg från Huahine och vi kände oss nog lite sorgsna men det var dags. Vi gick tillsammans med Salsa till grannön Raiatea. Tänk vad lite det behövs för att lugnet ska lägga sig och man struntar i tidsplanen. Vi ville innerst inne inte segla förbi Raiatea (och Tahaa) till förmån för Bora Bora men vi hade av någon anledning tidigare känt oss stressade. Det var tack vare våra vänner på Salsa som vi lugnade ner oss och planerade om. Samtidigt med oss lämnade en schweizisk familj på katamaranen Mares Huahine för att gå till Baie Faaroa på Raiatea. Ombord på Mares finns Laura, en flicka i Lovisa och Erikas ålder.
Vi hade fin segling om än en smula långsam över till Raiatea. Vi gick in genom passet Iriru. och vidare in i viken ”Baie Faaroa” där vi ankrade längst in. Bergsväggarna störtade ner i viken och var klädda i tät regnskogsliknade vegetation. En flod mynnar längst in i viken. Målet med besöket i denna vik är att åka upp längs floden i våra jollar. Vi ser fram emot denna expedition som vi ska göra följande dag. Strax efter att vi hade ankrat kom Mario från Mares förbi oss i sin jolle och undrade om någon ville följa med på en liten förtur in i floden. Han vände sig i första hand till barnen och Gustaf var inte sen att hoppa i sin flytväst och orädd klättra ner i dessa nyfunna vänners jolle. Andreas från Salsa satt redan ombord. Staffan hade redan hunnit med en provtur upp i floden med sin sin kajak. Även Erika paddlade upp en sväng. Vi andra väntade förväntansfullt på morgondagen. Staffan träffade James vars familj ägde en gård inne i ”djungeln”, han lyckades köpa en bananstock och frågade om vi också ville köpa en. James levererade senare två bananstockar, helt gröna som vi fick betala 1000 franc (ca 70 kronor) för, vilket kap vi som pratat mycket om hur vi ska kunna få tag på en stock nu när vi snart ska vidare. Det blir roligt när alla dessa bananer mognar samtidigt och familjen måste bli kreativ i sin matlagning för att inte behöva slänga ruttna bananer över bord.
Nästa morgon bar det av, tre jollar och två kajaker puttrade, paddlade på rad sakta in i floden. Vi njöt av naturupplevelsen men behövde samtidigt koncentrera oss för att inte köra fast på någon grundbank. Det är grundare i kurvornas innerspår och djupare i ytterspåret, det gäller att ha tungan rätt i mun när man dessutom måste ducka ibland för grenar som hänger ner. Den tropiska skogen är otroligt tät, träden hänger ner över vattnet och dess grenar sträcker ut sig som armar och vill beröra oss, ta på oss när vi sakta glider fram på floden. Grönskan är intensiv, man måste nästan värja sig och ljusets strålar arbetar sig igenom trädkronorna, men det är nästan inga strålar som når hela vägen ner till vattenytan.
När vi närmar oss James farm möter han oss i sin kajak och visar oss vägen. Han vill visa oss sina odlingar och möjligen även sälja lite frukt och grönt till oss. Det var spännande att följa med honom när han berättade om sina odlingar och om alla växter. Planterade fruktträd växte i en salig blandning med den övriga tropiska vegetationen och det var svårt att se de odlade träden. Det fanns stora avokadoträd, träd som bar brödfrukt, granatäpplen, apelsiner, lime, bananer, grapefrukt och kokosnötter. Där fanns tropiska blommor som papegoj-, paradis- och flamingo blommor men även stora buskar av hibiskus i alla de färger och gardenia. Vi såg buskar med färsk basilika, ”citronblad” och peppar. Men tyvärr är vi ju här mitt i vintern och inte mycket var moget. Det blev inget fruktinköp men vad gör det, vacker och härlig upplevelse fick med oss och en stark känsla av att vara äventyrare.
Emil, Lovisa, Erika och Laura lämnar farmen två och två i var sin kajak och ger sig av på egna äventyr. Vi vill ha med dem tillbaka men det sker ett ”missförstånd” och de paddlar uppströms för floden medan vi andra tar oss sakta tillbaka. Efter ett tag upptäcker vi att de inte följt med och puttrar tillbaka för att hämta dem. När vi tillsammans når flodmynningen får vi motvind den sista biten till båtarna och då tar de båda kajakbesättningarna tacksamt emot en bogserlina från oss i jollen. Vilken dag! Vilket äventyr och vilken skatt vi fick i form av minnen.

Det var många kramar och munnarna gick i ett när vi träffades på stranden. Vi hade inte sett varandra sedan Isabela, Galapagos. Sedan dess har vi förvisso besökt delvis samma platser men varit i ”ofas” med varandra. Tre månader hade gått sedan vi sågs sist och då befann vi oss fortfarande i början av vår resa över Stilla Havet! Nu hade vi seglat ytterligare ungefär 4000 sjömil. Vi satt där hela eftermiddagen och berättade historier för varandra medan barnen lekte i träden, badade och tog igen förlorad tid. Till slut blev vi hungriga och solen började dala så då flyttade vi över till Miss My och fortsatte. Det blev en risotto och alla åt tills de blev mätta.
Under de närmaste dagarna blev det mycket bad och lek. Franska Maha Papou låg i viken när vi kom och någon dag senare dök även Gadjo Dilo upp som vi inte hade sett sedan Galapagos. Besättningarna möttes i land, på stranden, barnen lekte tillsammans och vi vuxna pratade.
En av kvällarna blev vi bjudna till Salsa. Vi fick smaka Staffans hemlagade ”Pacific soppa”, lagad på pumpa, sötpotatis och kokosmjölk. ”jam, jam”, den var jättegod, med hemmagjord yoghurtsås med vitlök och ett kallt glas vitt vin. Barnen såg på film efter maten medan vi vuxna fortsatte att ”ljuga”, efter en stund åkte en ukulele fram och Staffan började spela. I Papeete hade de passat på att lära sig spela och nu sjöng de båda polynesiska sånger de lärt sig. Kul och riktigt inspirerande, vi fick låna en gitarrkurs med dvd och noter. Nu ska det spelas i sittbrunnen. Hela familjen vill lära sig att spela gitarr, vi har ju en liten med oss och Olof har nu bytt strängar. Så nu finns inga hinder längre!