När vi väl kom ombord igen efter flodfärden gjorde vi Miss My färdig för avgång. Jollen skulle vi ha på släp bakom båten så snart kunde vi lätta ankar. Mares hade gått strax före oss. Salsagänget skulle bara äta lite lunch sen skulle de komma efter. Nu var det dags att få snorkla, så vi gav oss av norrut längs med Raiateas östra sida på insidan av ringrevet. Vårt mål var att ankra strax innanför Passe Toahotu, det östra passet in till Tahaa. Vid fyratiden på eftermiddagen släppte vi ankaret på fem meters djup några hundra meter nordväst om ön Mahaea, i sjölä av revet. Vattnet var kristallklart och under oss bredde en sandbotten med enstaka spridda korallhuvuden ut sig Det var länge sedan man kunde se ankaret lägga sig på botten och sedan följa kättingen till båten. Emil skrattade och berättade att han kunde se beväxningen på Salsas botten när han snorklade vid vår båt. Snabbt i med jollen och iväg till ett större korallhuvud ett stycke bort. Vi plumsade i allihop och snorklade runt. Det var mysigt att gå ner i värden under ytan igen, där fanns fiskar i alla färger och former. Höjdpunkten var en mängd Red Snapper som låg och lurade under korallhuvudet med sina stora ögon. Emil vill med en gång fiska för dessa är fina matfiskar har vi fått lära oss och det var länge sedan vi hade färsk fisk på menyn. Det fanns även en annan filur som dök upp precis innan vi skulle gå upp i jollen igen, det var en giftig Stenfisk. Det är en ful sandfärgad rackare med sina vassa små ”spjut” ut från kroppen. Nu insåg vi alla varför det är farligt att sätta fötterna på botten runt korallerna. Vi såg även en stor plattfisk på botten som Emil retade lite för att vi skulle kunna se den, den ruskade lite på sig och tittade på oss med sina stora ögon. Men konstaterade väl att vi inte hade några harpuner, burrade ner sig i sanden, blundade och ignorerade oss sedan beslutsamt.
Vistelsen bakom revet vid Passe Toahotu hade sina riktiga höjdpunkter men det fanns något som samtidigt oroade oss…! Det var härligt att ha tillgång till en underbar strand där barnen kunde springa och leka, det fanns rev att snorkla vid och vattnet var otroligt klart och snart fick ankarplatsen besök av flera välkända båtar, Felice, Supermolli, Maha Papou, Gadjo Dilo och Duende. Alla har barn ombord i åldrarna 1,5 till 11 år så det blev livat på stranden under dagarna.
En av de absoluta höjdpunkterna var att se Emil segla den hårda jollen. På Moorea hade vi lyckats komma över ett segel till en Optimistjolle och även lyckats leta upp, såga ner (de färska är sämre då de är alltför tunga) lämpliga bambupinnar för mast och bommar. På Huahine hade vi inlett arbetet med att rigga jollen men då det blåste väl mycket sköt vi upp den första provseglingen. Där vi nu låg krusades endast vattenytan av en laber bris. Det kunde inte bli bättre. Men… Olof han inte mer än klä upp vår fina lilla jolle i sitt färgglada segel innan han tappade balansen och satte sig på rorkulten. Den sprack naturligtvis och det hade möjligen kunnat accepteras av Emil om det skett när jollen forsat fram pressad under en vindby men nu sprack den alltså när jollen fortfarande var förtöjd. Emil var förtvivlad och arg. Men skam den som ger sig, rorkulten lagades om än en smula provisoriskt, sedan var det bara att provsegla. Vilken jolle!! Den rörde sig så lätt i vattnet och Olof kunde segla den riktigt bra. Emil tog över och lyckan var gjord! Han seglade själv, gippade och seglade tillbaka. De höll på en god stund, turades om.
Det som oroade oss är att vi drabbats av sjukdom. Lovisa har fått mystisk feber som kommit och gått. På Huahine fick hon den konstant och vi fick låta henne vila, det var inte roligt för henne. I båten bredvid fanns Erika som hon längtat efter länge. Febern var ganska hög och vägrade att ge med sig, men Elinor är läkare och det kändes tryggt att ha henne i närheten. Lovisa blev mer och mer medtagen och trött, hon fick kraftigt ont i halsen och var täppt. Vi tittade ner i halsen och såg att hon hade vita beläggningar, typiskt, troligen halsfluss, dags för penicillin. På denna paradisiska plats började Lovisa äta en penicillinkur och efter tre dagar var det tydligt att den bet. Lovisa mådde undan för undan bättre. Under dessa dagar lekte Lovisa och Erika dagarna i ända ombord på båtarna när de andra lekte i land. De skapade saker i lera, målade och sydde kläder till små troll. Detta betydde mycket för Lovisas humör och tillfrisknande.