Efter frukost är det dags för skola, alla är ivriga och äventyrslystna. Tro det eller ej, men när vi vaknar har barnen själva börjat med skolan. Det är svenska och de arbetar hårt i sina böcker, utan gnäll och med en rasande fart. De hjälper varandra och lille Gustaf har skrivit ett stort C på ett papper tillsammans med tre ord – Citron, Cur och Cer -, leendet är stort på hans läppar och han är så stolt.
Frukosten åker ner fort och Olof och Gustaf lämnade båten för att ”reka” vart vi alla skulle lite senare. Emil och Lovisa fortsatte en stund till, repeterade genom att läsa ur Lovisas SO bok och Lovisa svarade på frågorna i arbetsboken medan Emil jobbade vidare med stavning och ordkunskap. Själv stekte jag pannkakor och gjorde en rejäl matsäck till expeditionen lite senare. Klockan elva var barnen klara med skolan, rekord! Strax efter hade de bytt till badkläder och packat allt vi skulle ha med oss. Förväntningarna var stora och vi var alla på helspänn när Olof och Gustaf kom tillbaka.
Vi fick höra historier om maskar på botten, sandstränder, revbarriärer som övervunnits, kokospalmer och möte med haj. Gustaf var som en tupp och ville berätta allt men Olof fick till slut ta över så vi skulle förstå. Det fanns en lagun innanför ett rev längre in i viken, ca en halvtimme bort med jollen som de ville visa oss. Platsen skulle vara sagolik, med klart vatten, sandstrand och med ett rastställe där vi kunde äta lunchen på ett bra sätt.
På vägen dit visade de ”Gustafs palm” (alla upptäckare namnger karakteristiska geografiska platser). Det fanns vackra stränder överallt med massor av kokospalmer, men ingen särskilt lättillgänglig. En bit ut från stränderna fanns reven som murar med toppar som lurade i vattenytan. På vissa ställen går det att försiktigt ta sig över men ibland är det omöjligt. När vi tillslut kom till platsen de ville visa oss, blev vi lite chockade för revet verkade vid första anblicken omöjligt att ta sig över men då skrattade Olof och sa att nu var det ju högre vatten så det skulle gå bra. Han hittade en väg i korallrevet, en ”kringelkrokväg” som tog oss runt korallhuvudena som var för ytliga för oss att ta sig över. När vi väl var förbi öppnade sig en lagun med kristallklart vatten och en kritvit liten sandstrand. Plötsligt ropar Lovisa att hon har sett något i vattnet. Vi andra ser det också, det är mest som en skugga. Olof vänder runt jollen och kör försiktigt efter den suddiga skepnaden. Den kommer snart upp till ytan och då ser vi omedelbart att det är en bortåt två meter lång haj vi har framför oss!
Upprymda satte vi kurs mot stranden där Olof och Gustaf tidigare hade lokaliserat två st. parkbänkar med bord, typ rastplats längs med E4:an! Tydligen var inte vi de första som funnit skönheten i denna plats. I skuggan av palmerna ställe vi upp lunchen på borden och då sa Olof ”haj!”, en bit bort såg vi fenan som skulle bli den första av flera under vår dag i denna lagun. Det var en ganska platt sort, gulbrun med en karakteristisk ryggfena. Stjärtfenan var dock lite annorlunda, mera lång och utdragen. Den simmade lojt fram och tillbaka tills den blev rädd och stack vidare.
I vattnet fanns massor av sjögurkor, mörka avlånga korvar som Gustaf kallade maskar. De är kanske inte de trevligaste att trampa på men de flyttade sig sakta när vi rörde oss i vattnet. Ibland hjälpte vi dem på vägen genom att helt enkelt ta upp dem och kasta iväg dem försiktigt. Gustaf satte sig omgående i vattnet med Lovisa och det kom fiskar från alla håll, en ljus med stark gul stjärtfena och en annan med ränder på tvären. De ”pussade” honom och snart blev de matade med kex. Helt orädda verkade de vara.
Rätt som det var kom en bläckfisk kravlande på botten med sina långa ben med sugfötter. Kroppen bestod av en tre decimeter lång påse som slutade i ett huvud med stora ögon. Den hade armar på kanske en halvmeter styck och var röd, brun och gul till färgen med fläckar på. Vi märkte dessutom att den skiftade något i färgerna utifrån underlaget. Den var så nära att det var frestande att försöka klappa den. Vi följde med glädje dess färd framåt och märkte snart att det fanns en till liggande inne i en korall och en annan som hade sett sina sista dagar låg utsträckt på botten. Men så tappade vi uppmärksamheten för vi såg haj igen och nu var kameran med och den blev förevigad.
Maten försvann i all hast och så ut i vattnet, Gustaf skulle få sin efterlängtade simlektion och vattnet var så grunt att han bottnade utan vidare. Lovisa och Emil skulle snorkla, men det blev inte så mycket snorklat, för vi fick besök igen, denna gång av en black tipped reef shark. Den höll sig på avstånd men vi beundrade den alla. Gustaf blev otålig och vi fortsatte simlektionerna. Han simmade mellan mig och Olof, vattnet var grunt bara upp till knäna och varmt. Lovisa stod alldeles stilla. Hajen hade blivit lite nyfiken och rörde sig närmare och närmare. Tillslut simmade den rakt mot henne. Hon stod kvar och den vek av två meter framför henne och simmade bort. Det var inte någon stor haj, och det kändes aldrig farligt men för Lovisa var det himmelriket. Hon hade vågat stå öga mot öga med en haj!
Under tiden vi badade och var i lagunen fanns det vad vi kunde se en ”Black tipped reef shark” och två eller tre andra hajar i olika storlekar. De betedde sig aldrig hotfullt utan verkade snarare vara extremt rädda och försiktiga. Det räckte att höja rösten eller plaska lite så försvann de med en rasande fart. Vi känner oss hedrade att ha fått se dem på så nära håll.
Tillslut var vi tvungna att åka tillbaka, nu var det lite besvärligare att se reven då solen började stå lågt, vi stannade trots det vid ett rev i närheten av Miss My för att snorkla en gång till och fick se ett färggrant rev med mycket olika fiskar i alla de färger. Här fanns de klassiska som vi även sett i Karibien men även flera andra som vi inte kände igen.
Trötta och glada åkte vi tillbaka till vårt gröna hem i stål och njöt av lasagnen som fanns färdig. Solen går ner vid halv sex men nu var det nästa lika ljust som på dagen. Olof var uppe på däck och ropade på oss andra. Det som mötte oss var märkvärdigt. Vi hade en måne så hel och klar att man kunde se varenda liten höjd eller dalgång. Har aldrig sett något liknande. Kanske situationen och platsen förhöjde intrycket, inte många ljuskällor som störde och himlen var helt molnfri med tusentals stjärnor över himlavalvet. Vi har läst oss till att denna fullmåne ska vara den tydligaste, starkaste och kraftigaste på hela året. Den påverkar tidvattnet men här gör det ingen större skillnad. Men på himlavalvet gör det skillnad, som att ha en strålkastare som lyser klart hela natten. Vi stod alla en bra stund och tittade upp på himlen, till slut värkte nacken och John Blund kallade. Alla var trötta och mätta på intryck för denna gång. /Kristina