Den 18:e juni lämnade vi den fina viken Hanamoenoa på ön Takuata i Marquesas. Att ge sig av är alltid förknippat med en viss anspänning, speciellt om vistelsen varit lite längre. Då hinner vi rota oss, dra fram saker, skapa en annan ordning och när det är dags att gå ska allt sjöstuvas och ner på sina bestämda platser. Tidsoptimister är vi alla ombord. Uppgifterna är uppdelade och alla vet i princip vad som ska göras. Barnen har ansvar för akterruffen och bortplockning av alla leksaker, badkläder, badleksaker, snorklingsutrustning och Body boards. Emil brukar alltid tömma jollarna på åror, prylar av alla de slag och hjälpa till att vinscha upp dem på fördäck. Olof har ansvar för navigering, genomgång av båten, motorn, dra skot, se över segelsättning, ta upp utombordaren och jollarna. Min uppgift är stuvning (inte köttstuvning), se till att allt sitter fast, säkert inne och ute på däck, undanplockat, se till att fönster är stängda, att mat är förberett, och när ankaret tas upp se till att kätting löper ner fint i kättingboxen.
Som sagt, vi har delat upp arbetet ganska väl och det tar tid att förbereda allt för avgång. Om vi lägger till något utanför rutinerna rinner tiden i väg. Denna gång skulle vi gå vid lunch, vilket ger mycket extra tid för egna planerade uppgifter och lek. Skeppsråd var ett måste på morgonen, Olof förväntade sig att båtens skrov skulle skrubbas innan avgång. Vi andra hade hört men inte lyssnat och var nu vansinnigt förvånade över begäran. Barnen hade i sina tankar tänkt snorkla med rockorna en sista gång, själv ville jag bara plocka undan det sista och ta det lugnt.
Protester, protester, men vi fick ge oss snabbt. Han hade faktiskt pratat om det, även om vi inte lyssnat. När det gäller båtens skötsel är det bara att bocka och buga. Det gör faktiskt en stor skillnad i fart om skrovet ser ut som en skäggig dam eller är len och ren som en barnrumpa. Med hårda ord ”då gör jag det själv, då” sprang han ut på däck. Inte vidare effektivt då han borde koncentrera sig på annat.
Lovisa, Emil och jag fick på oss badkläder och snorklingsutrustning. Till vår hjälp hade vi var sin diskborste (modell gammal). Det var bara att hoppa i. Just denna dag var det extra klart i vattnet och det gjorde naturligtvis jobbet lite roligare. Vi kunde samtidigt studera fiskar av olika slag som simmade runt skrovet. Det kanske ska nämnas att vattentemperaturen är 28 grader så någon direkt köldchock drabbas man inte av, då man hoppar i. Det var inte så farligt, lite mer än ”gårdagens skäggstubb” under vattenlinjen och lite längre grönt skägg vid vattenlinjen. Alla hjälptes åt och efter ett par timmar var vi färdiga. Måste erkänna att det var märkligt och med en viss stolthet jag såg mina barn dyka ner under båten och skrubba, komma upp, blåsa ut vattnet ur snorkeln som en fontän och ta nya andetag för att sen dyka igen. Olof och jag tog propeller, roder och med hjälp av en skrapa det längsta sjögräset men barnen gjorde faktiskt en skillnad och om de inte hjälpt till skulle det säkert tagit dubbetl så lång tid.
Vi var alla lite möra till lunch och lite stressade, för tiden hade runnit i väg och nu började det bli sent. Då ropade Valentine på norska Yum Yum att vi kunde få vatten från dem om vi ville, de skulle köra sin watermaker. Det kunde vi inte tacka nej till, att få ett säkert vatten som dricksvatten var inte så dumt med tanke på mina magbesvär. Valentine kom paddlande i sin kajak och vi lämnade våra femlitersdunkar. Nu skulle vi få nödvatten om det vatten vi tog på Hiva Oa trots allt skulle visa sig vara dåligt. Vattnet i Marquesas är förmodligen inte bombsäkert, då det handlar om regnvatten som, efter att ha fallit på bergssluttningarna på okänt sätt, förädlas till dricksvatten. Problemet är bl.a. getterna som betar på bergssluttningarna. De tar inte hänsyn till att vi vill ha rent dricksvatten när de bajsar och vattnet kan därför vara smutsigt. Vi tog vatten i Hiva Oa som påstås vara säkert men samtidigt anser somliga att man först bör koka vattnet (i tjugo minuter!) innan man dricker det. Således kändes det skönt att få några ”femlitare” med hembryggt vatten av YumYum.
Yum Yum är en 14 meter lång katamaran med ett trevligt par ombord, Tor är norrman och Valentine kommer från Schweiz. De har ingen specifik tidsplan eller resrutt utan är lyckliga över att ha kommit fram till Marquesas och reser runt för att verkligen få uppleva området. Det är befriande att se hur de lyckas komma in i de lokalas liv och få tillgång till det som vi andra inte har tid och kraft att åstadkomma. Det går om man bara vill och verkligen låter saker ta tid. Våra resor har så olika förutsättningar och karaktärer men är ändå precis så vi vill ha det ändå.
När vi väl kommer iväg lägger sig ett lugn ombord. Vi faller snabbt in i vid det här laget ganska fasta rutiner beträffande sovtider, mathållning skolgång m.m. Själva framförandet av båten, seglandet sker med allt större känsla av effektivitet och säkerhet. Målet är Ahé, 510 sjömil avlägset, en atoll i den nordvästra delen av Tuamotus.
Efter knappt fyra dygn till sjöss ser vi palmerna vid horisonten, inga berg eller klippor, bara låga öar bevuxna med palmer. När vi kommer närmare syns dessa ”platta” atoller tydligare mot horisonten. De består av stora och små motus med rev emellan, där vågorna bryter och nu gäller det för oss att hitta den enda öppningen genom vilken man kan ta sig in innanför ringrevet. Den var inte så svår att finna när vi väl närmade oss ytterligare, men passagen in var smal, och det var med spänning i luften som vi girade in på kursen 115 grader och gick in i passagen. I den yttre delen är passagen in ca 180 meter bred men på det smalaste stället längre in säger pilotboken att det bara är 25 meter brett. Dessutom måst man gira något i slutet för att undvika ett område med rev. Det är väl markerat och vi gick in vid rätt tillfälle strax före lågvatten, vilket gav oss en knops motström och allt gick enligt plan. Väl inne i atollen öppnade sig ett innanhav som var 20 km gånger 10 km. Vi möter en Holländsk segelbåt som är på väg ut och märker till vår häpnad att vi är ensamma, inga andra båtar ligger ankrade här. Passaden blåste svagt och vi kunde utan svårigheter ankra vid huvudorten Tenukupara.
Här är otroligt vackert, korallhuvuden och korallrev som sticker upp i närheten av vattenytan i detta ”innanhav” som annars har ett djup på mellan 20 och 30 meter. Det första som möter en är färgskiftningarna hos vattnet, beroende på djup och botten så får vattnet olika karaktär. Närmast land är vattnet helt klart med sandbotten och korallhuvuden blandat, fiskarna syns som i ett akvarium med alla världens färger. När det blir något djupare ändras färgen mot ljusblå och turkos. När vattnet mötet korallen bildas bruna band eller fläckar. De kan även vara vita och mörkt gröna men i huvudsak är de mörkare än vattnet omkring dem. När man färdas med jollen måste man vara uppmärksam på dessa färgskiftningar. Korallhuvudena kan nå ytan men de kan också ligga på flera meters djup. Man kan forsa fram över somliga i femton knop, men andra kan man knappt komma förbi även om motorn fälls upp. Den mörkgröna eller djupblåa färgen innebär att djupet är i alla fall runt 20 meter och då kan vi inte se botten längre.
Runt om oss finns små öar så kallade ”motus” som förenas genom kraftiga ogenomträngliga rev barriärer. På öarna växer det kokospalmer, en tall med mjuka långa barr och ett lägre träd med breda blad och vita blommor som luktar sött och friskt. Kokospalmerna växer i massor. De hänger ner över de smala strandremsorna och bildar en vy som på en broschyr från Söderhavet. Ganska snart går solen ner och månen lyser starkt på himlen (vi har fullmåne nu). När barnen lag,t sig tar vi oss ett glas vin och beundrar utsikten omkring oss, vi bara njuter och gläder oss åt att vara här. /Kristina