Efter att ha spenderat knappt 21 dagar till sjöss var det underbart att se konturerna av land. Vi hade i sista sekund ändrat oss och följt våra vänners råd på båtarna Oda och Felice att först gå till Fatu Hiva.
Vi har nämligen en vattentank som vi vet läcker och ytterligare en tank, som under denna segling delvis tömdes p.g.a. av att en slang lossnade. Att plötsligt höra länspumpen gå igång är ingen trevlig upplevelse, men att sedan smaka på vattnet i kölen och känna att vattnet inte är salt är dock underbart. Motsatsen hade inneburit läckage utifrån och det är inte något vi önskar oss. Vi var därför osäkra på hur mycket färskvatten vi hade ombord och visste inte om det gick att fylla tankarna på Fatu Hiva. Nu lovades det dock att vi skulle få vatten av våra vänner om så behövdes och då var kusten klar.
Vi seglade runt den norra udden till the ”Bay of Virgins” (Baie de Vierges), en vik som är fortsättningen på en dal som ringlar sig ner mellan branta bergssluttningar täckta av regnskog och kokospalmer. Helt otroligt, skulle vi in och ankra här? Det är svårt att beskriva känslan när land kommer i sikte, det är något som är så efterlängtat, men när formationerna av bergen som stupar ner i havet, klädda i grönska och vattenfall visar sig, kan ändå en klump växa i magen. Vill vi verkligen stanna här eller bara fortsätta. Det är konstigt, när det blir tyst ombord, liksom lite tryckt stämning. Alla är i sina egna tankar och känner nog ungefär samma sak. Vill vi verkligen in? Den tillvaro vi har skapat tillsammans i vår lilla båt under tre veckor , den intima verklighet som alla trivs i, vill vi verkligen riskera den för det okända?
Det är som en tveeggad kniv – vi vill i land, träffa vänner, se det okända, uppleva ett nytt ställe, slippa gungandet, slippa segla, känna grus, kanske gräs mellan tårna, leka, sova hela nätter m.m. Men å andra sidan har vi lyckats skapa en tillvaro tillsammans till havs, där alla trivs, alla vet vad som gäller, inget att ta hänsyn till mer än varandra. Väder och vind och båtens rörelser är en del av vardagen, lugnet, harmonin, vi får umgås tillsammans utan en massa måsten, frihetskänslan av att kunna segla vart man vill, horisontens underbara lugnande effekt på våra sinnen, fungerande skola m.m.
Kanske det är nu vi har blivit långseglare, det är kanske nu som detta liv verkligen blivit vår vardag och dagliga arbete. För ingen ska tro att en långsegling är en semester, allt du gör är en ansträngning och i en gammal båt är dessutom allt omständligt. Dessutom går saker sönder, som helt enkelt måste fixas i denna gungande värld. Vårt vindroder gick sönder på min nattvakt. Det var bara för Olof att ta på sig pannlampan och sätta igång. En slang till vattentanken lossnade, vilket vi upptäckte när länspumpen satte i gång. Ett konstigt ljud från rodret fick oss att få ont i magen, men det visade sig bara vara ett block till en av styrvajrarna som behövde smörjning. Ett fönster i köket läckte in vatten och packningen där behöver bytas (gjorde vi dock inte till sjöss). Allt upptäcktes självklart på natten när det är tyst ombord och vi är ensamma med stjärnorna. Men stackars Olof, han fick ”häcken full”.
Till allas glädje lyckades vi upprätthålla skolan i 19 av 21 dagar, vilket bidrog till harmonin på resan. Barnen älskar skolan och faktum är att det gör jag också (kanske finns det ett samband
.?). Den ger stimulans. Dagen får struktur även för barnen som får känna sig betydelsefulla. Deras ansträngningar kan jämföras med mina och Olofs för att säkert segla båten dag och natt över havet. Alla har vi våra arbetsuppgifter ombord och att sköta sin skolgång är en självklar sådan. De ämnen som vi läser i skolan ger också näring till många samtal och diskussioner. Vi har gott om tid för varandra. Inga frågor är dumma frågor, inga ämnen behöver prioriteras, det går att prat om allt mellan himmel och hav. /Kristina