(8/6) Tahuata – Hanamoenoa – härligt att bada igen.

Det tog två timmar att segla över till grannön Tahuata och den fina viken Hanamoenoa.  Vi kunde ankra skyddat inne i viken och framför oss låg en härlig och efterlängtad sandstrand. Vi stack in för att bada. Det är nästan djupt hela vägen in, så det blev lite av ett äventyr att få upp jollen på stranden (som dessutom sluttade brant) men när vi väl var klara njöt alla. Barnen lekte i vågorna och vi vuxna satt bara och kopplade av i sanden.
Dagen därpå började Olof arbeta tillsammans med Asier för att förbättra deras bomnocksbeslag.  Problemet var att de fått två sprickor längst ut på bommen p.g.a. snedbelastning (orsaken var att preventergajen resp. storskotet inte båda var fästade i bombeslaget tidigare ). Olof svetsade enligt Asiers ritning en ”förlängning” av bomnocksbeslaget som löpte på båda sidor om bommen, genom vilken sedan två ”långa bultar” (8 mm gängstång) fixerade den spruckna bommen. Det blev toppen, alla var glada och nöjda. Det är roligt och givande att kunna hjälpa till, använda sina kunskaper där det verkligen gör nytta.
I viken finns massor av Manta rays (Djävulsrockor). De kommer in på morgonen och äter alger. De är för det mesta orädda, bryr sig inte om när vi snorklar med dem. Så var det även denna gång.  Det är helt fantastiskt att få dyka ner och simma med dessa stora svarta rockor med deras vita undersidor och stora runda munnar. De gör looping i vattnet precis som ett flygplan gör i luften, gång på gång, looping efter looping med  munnen öppen för att äta. Vi simmar med och tittar förstummade i våra cyklop. Även lille Gustaf får se dem. Emil och Lovisa snorklar självständigt, dyker utan vidare ner och simmar med dem. De är helt ofarliga men samtidigt så mäktiga. Nu förstår jag bättre vad jag såg när vi var på Galapagos och snorklade på öppet hav med en Manta Ray med ett ”vingspann” på bortåt 6 meter som kom rakt emot mig. Chocken då gjorde att det var svårt för mig att riktigt förstå vad som var framför mig, det var bara svart, vitt och himla mäktigt.
På kvällen blev vi, tillsammans med andra vänner, inbjudna till trimaranen ”Macha” på en drink i solnedgången eller som amerikanerna säger en ”sundowner”. Carolyn, Tony och Melina önskade oss välkomna och vi fick för första gången se en båt med tre skrov. Emil var verkligen vinnaren denna gång och det var så roligt att se honom sitta och prata med Melina hela kvällen. Melina är sexton år och himla ”snygg” (enligt Emil). Det var det närmaste en jämnårig Emil har träffat på länge och det gjorde honom gott. De satt bredvid varandra, smålog och skrattade. Vi fick berättat för oss efteråt att de pratat mycket om resan, livet och framtiden. Allt det där man inte kan prata med föräldrarna om. Macha lättade ankare senare den kvällen och vi hoppas att vi kommer att få se dem igen någon gång  i framtiden. /Kristina