Baie Tahauku på Hiva Oa är ett ställe som aldrig kommer att hamna på listan bland våra favoriter. Det är en ankringsplats som är urusel och rullig. Det krävs att man även använder akterankare då det är trångt. Dyningen går in i ankarplatsen och vattnet är strömt tack vare tidvattensförändringar. Vattnet är brunt av växtdelar och dyigt. Flera båtar har mist sina ankare här, draggning hör till vardagen och det är jobbigt att komma iland p.g.a. dyningen. Vi är väl överens ombord om att detta ställe är ett rent ”skit” ställe!
När vi kom in fick vi hjälp av Per och Elisabeth att lägga ut akterankaret. Tyvärr kom vi lite för nära, akter om våra vänner på Sirius men de skulle gå morgonen därpå, så vi var överens om att låta det vara.
På natten kom regnet, ösregn som vi inte upplevt tidigare. Själv var jag ute kl. 06.00, duschade och tvättade håret i det fria. Ingen var uppe, ensam med en himmel som hällde ner vatten i massor. Allt eftersom besättningen vaknade kom de också upp och tvättade av sig, och sedan började vi samla upp vattnet. Vi fyllde alla dunkar inom loppet av ett ögonblick, 120 liter regnvatten. Men allt eftersom tiden gick insåg vi att situationen inte endast var ”uppfriskande”. Regnet var så ihållande att större och mindre växtdelar började åka ner i vattnet och flyta förbi båten i strömmen som regnvattenfloden från land skapade.
Strömmen ökade och allt större växtdelar flöt förbi båtarna som nu hängde i sina akterankare. Olof lirkade loss en fem meter lång gren som fastnat i vår aktra ankarlina. Akterankaret, ett tjugo kilos Danforth med tio meter skaplig kätting och trettio meter lina var under rådande omständigheter långt ifrån tillräckligt. Som jämförelse kan nämnas att vi till vårt 53 kilos Delta-ankare på ankarspelet i fören har 100 meter 14 mm kätting. Olof startade motorn för att vara beredd om det skulle bli värre och till slut inträffade det som vi befarade skulle ske. Akterankaret släppte. Vi kom farligt nära aktern på Sirius, deras vindroder var i fara. Vi lyckades manövrera oss förbi, men drev sedan med sidan mot strömmen mellan norska katamaranen Yum Yum och redan nämnda Sirius. Carolyn (Sirius) och jag, på var sin båt försökte hålla isär båtarna och lyckades med minsta tänkbara marginal hindra vårt peke från att skrapa från akter till för på 16,5 meter Sirius. Väl förbi Sirius stoppades vår framfart av vårt bogankare. Nu låg vi med fören pekandes mot fören på Sirius några få meter bort. Strax akter om oss, tio meter bort kunde vi se hur Mareike och Asier på den tyska katamaranen La Medianoche bekymrat studerade situationen. De kämpade med att få upp sitt akterankare. Till slut fick de upp det och gav sig av för att ankra utanför vågbrytaren. Vi lyckades strax därefter få upp vårt huvudankare och gjorde detsamma.
När vi tittade ut över förödelsen på ankringsplatsen, förstod vi att vi ändå klarat oss bra. De båtar som låg längst in i den lilla viken hade fått hela skogen att fajtas med, som drivits ner i vattnet av regnmassorna. Båtar hade gått ihop, akterankare hade lossnat, motorer stoppat (för all skit som kommit in i kylvattenfilter), de fastnade i all tänkbar bråte, andra kapade linan till akterankaret för att hämta detta senare.
När vi väl åter ankrat utanför vågbrytaren (rulligt ja, men säkert!) skyndade vi oss ner i jollen för att åka in för att hjälpa de andra, men när vi kom in hade det värsta lagt sig och allt verkade vara under kontroll igen. Ingen av båtarna verkade ha ådragit sig någon större skada. Vi spenderade en stund på Sirius med Andrew och Carolyn, drack gott kaffe, åt en kaka och pratade om vad som hänt.
Senare på eftermiddagen tog vi en promenad in för att se om vi kunde klarera in (få stämplar i passen och formellt få tillstånd att vistas i landet), men det var inte möjligt med det kaos som rådde inne i byn, rena naturkatastrofen och arbetet var i full gång för att röja undan allt. En flod rinner genom byn med en bro över. Öppningen under bron var fylld av sten och bråte som forsat ner från bergen. Vi såg hur det kraftiga regnvädret förstört överallt. Jordmassor som rasat ner på vägar, flodbäddar som växt och dess vegetation som åkt med ner i havet. Olof pratade med en polis (den som vi dagen efter klarerade in hos). Han berättade att man inte hade upplevt ett liknande regn på Hiva Oa på tretton år. Vi lyckades i alla fall klafsa fram i våra sandaler på leriga vägar till en affär med matvaror. Där fanns alla godsaker vi drömt om skulle finnas och vi passade på att handla.
På ankarplatsen rullade det som på Atlanten och för mig själv blev lösningen ett halvt (sjösjuke-)plåster bakom örat. Vi gjorde ett nytt försök att ta oss in dagen efter. Dyningen var så hög att det var nästan är omöjligt att ta sig i land. Jollen åkte upp och ner som i en bergochdalbana och hamnde under betongbryggan. Vi valde till slut att lägga jollen vid träbryggan precis bakom vågbrytaren i stället, men där var vattnet mättat med växtdelar och man fick ro in i sörjan innan akterankaret kunde släppas och innan man kunde förtöja i bryggan. Olof såg ut som en brun skata när vi möttes för att gå till byn och klarera in.
Allt gick dock bra när vi klarerade in och de var jätte trevliga på polisstationen. Vi fortsatte för att ta ut pengar, vårt humör var inte det bästa och vi tyckte ganska illa om detta ställe. Men så träffade vi Tania, hon har ett pensionat i nästa vik och vi började prata. Hon berättade om ön, dess seder och vad som var så speciellt med just denna ö. Hennes kärlek till ön smittade av sig och vi började mjukna. Det var ju ankringsplatsen som var ”skit”, inte hela ön. Hon tyckte vi skulle hyra bil och åka runt. Vi berättade att vi skulle vilja köpa ägg och grönsaker. Hon sa att det fanns två personer som sålde detta från sina skåpbilar på två olika ställen i byn (Det bor ca 1500 personer i Atuona). Vi sa hej då och tackade för hjälpen. När vi senare var i apoteket för att köpa medicin mot parasiter och mask, dök hon upp på nytt. Vi hälsade och hon hjälpte oss. Olof postade inklareringspapperen till Papete (Tahiti) och hon erbjöd oss skjuts tillbaka till båten. En sådan generös och trevlig person. Vi tyckte genast bättre om platsen.
Vi stannade ytterligare en natt bara för att ta det lugnt och Olof ville prata med Mareike och Asier på La Medianoche. Vi hade via mail fått veta att deras bom var trasig och att de behövde hjälp med ett svetsjobb. När han lyckades ”haffa” dem när de passerade oss i sin jolle, slumpade det sig så att jag stod och lagade middag. Vi skulle festa till det med kött och pommes frites, det fanns tillräckligt med mat och vi frågade om de ville göra oss sällskap. De kom med glädje och tog med sig en flaska vin. Efter ett par dagar utan vuxet sällskap var det uppskattat att sitta och prata, prata, prata och prata. Dagen efter skulle vi båda gå till Tahuata och Olof skulle göra ett försök att svetsa en förstärkning till det rostfria bombeslaget. /Kristina