Med sömnen kvar i ögon gick jag upp i sittbrunnen. Olof och Emil hade varit inne för att hämta frukten vi skulle få. Vilka leenden och Emil var i extas, vid hans fötter låg två bananstockar (gröna) betydligt finare stockar än de vi köpt på gården i Galapagos, en kartong med papaya, apelsiner, pamplemousse och mängder av citroner. Vi fick även en annan frukt som vi inte förstod vad det var för något. Vi började med att sätta upp näten i aktern under solpanelerna, denna gång tvärsöver från ena sidan av båten till den andra och mer säkrade än förut med extra förstärkningar. Det gäller att vara rädd om detta guld som vi är så beroende av för vårt välbefinnande. Vitaminer är svårt att få tillräckligt av och vi försöker att minst en gång om dagen göra en rejäl fruktsallad att dela på. Alla förstår värdet, även barnen. De frukter som inte är lika goda åker ner som medicin. Både Lovisa och Emil har under en kort period haft problem med blödande tandkött på grund av att de var för petiga medfrukten. Det var inte så trevligt och ganska obehagligt. Om man äter frukten slipper de problemen och då var valet inte så svårt.
Bananstockarna åkt upp, hängande fritt och allt det andra i näten. Vi lärde oss alltså att två kraftiga trossar var värt; två bananstockar, 290 citroner, 5 stora pamplemousse, 3 papaya, 6 apelsiner och 5 mangos. Dessutom en hel spann med en frukt som vi inte visste vad det var. Häftigt va
!
Felice hade också bytt till sig frukt, de hade lämnat gamla stora dunkar för diesel och fick liknande mängd som vi. De skulle dessutom få en Tiki av den lokala konstnären i byn. Jaques som han hette var duktig på att skapa fina klassiska skulpturer i trä och ben. Hans fru Desiré, gjorde Tapa. Grundmaterialet för Tapa är Mullberryträdets bark, där fibrerna slås isär med ett kraftigt slagträ tills det liknar tyg. Detta material är förknippat med ceremonier och mystiska krafter. Det används till att ge kraft, makt, lycka och välmående. Framför allt görs kläder till hövdingar, dop, bröllop och svepningar. Men även tavlor skapas där historiska mönster används och berättelser illustreras. Fatu Hiva är den enda ön i Marquesas där kunskapen finns kvar att skapa Tapa. Jaques och Desiré är de enda kvar i byn som kan tekniken. Vi blev inbjudna en eftermiddagen att komma upp till deras hus och se om vi ville köpa något av deras verk. Tyvärr så hade det mesta skeppats till Tahiti för att medverka på en utställning men de hade lite små saker kvar som vi kanske ville titta på.
Efter lunch var frukten på plats och vi insåg att lite mera pomlemousse skulle vi nog ha plats för, de håller länge, är stora och alla gillar dem. Vi visste att en person ville ha fiskegrejor och hade plockat ihop ett kitt med krokar, drag och annat smått och gott. Jag tog även med lite kritor och pennor, synålar och annat. Med en gång på kajen kom mannen fram som ville ha fiskegrejor, han skakade på huvudet, ville ha kraftigare saker än det vi kunde erbjuda och vi gick skilda vägar.
Barnen var redan i land med Maria, så efter ”misslyckandet med fiskaren” gick vi tillsammans upp till en dam som ville ha kritor. Det visade sig att hon använde kritorna till att färja in olika saker, så mina pennor var inte så poppis, hon ville hellre ha en schal. Maria hade lämnat gatupennor till henna och för dessa fick hon pamplemousse som utlovats henne tidigare. Nu var det inte lika enkelt längre, alla ville ha alkohol men det vägrade vi att ge och några mera trossar hade vi inte. Det är inte helt enkelt att idka byteshandel. Man ska veta vad behovet är och det är svårt när man inte kan språket, dessutom är blyg och tycker hela situationen är lite jobbig. Vi gav upp och var nöjda med frukten vi fått tidigare.
När vi gick upp mot huset där konstnärerna bodde så såg vi en trädgård full med pamplemousse, de hängde från träden överallt. I bilen på uppfarten fanns fiskenät. Vi gick där och samtalade om att här skulle vi kunna fråga, det fanns kanske en liten chans att de ville ha fiskegrejerna, kastrullen eller stekpannan. Jo var den som fick oss att försöka, hans självklara stämma på norska ”Men försök, du kan ju alltid fråga.. i värsta fall blir det ju bara ett nej”. Vi fick kontakt med en kvinna på tomten som hänvisade till en äldre dam som satt i skuggan på andra sidan vägen. Hon ville gärna ha en kastrull mot pamplemousse, Olof och jag tittade på varandra och försökte med fiske grejerna istället, de ville hon definitivt ha! Nu slapp vi åka ut till båten och hämta kastrullen och stekpannan. Vi kom överens om 11 pamplemousse och så var kusten klar, ett handslag och affären var klar. Hon slängde dessutom med färsk peppar på kvist och färsk basilika. Väskan var överfull när vi fortsatte färden mot konstnärens hus.
Desiré och Jaques bor uppe på en kulle i ett vad de skulle kalla ett modernt hus med en liten veranda. De har en mängd hundar och katter som springer runt huset och bananträd och kokospalmer blandat med blommor växande på tomten. En kokosnöt ramlade ner precis bredvid barnen när vi gick upp mot huset, så det var med en viss insats vi klev in genom dörren.
Det var skönt att ha Olof med som kunde översätta. Desiré berättade om materialet hur hon slog sönder fibrerna tills hon hade tyget färdigt att färga. Hon visade oss en dräkt som hon hade gjort. Den hade varit med i en tävling av något slag och den var oerhört vacker. En vacker kjol med en koljé i midjan gjord av kokosnöt och ingarvat mönster och symboler. Huvudbonaden var gul med vackra blommor, gjorda i samma material. Lovisa fick prova den och hon såg så söt ut, det tyckte även Desiré och när hon tagit av sig dräkten kom hon med en annan huvudbonad. Den var inte lika stor och pampig men otroligt vacker i sin enkelhet. Det flätade bandet var färjat gult av saffran, blomman var formad som en lilja i naturlig färg. Hon satte den på hennes huvud och talade om att den skulle hon ha för att hon var så vacker, den skulle ge henne kraft och lycka. Lovisa var generad men otroligt glad och stolt. Hon höll den som om det vore ägg hela vägen tillbaka och var så glad.
Vi köpte en tavla gjord av Tapa med ett klassiskt motiv av en Tiki, en träskulptur, olja mot no-no (ilskna flugor) och två armband gjorda av kokosnöt med gravyr. När vi i skymningen promenerade ner till hamnen längs med ”huvudgatan” kånkades på våra dyrgripar kände vi oss dubbelt lyckosamma. Vilken dag! /Kristina