Att fylla tankarna är ett äventyr som ska delas. Olof och Jo på ”Felice” hittade till slut en dag där det passade och sjön var tillräckligt lugn för att genomföra projektet. Våra dunkar tillsammans med deras blev ca 250 liter. Vi har båda fasta tankar ombord på 1000 liter. Det fanns dock vatten i tankarna hos oss båda men vi visste inte riktigt hur mycket. Av erfarenhet vet vi att det tar hela dagen att fylla. Alla dunkarna ska fyllas för hand, de är mellan 20 till 25 liter och är rätt tunga. De ska bäras fram till kajen och langas ner i jollen (vår i och med att den har platt hård botten och är lättast att använda i detta avseende), som rör sig i vattnet nedanför. Sedan kör de ut till båtarna, varannan gång Felice och nästa gång till oss. Dunkarna konkas ombord, ställs tre och tre runt vattenintaget och sedan använder man slangar, som manuellt genom hävertverkan leder vattnet ner i tankarna. (Hävert innebär, för de som inte vet, att vattendunkarna står högre upp än hålet för vattenintaget. Sedan antingen suger man ut luften ur slangen eller trycker in luft i dunken med slangen för att skapa ett övertryck så att vattnet självmant rinner från dunk till tank genom slangarna.)
Kort sagt en ”väldans massa dunkar” och massor av vändor fram och tillbaka till båtarna. Jag och Emil gjorde det i Galapagos men fick då hjälp att få dunkarna fyllda och nerställda i jollen. Vi behövde då ”bara” släpa upp dem och få ner innehållet i tankarna. Det höll vi på med i två omgångar uppdelat på två dagar. Hade ont i kroppen i dagar efteråt.
Att se deras slit samtidigt som de tjattrar och skrattar gör en varm inombords. Det blev tillslut ca 1400 liter uppdelat på våra två båtar, prata om tuff och tung arbetsdag.
Själv städade jag båten. Vi behövde sanera då mjölbaggar har fått fäste och är näst intill omöjliga att få bort. Det gäller att ha allt i plastpåsar och väl tillslutet. När de kläcks åker hela påsen ut. Men varje gång vi hittar dem så måste det saneras, torkas ur och ”besprutas”. Man hittar dem överallt när de fått fäste och det är ett evigt krig. Varje gång vi hittar dem åker de under lupp för att granskas och varje gång med det glädjande beskedet att det är mjölbaggar och inte kackerlackor. De är visserligen äckliga men djuren växer i alla fall inte i storlek utan bara i antal. Sanering krävs dock med jämna mellanrum. Man finner dem alltid på nya ställen. En godisbit har fallit ner bland chipspåsarna – sanering, en nudelpaket (inplastad) har en hel familj innanför plasten – sanering, ett mjölpaket där Zipp-påsen öppnats och inte är stängd ordentligt – sanering.
Samtidigt förbereder jag för byteshandel och plockar ihop saker som vi inte behöver och sådant som enligt Umberto man har behov för iland.
När det är dags för lunch kokar jag upp ris. Tänkte försöka göra en riktig risotto denna gång. Har ju till och med risottobuljong till riset som inköptes i Martinique. Men ack så mycket ris det blev. När Olof och Jo kom förbi ännu en gång för att fylla på vatten, blev det naturligt att fråga om alla ville ha lunch. Maria hade hand om barnen iland och alla behövde mat. Jo skulle fråga Maria och sedan kom anropet på radion att de alla kommer med glädje om en halvtimme. Toppen! Men ack, vi hade ingen färsk mat, bara konserver. Nu gällde det att trolla med knäna och göra något gott av konserverna. Vi hade korv på burk och vakuumförpackad rökt fläskfilé från Las Palmas (mycket lång hållbarhet!). Ner med huvudet i konservförrådet, majs, gröna bönor, hela tomater, oliver och morötter.
Vitlök frästes med rödlök i olivolja, därefter gröna bönor, majs och morötter i samma stekpanna, hällde lite balsamvinäger över grönsakerna och de fräste till. I nästa steg lades det förkokta risottobuljongriset i en stor rostfri form. Det luktade underbart. De frästa grönsakerna lades ovanpå, allt vändes runt och blandades. Köttet skivades i tunna skivor, delades upp i bitar och stektes tillsammans med korven, mer vitlök, balsamvinäger och nu även basilika och detta rördes också försiktigt ner. Allt toppades med skivade tomater och oliver och sedan in i ugnen i väntan på gästerna.
Försökte mig också på en Dijonsenapssås gjord på vispad burkgrädde, men den smakade pyton och åkte i zinken i stället. Det fick bli det lilla vi hade kvar av mango chutneyn och en annan mangobaserad sås på flaska. Tro och häpna det blev toppengott! Alla åt så de storknade. Det räckte och blev till och med lite över. Vi hade en jättetrevlig lunch och samtalen fortsatte långt efter att barnen lämnat bordet. Jo var den som tillslut sa till på skarpen att arbetet måste fortsätta annars blir vi inte färdiga innan det blir mörkt. Maria tog in alla barnen till land igen och nu följde även Lovisa med.
Själv följde jag med Olof och Jo, som hade samlat ihop våra gamla trossar från urminnes tider. Dessa trossar har vi ingen nytta av längre, de var för kraftiga och svårhanterliga. Kanske någon här kan ha nytta av dem? Tog även med lite annat som vi kunde avvara i en stor påse. När vi kom in, ville Olof först inte ta i land trossarna, trodde kanske ingen ville ha dem eller så är det bara ett allmänt motstånd man har eftersom man inte riktigt veta värdet. Detta med byteshandel kändes så konstigt och märkligt. Man är så van vid pengar att det känns obehagligt att byta till sig det som vi tycker är så värdefullt mot det vi faktiskt kan avvara och inte värderar lika högt. Det är svårt att vända tanken att de faktiskt kan tycka att våra trossar är mera värda än deras frukt som har så högt värde för oss. När Olof till slut lyfte upp trossarna från jollen för att lägga dem på kajen, kom två män med raska steg och tog dem innan de föll till marken. Sedan gick allt fort, deras ögon glittrade och de frågade vad vi ville ha. ”Frukt, frukt var vårt svar, bananer, pamplemousse, citroner.” Vi hade ingen aning om vad vi skulle få eller hur mycket. Klockan åtta dagen därpå skulle leveransen ske och det återstår att se vilken mängd det blir . /Kristina