Söndagen den 25 försvann vinden och vi var tvungna att starta motorn, det kändes inte något vidare. Vi hade från start haft en fantastiskt fin segling. Vi hade gjort dygnsdistanser som vi tidigare aldrig varit i närheten av och så skulle vinden nu upphöra. Dystert! Våra gribfiler talade om för oss att vi sannolikt skulle bli tvungna att gå för motor resten av färden fram till Marquesas. Till att börja med blev alla besvikna. Emil betonade att han gärna var ute till havs ett par dagar extra bara vi seglade och vi försökte men det gick inte. Olof gick igenom motorn och svor snabbt. Filtret till vårt kylvattenintag var alldeles svart! När det plockades isär, visade det sig att det var p.g.a. olja! Vi blev inte riktigt kloka på var denna olja kom ifrån, men kom fram till att det förmodligen hade kommit in en klump olja som hade lösts upp på sjösidan av filtret. Den första tanken Olof hade var att oljan kom från den andra sidan filtret d.v.s. från motorn men inget verkar tyda på att så var fallet.
När vi nu ändå låg där och guppade så ställde jag frågan om vi inte skulle bada. Det skulle liva upp stämningen något och dessutom få Olof att piggna till. Han hade nämligen haft otur de senaste vakterna, varit tvungen att fixa saker som gått sönder eller bevaka galna fiskebåtar som inte visste vart de skulle.
Upp med schampo och tvål, ner med badbryggan och stegen. Detta oändliga hav som låg nästan stilla, även om stilla ute till havs aldrig är helt stilla. Badbryggan höjdes och sänktes i takt med dyningen och rörde sig i sidled. Ibland hade jag havets vatten ända upp till knäna. Det kändes verkligen märkligt, spännande och skrämmande att gå ner i detta djupa och oändliga hav. Sikten var mycket god, kanske tjugo meter men det pirrade i maggropen när man tänkte på allt djurliv som fanns där nere i djupet. Ner med huvudet och titta, allt var blått, bara blått, fick nästan svindel. Alla badade men vi var försiktiga, båten rörde sig i ca 0,5 – 1 knop så alla barnen hade livlinor och flytvästar.
Efter en stund uppmärksammade Lovisa oss på att mörka moln närmade sig och mycket riktigt när hon sedan var i vattnet började vinden komma, hon flög efter båten, skrattande men vi fick in henne lätt till bryggan efter en kort minut. Regnet kom också som vanligt och hjälpte oss att bli avsaltade. Vilken grej – Vi har badat i Stilla havet, utan land i sikte, bara det stora blå. Barnen hade alla stoppat sina små huvuden i vattnet och förstod nu vad Jaques Mayol pratade om i filmen vi såg för några dagar sedan ”Det stora blå”. För er som inte vet, så handlar den om två fridykare som tävlar med varandra om att nå djupast.
Olof blev inte piggare utav badet utan mådde sämre och sämre, han fick ingen ro och kunde inte sova. Tillslut kom vi överens om att jag skulle ta hela natten så att han fick sova ut. Barnen ställde upp och skulle hålla mig sällskap en stund och sedan var det min egen vakt som bara blev förlängd. Det är viktigt att den som har ramlat över kanten, som vi skojar om ombord, måste få en ärlig chans att komma tillbaka. Då krävs det sammanhängande sömn. En av båtarna vi seglar med har detta system, att en tar hela natten medan den andra får sova och sedan byter de om. Vi har valt fyra timmars vakter, men att om någon verkligen behöver sova så ska den andra ställa upp.
Själv såg jag fram emot att få se soluppgången med en kopp kaffe och nybakt bröd med mycket smör och ost. Natten förlöpte väl, klarblå himmel med miljoner stjärnor. Det är så häftigt att ligga på rygg med Emil och Lovisa för att räkna stjärnor, leta planeter och stjärnbilder. Då vi inte är särskild duktiga på stjärnbilder, skapar vi egna. Det blir elefanter, delfiner, hundar och vargar. Molnen blir hus eller grottor och ibland blir det krig eller bråk på himlavalvet.
När morgonen kom hade det blivit gott om vila, så när solen började gå upp så satt jag där med min kopp kaffe och mina härliga smörgåsar. Det dröjde inte länge förrän jag fick sällskap av Gustaf. Vi satt där och beundrade skådespelet. Horisonten färgades orange, röd och gul, sedan kom den vackra solplattan. Först bara en liten skärva men snart visade den sig solen mer och mer. Soluppgången går fort och värmen kommer med solens uppgång. Olof kom uppkravlande för trappan, med ett stort leende på läpparna och klar blick. Han var tillbaka. En varm känsla spred sig i min mage och vi satte oss tillsammans en stund innan jag gick ner och gjorde smörgåsar och kaffe även till honom.
Nu hade havet lagt sig ytterligare, och när det var dags att stänga av motorn för att kontrollera oljan så passade vi på att bada igen. Denna gång låg båten helt stilla och havet var blankt, inte en krusning och inte ett elakt moln på himlen. Denna gång simmade vi en kort bit och var mer vågade i vattnet. Det var så härligt att få svalka sig i detta oändliga hav och nu var det inte skrämmande längre. Kanske berodde det på att vi gjort det en gång innan eller så var vattnet mer lugnt och inbjudande denna gång. Alla badade och njöt och när vi var klara, passade Olof på att ta bort lite långhalsar på akterspegeln under ytan. Vi tänkte att det skulle dra till sig fisk.
Först hände ingenting, men efter en stund kom de – en hel grupp med stora guldmakrillar (dorado, mai-mai). De var stora (kanske en meter eller över) och små fiskar. De var otroligt vackra med sina blåa kroppar och gula stjärtfenor. I säkert en halvtimme simmade de runt båten, tittade, visade upp sig, simmade i väg och kom tillbaka. Olof slängde i draget med det var som de inte brydde sig, båten vår var mycket mer intressant. Tillslut var vi tvungna att sätta i gång motorn och lämna denna frid. Vi ville inte missa ljusets timmar när vi skulle komma fram till Hiva Oa.
Draget fick dock vara i när vi fortsatte vår färd, vi har börjat fiska med spö istället för enbart lina. Det kändes lite märkligt att ha sett alla dessa guldmakrillar utan att få en enda på kroken. Efter en evig väntan och diskussion att byta drag, hände det. Linan stack i väg och vi hade napp på kroken. Det gällde nu att trötta ut fisken utan att tappa den eller att linan gick av. Vi stängde av motorn och började hala in. Det var rejält med motstånd så en ”baddare” måste det vara. När den gett upp och började komma upp till ytan såg vi till vår stora glädje att det var en stor tonfisk. Med ett ryck var den ombord och den glänste som silver. Alla tittade fascinerat på denna vackra fisk som är rund som en kon, grå med silver toner och en vacker rygg med små fenor. Den är otroligt kompakt och utstrålar styrka och kraft. Det märkliga är att den ser nästan vänlig ut, som om den accepterar sitt öde, till skillnad från guldmakrillen som ser grotesk ut med sitt stora huvud och stora ögon. Tonfisken vägde sex kilo när vi vägde den, sex kilo rena muskler! Alla ombord älskar färsk tonfisk och nu har vi hela tre stora filér i frysen att ta fram när vi är sugna. Men i kväll blir det färsk tonfisk med soja och ingefära, barnen får citronsås och till detta lite ris (om man orkar ) /Kristina