Mot Bonaire – Fin segling, stor fisk och olyckan var framme.

Seglingen mellan Grenada och Bonaire, tog tre dygn. Vi gjorde god fart hela vägen och fick verkligen pröva våra nya segel.

Andra dagen ville vi ha fisk, och inom kort efter att draget låg i vattnet så blev det napp, ingen liten fisk heller, utan en sju kilos Dorado, Mai Mai eller Dolphin fish. Vi vet inte riktigt vad den heter, men det verkar som om en omtyckt fisk har olika namn beroende på var man fiskar upp den. Fisken är lång och tunn, med ett enormt huvud som är platt längst fram. Ser nästan ut som den simmat in i en vägg. Detta huvud har ett stort öga som tittar på en när den ligger på däck. Färgen förändras från blå och lila, till gul, brun och silver blå. Den var över en meter lång och den största fisk vi fångat hittills. Vi använder sprit som man häller in i gälarna för att ta död på fisken, den tuppar i alla fall av och det är lättare att rensa den.

I detta fall var det inte så trevligt att ta av huvudet på denna stora fisk med dess stora stirrande ögon. En kort sekund av okoncentration och olyckan var framme. Kniven slant i min hand och skar sig djupt in mellan tummen och pekfingret. Snabbt tog jag hårt tag med andra handen om såret för att det inte skulle blöda. Handskarna var rena som tur var.

Tankarna som löpte igenom mitt huvud var konstiga, det var som när man skar av lårbenet på kycklingen, nu blir det ingen snorkling, vad har jag gjort…..

När Olof frågade hur gör vi nu, då började rädslan komma, hur illa var det egentligen! Han fick mer eller mindre order om att hämta ”stripes”, kompresser, jod, tejp och gasbinda. Jag vägrade att flytta på mig från min plats vid rodret. Oron som fanns i hans ögon gick inte att missa, nu var det allvar. När vi tog bort handsken och såg hur djupt såret var, blev vi båda sorgsna. Fram med stripsen och lappa ihop såret så gott som det gick. Dränka kompresser i jod och på med dem, sedan tejpade vi ihop hela kalaset och slutligen lindade vi gasbindan. Det blev kojen för mig. När spänningen släppte, försvann all kraft och jag ville bara sova.

Under resten av resan fick Olof göra allt, min hand var obrukbar, vi förstod tidigt att nyckeln till god läkning var att absolut inte använda handen. Såret var djupt och behövde tid att läka ihop och stänga sig ordentligt. Vi var noga med att kontrollera så att handen inte svullnade, inte tummen heller, att smärtan inte ökade utan minskade och ingen rödfärg eller svart rand uppstod. Allt för att försäkra oss om att såret inte blivit infekterat.

När vi kom fram tog vi bort bandaget och la om såret med ny jod och bandage. Olof sa hela tiden, var glad att det inte är infekterat, och vi bör nog gå till läkaren för kontroll.

Till slut gick vi till läkarmottagningen vid sjukhuset. Vi blev ombedda att komma tillbaka klockan sex, men när vi stod där i receptionen kom en akutsköterska förbi, hon bad mig upprepa min historia och frågade sedan om hon fick ta en titt. Vi gick in i ett undersökningsrum och hon började vant ta bort gasbinda och kompresser. Hon berömde oss för hur vi hade hanterat skadan. Hon tvättade såret, log och berömde oss igen. Vilken lättnad, såret såg riktigt fint ut. Läkaren kunde inte göra något mer för oss, såret var rent och snyggt, ingen infektion och heller inget behov av penicillinsalva. Vi gick därifrån med lätta fötter, utan oro. Jag kunde till och med snorkla om såret sköttes ordentligt, dvs. tvättades med jod varje dag och med en skyddande kompress på. Efter ett par dagar var såret läkt och nu finns bara ett ärr kvar som vittnar om skadan. /Kristina