Tänk er att komma upp på morgonen med kaffet i handen och mötas av ett par pelikaner som sitter och tittar på dig med huvudet på sned och en påse under hakan. De tittar med nyfikna ögon där de sitter på en träjolle alldeles bredvid dig. När man då av förvåning tappar en liten bit av smörgåsen kommer det ett stim av småfisk upp till ytan och äter glatt av det du tappat. De ser ut som blåa smala skivor med gula ränder på, äter friskt och simmar sedan neråt igen. Det finns även lång smala fiskar som är ca tre decimeter långa som smaskar på godsaker som sitter fast på skrovet, vilket skapar härlig musik i våra öron. Botten syns tydligt från båten trots att det är sex till tio meter djupt och den skimrar i alla blåa och gröna nyanser. Man kan se konturerna av stenar, sand och massor av korall.
Vi ligger vid en boj precis utanför huvudorten Kralendijk tillsammans med den norska båten Free Spirit. Här får man inte ankra fritt utan är hänvisad till dessa bojar eller att gå in i marina. Klarera in här är bara trevligt, alla hälsar och pratar glatt. Vi måste dock visa upp oss för immigration, allihopa. Vi får tips om trevliga ställen att besöka och en karta över ön.Här skulle vi bara stanna ett par dagar för att sedan gå vidare till Curacao och Aruba, men ödet ville annorlunda. Vi trivdes så väl och ville inte segla härifrån. När det väl var dags fick vi ett så bra väderfönster att vi beslutade oss, tillsammans med två andra båtar (Oda och Our Adventure), att segla direkt till Colon (Panama Kanalen).
Bonaire är en märklig ö, en före detta Holländsk koloni, med ett förflutet inom slavhandel, salthandel, förvaring av fångar under Andra Världskriget och slutligen en ö som satsat på naturen tidigt. Det finns hårda regler för att skydda den unika marina miljön och på land finns ett stort naturreservat. Fåglar finns i massor, mest kända är den rosa flamingon och den lokala gulhövdade papegojan (Prikitchi). Men vi såg även storkar av olika slag och massor av annan sjöfågel. Barnen har aldrig varit intresserad av fåglar förut men nu tittades det i massor. Vi höll utkik, smög och höll oss tysta.
The Great Flamingo, var den fågel som skulle vara svårast att få en på bild. Den såg vi i massor och papegojan som skulle finnas i massor, den såg vi knappt. Lille Gustaf var i himmelen när vi såg den första illrosa flamingon stå i saltsjön med huvudet stolt i luften. Den hade en liten unge med sig som var vit i fjäderskruden och vi smög oss försiktigt fram för att få se dem tydligt. Det var fantastiskt att se dessa stolta fåglar med sina härligt rosa färger i olika nyanser på så nära håll. Färgen får den av sin föda och det är därför ungarna är mer eller mindre vita. Papegojan fick vi se på ett annat ställe, mer uppe i ”skogen” på väg norrut.
Vegetationen här består mest av enorma ”High Chaparall”- kaktusar, Melon- kaktusar (som barnen skrattade mycket åt. När den blommar ser den ut som en stor fallos), Brasilien träd (buskliknande träd) och Gumbo-limbo träd. Mitt i denna torra och vilda natur såg vi iguaner i massor springande mellan träden. De var allt ifrån bruna, grå, gulaktiga till lila. Olof blev specialist på att köra vår hyrda ”truck” med flak. Den var gammal men passade väl in i den kärva omgivningen.
På våra utflykter fick vi se ett märkligt landskap med saltvattenssjöar, skogar av kaktusar blandat med gröna träd, en kustlinje mot Atlanten med kraftig sjö som sköljde över höga klippor, där skummet fyllde luften med vattenånga, så man knappt såg någonting alls. På andra sidan av ön som var skyddad fanns korallrev och dykare överallt. Vi fick rensa en torkad flodbädd på sten för att kunna köra vidare till indian- (ursprungsbefolkningen) målningarna i en grotta. Vid nationalparkens ingång fanns ett fint skelett av en blåval och ett litet museum. Museet var alldeles lagom för barnen och mycket informativt. De fick läsa om djuren vi sett, men även om hur livet på ett plantage kunde te sig förr i världen. Från när de hade slavar till när slavarna blev fria och levde som avlönade. Det svåraste att förstå var, hur deras villkor faktiskt blev sämre efter att slaveriet avskaffades. Arbetarna blev fria men fick det helt plötsligt mycket svårare att överleva. Ingen avlöning vid sjukdom, ålderdom eller annan orsak till avvikelse. De avlönades i huvudsak i mat och inte i pengar. Moraliskt blev det en svår nöt att knäcka, välmående kontra frihet, men vi kom alla fram till att slaveriet var grymt och omoraliskt oavsett graden av välmående.
Senare såg vi även slavfamiljernas bostäder i samband med saltutvinningen på sydkusten. Det var pyttehus där man knappt kunde stå upprätt i och hade stampat jordgolv, ingen dörr, ingen möjlighet att sitta eller utföra sina behov. De var ca 4 kvadratmeter stora och barnen var mycket upprörda.
På en annan av våra utflykter bar det av till sydkusten och där fanns en fantastisk vik som skyddades av korallrev. Det innebar att passaden var konstant med nästan inga vågor. En windsurfares paradis, det var hundratals personer ute i denna vik och surfade. Det såg helt fantastiskt ut, så lockande att Olof och Emil, spontant anmälde sig till en nybörjarkurs i grupp. Det roliga var att spontaniteten lönade sig. Kursen började tio minuter senare och de var ensamma. Två timmars privatlektion och visst lärde de sig att windsurfa! Båda var stolta, blöta och trötta när det var över och tog glatt emot varsin ny t-shirt med tryck Bonaire Wind Surfing på.
-När vi åkte därifrån till picknickstället fick jag helt plötsligt en känsla av deja vy. Jag var på ett helt annat ställe i en annan tid, ute med mina kompisar, sittande i baksätet med surfingbrädorna på flaket i San Diego. Skratten ekade i takt med den höga musiken i högtalarna, det var varmt, torrt och soligt, snart syntes den blåa horisonten med de höga vågorna.-
Vägen tillbaka kantades av en strand som vette ut mot Atlanten och Karibien. Stranden var full av död korall och massor av sopor. Vi gick på stranden och skakade på huvudet. Det fanns plastflaskor i massor, ”flipp flopps” och trasiga prylar av alla de slag. Någon kreativ person hade gjort ett konstverk av alla ”flipp flopps” hängande på en gammal gren. Utmed vägen på andra sidan såg vi bassänger av saltvatten och flamingos som letade efter mat. Ju längre vi körde ju märkligare blev vattnet i dessa bassänger. Det ändrade färg, från att vara vanligt gråaktigt saltvatten till att bli ljusrosa med vitt saltskum och slutligen mörkrosa med saltskum på sidorna av bassängerna. Än i dag utvinner Bonaire mycket salt som exporteras.
Slutligen passade vi på att handla i en av de stora affärerna, klockan var mycket men vi passade på när vi hade bil. När Lovisa och jag kom in försvann tröttheten snabbt. Vilken affär vi hamnat i, här fanns allt och inte bara det, det fanns allt vi saknat. Vi köpte tills vi inte kunde handla mer, leverpastej i massor, salt lakrits, knäckebröd är exempel på vad som åkte ner i kundvagnen. Väl hemma igen, efter att allt blivit stuvat, sjönk vi ihop i en hög. Alla sov som grisar denna natt och drömde om nya äventyr. /Kristina