Att bestämma sig för att gå vidare var inte lätt, men när beslutet var tagit kändes det himla rätt. Vi ville förverkliga vår dröm, följa vår stjärna, vi måste i alla fall göra ett försök och ta oss vidare. Många sa att vi var sent ute men vi var ense om att uppskatta det vi hinner se och inte gräma oss över det vi missar. Vi kommer ändå inte att kunna se allt, det vi missar får vi väl spara till nästa gång.
Tanken vi haft när vi kom fram till Martinique, att stanna i Karibien under orkan säsongen var inte längre ett alternativ, och inte heller att segla hemåt. Nu gällde det att göra det sista på båten, så att den var väl förberedd för Stilla havet. Veckorna som följde var bara jobb och åter jobb men även trevliga möten med våra vänner som vi kommer att sakna .
Barnen lekte med sina kamrater och hade skola på förmiddagarna så gott det gick. De återknöt snabbt kontakten med Lillie och Kajsa på Mirabella och hade det roligt tillsammans inne på stranden. Efter att ha arbetat hårt under ett antal dagar frågade Kristina och PO från Maribelle om vi ville åka in och äta pizza. Besättningen på ”Sea you at sea” var också inne på marinan för att äta och vi satte oss alla vid samma bord. Det var underbart att få en paus i trevligt sällskap. Pizzorna var de bästa vi ätit i Karibien. Vi pratade mycket om resan som varit, framtiden och det blev många skratt.
Vi arbetade hårt och effektivt de veckor som vi låg i Prickley Bay och Clark Courts Bay. Det var förberedelser för ännu en ny rulle och ny segelhantering, nya block, skot och avlastare. Motorn fick sig en genomgång och vindrodrets glapp togs bort. Vi sydde kapell, solskydd och myggnät. Toaletten fick en rejäl översyn och en kran som var totalförstörd byttes. Det var tur att vi hittade felet och åtgärdade det annars kunde vi fått en läcka in i båten. Lite rosthantering blev det också, det fanns ett hål i sittbrunnen som ledde ner till köket där vatten kom in när det regnade. Lite fix i motorrummet var också nödvändigt. Segelkapellet var tvungen att lagas, så det var bara att passa på medan storseglet var inne på lagning. Vi kontrollerade styrvajern och nödstyrningen. Det visade sig att den ena vajerlåset inte var i rostfritt så det var bara att byta. Mer fanns på listan och vi bara slet för att komma i väg så fort vi kunde.
Men även om det var mycket arbete så hade vi även många trevliga möten. Vi umgicks en del med våra vänner på Elin. Det blev födelsedagskalas på Hog Island, Maja fyllde 9 år och vi fikade länge på stranden. Lovisa hade arbetat hela förmiddagen tillsammans med Emil för att göra ett minne, hon fick foton (som skrivits ut på marinan) inramade med snäckor och glitter. Vi hittade en låda att lägga den i så att den inte skulle bli förstörd i jollefärden. Efter kalaset var det svårt att åka tillbaka till båten, vi ville liksom inte att tiden skulle ta slut, vi visste i bakhuvudet att snart var det dags att skiljas åt. Emma slängde ihop en underbar chili som vi åt i sittbrunnen. Det blev fler tillfällen innan vi skildes som vi kommer att minnas, Emma och jag åkte in och bunkrade en sista gång, åt en bit tillsammans, pratade mycket och blev rätt så sena. Kalle och Emil fanns oroliga på bryggan när vi kom tillbaka. Ups, så det kan bli när man förenar nytta med nöje.
Tillslut var det dags att gå skilda vägar, det var ingen som hade torra ögon när vi såg Elin tuffa ut ur Prickly Bay för motor. Det kändes så märkligt att våra vägar skulle skiljas åt, vi hade ju följts åt hela vägen sedan Las Palmas, men vi var alla överens om att när våra äventyr var över och vi var hemma igen så skulle vi ses igen. Det skojades friskt om att vi skulle träffas på Bornholm nästa gång. Hela familjen var ledsen och det blev fotovisning på kvällen. Vi hade ju varit med om en hel del tillsammans och vi kunde med glädje säga att de blivit riktigt goda vänner. De kommer att bli saknade!
Vi behövde få till en liten semester och bestämde snabbt att gå in i Port Louis Marina i St. Georges. Humöret höjdes snabbt efter vi gått in, där fanns en fantastisk fint poolområde med solstolar blandat med vanliga bekväma utomhus fåtöljer.
Det dröjde inte länge efter ankomst förrän en liten bekant stod vid båten och sa ”- Hej!, vill ni leka” Det var Lillie, dottern till Marianne och Lars på Free Spirit. Marianne var med och det blev ett glatt återseende. Vi träffade dem på Porto Santo, där Emil fick låna deras vattenskoter. Snabbt stack barnen i väg och badade i poolen. Livet lekte och alla var glada. Marianne och jag pratade glatt och konstaterade att vi skulle vidare till Bonaire båda två och bestämde preliminärt att ha sällskap. På kvällen blev det ett ”par glas gott vin i deras sittbrunn” medan barnen såg på film och vi pratade glatt om ditten och datten.
Vi hade även turen att träffa Lars Hässler på båten Jennifer, det blev ett trevligt möte med många historier över en alkoläsk i vår sittbrunn. Han erbjöd oss att köpa en dykarkompressor för ett så bra pris att vi inte kunde tacka nej. Så glada i hågen har vi nu en dykarkompressor undanstuvad bakom navigationsbordet, i vårt så kallade bibliotek. Den kommer att komma väl tillpass i Galapagos, där Olof ska dyka.
Kvällen före avfärd blev det ett restaurangbesök för att fira sista natten på Grenada. En ö vi verkligen hade kommit att uppskatta. Hit vill vi komma igen, på ena eller andra sättet. Maten var god och vi tog en pizza som ”dogybag” inför morgondagens avfärd. Vi slutade kvällen genom att ta ett ”natta” dopp i poolen, klockan var över tio och det var mörkt för längesedan. Det blev simtävlingar och alla var med. I månens sken gick vi tillbaka till båten, alla med sina tankar inför nästa etapp, nästa avstamp i vår resa. Nu fanns det ingen återvändo. Kristina