I dag skulle det ske. En rulle skulle monteras på vårt inre förstag. Redan på Martinique hade vi bytt ut vår gamla uttjänta rulle till förstaget. Vi hade då bytt till en fransk Profurl och då vi kände oss nöjda med denna så valde vi naturligtvis en likadan till det inre förstaget. Kostnaden för att låta sy upp nya segel hos det lokala segelmakeriet ”Turbulence” visade sig vara mycket fördelaktigt varför vi valde att även förnya Miss My’s garderob med ett s.k. stagsegel och en liten genua för den nya rullen. Det känns toppen att få uppgradera den gamla damen och jag tror hon njuter av att få moderniseras lite. Vi skulle få komma in och förtöja vid arbetskajen kl. 8.30 men båten som låg på vår blivande plats gav sig inte av förrän 9.30 så vi kom in vid 10 och arbetet kunde börja.
Hela dagen arbetade två personer ombord, det skulle dras ett fall genom masten, kutterstaget togs ner (behövde verkligen bytas) och allt förbereddes för att rullen skulle upp. De blev inte klara denna dag utan återkom vid nio tiden nästa dag. Vid tio var de klara och den ståtliga profilen var på plats. Allt gick väl och när Richard kom och tog måtten för de nya seglen en sista gång kändes allt toppen. Det går inte att komma ifrån att en så stor investering som det handlar om ger en del ”fjärilar i magen”. Till den dag man ser att allt är på plats och visar sig fungera som man har tänkt sig hyser man en viss oro. Att ligga vid kaj är inte särskilt bekvämt. Det blir varmare i båten då vinden inte på samma sätt kan ventilera båten som då man ligger till ankars.
Vi längtade alla ut till ankarplatsen. Skolverksamheten la vi ned denna dag. Svetten rann bokstavligen och matlagningen blev outhärdlig, alla hade nerverna på utsidan och det dröjde inte länge förrän de small. Alla bråkade med alla och restaurangen rakt över viken fick ett skådespel. Vi sprang upp och ner, den ene skrikande på den andre. Måste sett komiskt ut – kanske mer som ett hönshus där hönorna var allmänt arga, springande och skrikande. Tuppen förändrades med tiden från att vara mera av kjoltyg till att ha ”kallingar ” och skäggstubb. Till slut sänkte sig lugnet och tystnaden när barnen la sig, vi vuxna firade lite i sittbrunnen. Hittade en kall fanta och lite Absolut citron, blev en härligt läskande cocktail på nattkröken.
Emil hittade snabbt en grannbåt som också hade jobb att göra, något skulle svetsas på pulpiten. De hade hund som han gladeligen passade och sedan är det alltid roligt att prata engelska, det var en amerikansk båt med två mycket trevliga pensionärer ombord. De hade seglat från Kalifornien över Stilla havet och var nu i Kariben. De verkade måttligt imponerade av strandlivet på Grenada men det kanske inte var så konstigt, Vad kan mäta sig med Stilla havets atoller? Lovisa och Gustaf fiskade krabbor som det fanns i massor, de hade blivit förvarnade att ta det försiktigt för att stenarna var hala och snäckorna vassa men vad gör det när man har roligt. De kämpade med att få bort snäckorna från stenarna slog sönder dem med en sten, kom springande så vi fick plocka isär snäckorna så att krabban skulle tycka det var jam-jam att äta. Lovisa grimaserade illa när hon såg hur det rörde sig i slemkroppen i snäckan, usch och sedan var det med en viss ansträngning betet sattes fast i klämman och fördes ner i vattnet. Gustaf hade hela tiden på sig sin flytväst trots värmen, de flyttade upp på bryggan och fortsatte fiska. Olof var framme med varnande ton och sa inte för nära kanten när ni sitter på knä, lägg er ner i stället.
Samtidigt som de lekte fyllde vi på vatten i våra tankar och när de var fulla började vi återställa. Det blev ett himla jobb då slangen blivit anfallen av en hel flock nästan genomskinliga, svagt gulfärgade myror. Kaos och rädsla för att få myror ombord. Plötsligt var Gustaf borta! En vän från finska båten Adele, som vi stått och pratat med sprang fortare än oss och hjälpte Gustaf upp. Lilleman hade ramlat med huvudet före ner i vattnet. Våt som en dränkt katt, gråtande med blodet rinnande fick vi upp honom på bryggan. Spontant riktades slangen mot honom, måste få bort blodet från armen och benet för att se hur farligt det var. Handen hade fått några rejäla sår och så skrapsår lite här och där. Ingen skada någon annanstans på kroppen. Flytvästen tog smällen och handen försökte han ta emot sig med. Han hade haft änglavakt! Och jag tänkte- tur att han alltid har flytväst. Men när sedan vidden av vad som hänt klarnade för mig så växte klumpen i magen. Fram med sjukvårdssakerna och lägga om såren.
Gustaf grät naturligtvis men snart förstod vi att det inte i första hand handlade om fysisk smärta. Nej han var rädd för att hans solhatt hade blivit förstörd av att hamna i vattnet. Det var vid ett besök i huvudorten St. George’s dagen innan som Gustaf inne i en butik pekat ut en fantastiskt fin bredbrättad solhatt virkad i samma färger som Grenadas flagga, rött, gult och grönt. Den var verkligen fin och vi köpte den åt honom. Nu var han rädd att denna kära hatt blivit förstörd. Vi lugnade honom med att säga att den bara behövde sköljas i färskvatten och sedan torka så var den sedan som ny igen.
Chockad och ompysslad gick han ner med Lovisa för att titta på film i salongen. -Du får se hur mycket film du vill idag! Gustaf fick ett stort leende i ansiktet och la sig tillrätta bland kuddarna. Slutet gott, allting gott. /Kristina