Port Vila
Vi kom in till Port Vila efter en riktigt trist segling, den var rullig och vi fick inte riktigt till det. Detta var den andra mindre behagfulla seglingen i rad. Den mellan Vuda Point och Tanna var ju inte heller den någon direkt höjdare. Vi fångade en boj och gick till kojs. På morgonen mådde vi inte bättre, våra magar var i uppror, humöret var i svängning och alla var påverkade. Konstigt, kan det vara malaria tabletterna som spökar? Vi läste den långa sidan med biverkningar och flera stämde in på oss, snart mister vi väl håret också (en något mer ovanlig biverkning) och trillar på näsan när balanssinnet påverkas (en annan något mer ovanlig biverkning).
Vattnet var spegelblankt inne hamnen, det var så skyddat att vi under hela vistelsen inte tog ner gummijollen en enda gång utan nöjde oss med att ro till och från land i vår lilla hårda (segel)jolle. Under en av dessa helt magiska tillfällen när vattnet låg stilla bestämde vi oss för att testa om vi alla fem fick plats på en gång. Det gick jättebra tyckte vissa… Olof förmanade oss att inte resa oss i jollen och sitta stilla! Vi andra diskuterade hur farligt det egentligen skulle vara, hur stor risken egentligen var att vi skulle kantra. Alla hade synpunkter i stabilitetsfrågan och ingen uppmärksammade att vi faktiskt flöt och långsamt närmade oss jollebryggan. Kanske det var att utmana ödet, vi hade bara en dryg decimeter fribord när alla satt i men vi lyckades. Enda missödet var att Olof blev blöt i rumpan då vatten skvätte upp genom centerbordstrumman men det var ju varmt så snart var även han ”torr” 🙂 En ny era hade inletts! Från denna dag är det inte ovanligt att man kan se hela besättningen från Miss My sittandes tätt tillsammans i denna lilla jolle roendes in till land eller ut till ”moderskeppet” på redden.
Port Vila blev en stor överraskning för oss. Vi kom från Tanna där människor bodde i ”hyddor” och nästan ingenting fanns att köpa för pengar. I Port Vila däremot fanns alla möjlighter att spendera alldeles för mycket pengar. Vi har dock blivit duktiga i att hålla i dem men när vi besökte stadens Super Market, franska ”Le Bon Marché” så sattes vi på prov. Det var en närmast chockartad upplevelse att vandra runt i denna oerhört välsorterade (stora) butik sprängfylld med franska och internationella matvaror. Inte sedan Papete på Tahiti hade vi sett något liknande. Naturligtvis var maten dyr och egentligen bortom räckhåll för oss men vi kunde inte låta bli att köpa några burkar leverpastej (paté), lite anjovis på burk, några trevliga konserver och ytterligare någon liten delikatess för att krydda vår tillvaro.
Går man längs huvudgatan finns matbutiker på båda sidor och en stor frukt- och grönsaksmarknad på vänter sida. De har öppet varje dag men störst kommers är det på fredagar. Det finns en hel gång full med färdiglagade rätter för ”lunchbesökare”, där sitter kvinnor med hårnät och gigantiska flugsmällare som de viftar över maten. Basen är ris, potatis, sötpotatis och kål som ligger på tidningspapper som är hopvikt som en fyrkantig hög talrik. På denna bas ser det ut som om det ligger fisk, kött eller grönsaker. Men vem vet, kunde inte låta bli att ta en bild men det sågs med blida ögon. Annars var det full rulle på marknaden, man tog själv från stånden, betalade och stoppade ner varorna i väskan. Vill man ha påsar går dessa att köpa på ett bord där det såldes just påsar i olika storlekar. a href=”http://www.missmysweden.se/2014/08/vanuatu-port-vila-2/dsc_0230-2/” rel=”attachment wp-att-1454″>
Vår största glädje var att återse pomplemosse som vi inte ätit sedan Franska Polynesien (men då åt vi desto fler). Det är en jättestor grapefrukt som är söt, den håller sig i all evighet och blir bara lite bäskare med tiden. Vi älskar dessa frukter, idealiskt för oss i och med att en frukt räcker för hela familjen. Vi köpte även clementiner, apelsiner, annanas, gröna tomater, kål i olika former, färsk basilika (för att göra hemgjord pesto), lök och potatis. Det är underbart att gå på dessa marknader och se härligheten. Där finns allt som går att odla, producera eller fånga. Gustaf stannade tvärt, på marken fanns fyra ”paket” med levande krabbor, sex stycken i varje. ”Paketen” rörde på sig och det bubblade ur munnen på dem. Bredvid fans något som liknade en varelse från en annan planet. Det var den välkända coccosnötskrabban. Den är inte rund som en vanlig krabba utan mer avlång. Den var också ihopbunden och väntade på sitt öde. Gustaf stod länge och tittade faschinerat på dessa arma djur, han ville så gärna att vi skulle köpa och laga till hemma, men sakta men säkert försvann ”paketen” och det dröjde inte länge innan även den dyra coccosnötskrabban hade funnit sin köpare.
Bortanför marknaden börjar strandpromenaden som leder till den moderna delen av staden. Där finns en hel del restauranger, butiker, banker etc. När du går på den slitna promenaden kan du se resterna av en svunnen tid, när Port Villa var ett omtyckt skatteparadis och en strid ström av rika människor placerade sina pengar i stadens banker för att slippa skatterna i sina hemländer. Men idag har dessa människor sökt sig till andra platser och kvar finns bara resterna av denna tid. Byggnaderna är slitna, asfalten sprucken och överallt syns bristen på underhåll, sorgset men samtidigt ganska charmigt. Kanske en av de få platser på jorden som haft besök av turistströmmen men som nu har fallit i glömska.
Delikatesser, Musik och dans bland träsniderier
Vi såg alla fram emot äventyret att få gå till den franska mataffären, svindyr men med alla delikatesser som vi älskade och har saknat så mycket. Det är en stor skillnad när ”fransoserna” är framme, de är stolta över sin sofistikerade matkultur, kräver kvalitet och vill ha allt som finns i matvarubutikerna hemma i Frankrike. Smaken, kvaliten på råvarorna och innehåll i matvarorna är ofta mycket bättre. Vi lyckades komma över leverpastej på konserv (paté), senaste gången var i Tahiti för ca ett år sedan. Grönsakskonserver i alla möjliga olika blandningar, spenat på burk, anjovis filéer, sylt med hela bär och som faktiskt smakar äkta bär, koncentrerad fruktjuice med c-vitamin att blanda ut med vatten, entrécote och chorizokorvar. Vi fick tag i ost, smör och kvalitets-zippåsar och mycket mera som länge funnits på önskelistan.
Detta är ett litet axplock av det överflöd som fanns i butiken, det mesta låg över vår budget men vissa saker unnade vi oss. Barnen dräglade över en goudaost, men den kostade tyvärr över 400 kr/kg och var inte aktuell. Emil hittade Toblerone, Lovisa Cream Cheese och själv stod jag länge och suktade efter brie, gorgonzola, cambosola, camenbert och vitlöksost. Vi stod alla tre och tittade länge på olika sorters salami, äkta skinka (inte pressad) och pastrami. Det fanns även färdiglagade rätter som doftade underbart. Men allt låg långt bortom horisonten, fast ”fönster shopping” är alltid roligt, drömmarna är ju gratis.
Vi gick i alla fall lyckliga ut därifrån. Gick in i grannaffären och köpt lite fiskekrokar modell större. Vi har inte haft någon vidare fiskelycka den senaste tiden, tolv (!) fiskar i rad som huggit på våra drag men alla har slitit sig. Ni kan inte föreställa er hur det svider när alla står upphetsade på däck skrikande, pekande på de vackra hoppande varelser som smakar så gott i vår stekpanna. Men de har ett eget liv och vill verkligen inte bli vår delikata middag. De sliter sönder drag, äter upp krokar, rätar ut dem och sliter av dem. Fiskarna här verkar både mer intelligenta, större och starkare. Så nu har vi mobiliserat med nya fina krokar.
Nästa stopp på vår lilla utflykt var glasståndet. Det låg utanför mataffären och hade fem smaker, alla fick välja en kula i ett rån. Luften var tjock av förväntan när vi förde glassar mot våra läppar, vilken smak och vilken konsistens! Kylan mot läpparna och den gräddiga känslan som övergick till en underbar sötma ner i magen och la sig till rätta, den spred en härlig svalka i mellangärdet.
”Splasch”, Gustafs kula glass rullade ur rånet och landade i en sorglig hög på det smutsiga golvet. Han såg på mig med ett ansikte som om han förlorat en miljon eller kanske sitt nya favoritgevär i lego. Ingen katastrof, damen bakom disken log, tog emot glass kulan (som legat på golvet), om än något besvärad, mellan fingrarna och slängde den i sopporna. Hon tog även rånet och la i en kula till, Gustaf kunde pusta ut – världen gick inte under denna gång.
På vägen tillbaka passade vi på att gå in i ett galleri där ägaren sålde sniderier. Det fanns de mest fantastiska konstverk. Det var masker, statyer som föreställde djur och ansikten, men även statyer föreställande människor som egentligen var traditionella trummor. Vi gick och beundrade alla små konstverk och konstaterade att något var mycket annorlunda. Det fanns en stark känsla av glädje i rummet. Kanske var det den trevliga mannen som ägde butiken eller var det alla dessa vackra ting som tävlade om att ha det största leendet. Vi har läst någonstans att Vanuatus befolkning är den lyckligaste i världen, kanske är detta en liten överdrift, men samtidigt en trevligt sådan. Alla ler nämligen hela tiden , är mycket artiga och trevliga. Mannen i affären var inget undantag, han expedierade kunder och när butiken var tom, gick han över och berättade för oss om lokalbefolkningens seder och bruk, speciellt från hans hemö där även konstnären vars saker han sålde kom ifrån.
Vid ett tillfälle bad han Olof hålla i en pinne, frågade om han kunde hålla takten och sedan visade han hur han skulle slå på de stora statyerna (som var ”giganto” trummor). Rummet fylldes av musik. Han förflyttade sig och tog en mindre staty (trumma), fortsatte med takten, började sjunga en lokal, traditionell sång. Han gav över trumman till mig för att fortsätta och nu dansade han, sjöng och skrattade lyckligt. Det spratt i kroppen och benen började flytta på sig, vi dansade några steg och han sprang in bakom disken. Ut kom han med en gitarr och nu var tonerna annorlunda, det var moderna rocklåtar och vi skojdansade hela familjen. Emil tittade förtvivlat mot dörren så att inga skulle komma in och se detta totalt sinnessjuka sällskap som råkade vara hans familj. När väl en kund kom mot dörren åkte gitarren in bakom disken och vi alla stod stilla, tittade med finurliga leenden på sniderierna igen, höll upp en, frågade om priset som om ingenting hade hänt. Kunderna köpte sina minnessaker och gick. Vi var ensamma igen, trummorna lockade, musiken låg kvar i våra minnen, snart var vi igång igen. Tänk vilken vändning livet kan ta om man bara vågar ta vara på tillfället, vara lyckligt tokiga för en stund…
Rulligt värre i vårt inre med nygamla vänner som vägvisare
Vanuatu var för oss en verklig emontionell virrevarr av lycka och sorg. Vi fick uppleva så mycket fantastisk som vi inte räknat med då vi egentligen planerat att segla direkt till Cairns i Australien. Men det blev även en tid av reflektion och uppbrott. Stämningen på båten var emotionell och vi alla kände oss ganska vilsna. Olof och jag slets inombords med drömmen om att stanna någonstans, slå oss ner ett extra år och få uppleva att leva i ett annat land för en längre tid. Vi ville arbeta och kunna köpa mer tid, vi ville inte att tiden i ”pacific” skulle ta slut, kände oss inte färdiga, inte redo för att gå vidare. Vi umgicks lite med en Australienskiskt par som skickade förfrågan vidare om arbete och vi blev uppmuntrade att göra ett försök. De eldade på känslan av att vi hade förbråttom. Borde stanna upp och försöka ta chansen i Australien.
När Anniara lyfte sitt ankare för att gå mot Australien, var vi fortfarande kvar, kunde inte förmå oss att komma iväg. Att lämna Vanuatu var som att lämna Grenada för att segla mot Bonair och Panama. Det fanns ingen återvändo! Nästa steg är Indiska Oceanen och Sydafrika, det går inte att segla tillbaka. Dessutom fyllde jag snart år och ville bli firad i land.
Den tyska båten Voyager kom in och la sig på Anniaras boj, de kom med energi och nya tankar. Helt plötsligt öppnade sig nya möjligheter, över en öl berättade de om sina planer om att ta sig till Louisiaderna utanför Nya Guinea, istället för Stora Barriärrevet. Mer tid i Vanuatu och ytterligare en spännande ögrupp långt bort från civilisationen. Vi drogs med och såg nu en annan möjlighet som var enormt lockande. Vi ägnade tid åt att informera oss, skaffa mer malaria tabletter och diskutera ombord. Att slippa dagsseglingarna i Barriärrevet lockade, att kunna hålla sig borta från ”västvärden” en liten stund till och få förlänga vistelsen i Pacific kändes underbart.
Men frågorna återstod, Var detta något för oss? Efter mycket funderande var vi tillbaka till urspungsplanen igen, oroligheterna på Nya Guineas fastland var en tung faktor i beslutet. Inga onödiga risker med barn ombord och det faktum att Olof ville tillbaka och se Barriärrevet. Han har ju seglat denna väg förut, ombord på Miss My I och vill återse dessa vatten med familj.
Sakta började vi släppa taget om det gamla och började se fram emot det nya. Att bestämma sig var svårt men när beslutet var fattat kändes det bra. Inget mer år ute i värden, vi skulle hem och alla ombord började nu förbereda sig mentalt på nästa fas av resan. För vissa av oss gick det fort för andra tog det längre tid och det är väl så det ska vara. Vi pratade mycket och lät vissa drömmar sakta försvagas och försvinna. De fick ersättas av ny kraft i utmaningen att börja ta sig hemåt, att se fram emot de underbara platser vi skulle få se och ta vara på tiden som var.
Men först skulle ett födelsedagsbarn firas, och vilken dag det blev!
Att få vakna av att det tisslas och tasslas i båten, utan att kunna låta bli, lyssnar till viskningarna och väntar förskjust på fortättningen. När sången sprider sig i båten, ”jag må hon leve, jag må hon leva uti hundrade år…”, hela familjen på rad med tårta och tända ljus, då är lyckan gjord. De hade ansträngt sig, bakat en tårta på morgonen som fortfarande ångade av värme. Den var som ett litet konstverk, en vulkan med rinnande lava från toppen och färggranna stenar som kastats ut som vid ett vulkanutbrott. Den var fortfarande varm och ångade av chocklad. inpirationen var hämtad från vulkanen vi besökt på Tanna och de hade verkligen lyckats. Dessutom smakade den delikat tillsammans med nybryggt kaffe.
Det blev presentöppning och uppläsning av hälsningar från både vänner och slätingar hemifrån. Allt avslutades med att ett enormt paket togs fram från bakom kulliserna, det var en stor mask, gjord i trä med ett underbart stort leende. Jag fick tårar i ögonen, det var från affären med den härliga mannen som dansade och sjöng med oss. Den döptes till Vanu och vi kom fram till att den skulle upp snarast för att påminna oss om att det alltid fanns något att glädjas åt.
Tidig kväll var det dags för födelsedagsmiddag på en lokal restaurang som heter Chillie, det skulle vara bara Olof och jag (barnen insisterade). Tyvärr fanns ingen ”Cocconut Crab” som stod på önskelistan, den var slut och skulle eventuellt komma in dagen efter. Vi gick en sväng förbi vår vän Rose och fick då tipset att ta en rätt att dela på, då kunde man få både förrätt och varmrätt till ett rimligt pris. Det avgjorde saken och vi bestämde oss att äta, inte bara ta ett glas vin. Vi åt en underbar sallad med små bläckfiskar stekta i smör, vitlök och chili och slog till på en ungsbakad hummer. Det var så gott att vi var i himmelriket, vattnet utanför fönstret var belyst och vi såg fiskarna simma, en liten haj och en liten rocka. Det var kolsvart när vi sakta rodde ut till båten, bara den lilla stadens ljus lyste upp viken och vattnet var alldeles stilla…
Så blev det dags för oss att lämna Vanuatu och sätta kurs mot Cairns i Australien en sträcka som vi räknade med skulle ta oss ungefär tio dagar att avverka.