21 aug 2014

Mot Australien

Posted by kristina

Mot Australien

Tänk att man kan vara så lycklig över att komma i hamn. Denna gång känns det verkligen som en seger av stora mått. Seglingen hit var en av de mest varierande och utmanande på flera plan. Ingen av oss ville ut på denna resa, ingen såg framemot att segla till Australien. Det var för tidigt, vi ville inte släppa taget, att resa till Australien var som att börja segla hemåt. Det var svårt att ta farväl från ett område som vi blivit så fästa vid, ett liv som vi aldrig kommer återkomma till. MIssförstå mig inte, länderna vi har framför oss är både intressanta och spånnande, seglingarna utmanande och det ska bli underbart att slutligen kunna återse platser vi varit på tidigare. Men vi kommer bara besöka ”civilicerade” platser som är en del av ”västvärden”, de platser vi lämnar bakom oss har lyckats behålla delar av sin unika kultur och levnadsätt, trots påverkan av oss i västerlandet.

Vi drog verkligen på det oundvikliga så länge vi kunde, stannade i Port Villa och njöt, hittade alla ursäkter för att stanna. Vi undersökte arbetsmöjlighet i Australien för att kunna stanna hela säsongen i området, var nära att slå följe med den tyska båten Voyager till Nya Guinea, allt för att få en liten stund till utanför västvärden men insåg tillslut att det inte var någon idé att förhala ”avskedet”. Vi tog tjuren vid hornen och hissade segel, inte i något idealiskt väderfönster men det spelade ingen roll, vi behövde ge oss av.

Första dagarna bjöd på snabb och skumpig segling med vågor från alla håll och 25 – 30 knops vind. Första dygnet gjorde vi 170 sjömil vilket inte är så tokigt. Lovisa och Jag hamnade som vanligt i kojen med väl utprövad och fungerande utrustning, en spann respektive en degbunke (lätt att hänga upp på ryggdynan i sitt handtag). Till slut lade sig vågorna och avlöstes av rullande dyning, sakta avtog vinden.

Skolan började, vilket alla uppskattade, Olof för att han fick sova mer, barnen för att det faktiskt är kul att lära sig något och själv var jag tvungen att skärpa mig. Vi hade fysik och kemi ett par dagar, tog igen det som var kvar i boken vi har och kompleterade med att diskutera frågorna i förhållande till båten. Det är kul att ha ellära ombord, diskutera olika sätt att få energi, vart den tar vägen och hur man kan hushålla med den. Vi var nere och tittade på slutna kretsar, undersökte varför det var glapp i vissa lampor, pratade solceller och vindsnurror. Vi lärde oss om olika energikällor på vår jord, växhusefekten, återvinning och olika material. När vi var färdiga gick vi över till att arbeta med svenska, de arbetade med att dialoger, roliga historier, vi läste en biografi om en flicka som bodde på en sopphög i utkanten av Mexico City och svarade på kluriga frågor om texten för att träna på läsförståelse. De arbetade självständigt i sina ord- och gramatik böcker. Vi fick en härlig blandning och när det var svårt att skriva för att båten rörde sig för mycket så läste vi och svarade muntligt på frågor. När det blev lättare arbetade de mer i sina böcker med uppgifter och skrev sina texter. Vi hade skola i princip hela resan på förmiddagen och eftermiddagen var fri för att göra andra saker. Alla läste, tittade på film, lyssnade på böcker och vi läste högt på kvällarna. Emil slukar kriminalare som om de vore kanelbullar, medan lovisa hellre ser på film eller lyssnar på ljudböcker.

Den femte dagen firade vi! Vi bakade kanelbullar och det var ett äventyr i sig. Tänk er att baka i ett rum som rör sig från sida till sida, nu ljuger jag, ibland stannade rummet i en fas av lutning. Barnen turades om att kavla ut deg på salongsbordet, mjöl yrde i luften, smör hamnade på bordskanten, kanel röken var tät och socker fanns överallt. Men goda bullar blev det, en del jäste i våra magar men de flesta hamnade på plåten i ugnen. Till middag den dagen blev det nyfångad Mahi Mahi (guldmakrill) med gräddig citronsås och potatis. Prata om att magarna var välfyllda den kvällen.

Fisket var roligt, vi hade ansträngt oss mycket för att få fisk. Vi behövde maten och alla var engagerade. I början misströstade vi, en liten tonfisk fastnade på kroken och Emil skulle försöka dra upp den. Tyvärr öppnade den sitt gap, satsade allt på ett kort och snärtade till med sjärtfenan. Emil var inte berädd och den lossnade med ett öppet leende, vände i luften och slank ner i vattnet igen. Vi hörde många svordommar när pojkens stela rygg försvann ner för nergångstrappan. Men det dröjde inte så många dagar förens vi fick ett rejält napp, det är märkligt vilken glädje ett raslande ljud från en vinsch kan skapa. Alla skriker högljutt ”vi har fisk, Fisk, fisk!!!” och alla vet var de ska göra. Fram med handskar, selar, flytvästar, rommen, knivarna och kameran. Det var en gigant denna gång så Olof fick äran att ta upp den. Vi fiskar med hjälp av en lina som hänger bakom båten, så när det är dags att för hand dra in fiskten för att sedan lyfta (kasta) upp den på däck, krävs det kraft likväl som teknik. Olof har tagit upp ett antal vid det här laget och även om fisken är på ca 10 kg, 135 cm lång. så kommer den upp. Mitt jobb är att rensa och filea fisken för att sedan lägga ner den i frysen.

Nästa fisk som tyckte om vårt färgglada drag som föreställer en bläckfisk, var en tonfisk. Vilken syn, äntligen en tonfisk, det var länge sedan sist. Först sa Olof att det var en liten en, men vi var inte mindre glada för det. Alla började tala om hur den skulle tillagas. Det dröjde dock inte länge förän vi i frågasatte honom och han sig själv, linan gick rakt ner i djupet och olof höll på att åka med. ”Det är som om fisken drar iväg med mig, i stället för tvärt om”. Vi tog ner seglen och sänkte därigenom farten för att underlätta att få in denna tonfisk till båtsidan, hanskarna byttes till svetshandskarna och sedan började det hårda arbetet att hala in lina. Tillslut var den så nära att vi kunde se den vid ytan. Gud vad den var vacker, sin blänkande blåa spolformade kropp, de gula små trekanterna på ryggen och fenorna som lyste brandgula under vattnet. Vi hade fått en baddare till ”yellow fine tuna”, den finaste tonfisken, på kroken. Men hur skulle vi få upp den? Emil insisterade på att ta upp hugg kroken vi aldrig använt (tyckte den var för liten), men denna gång kom den till nytta. Med ett ordentligt kraft skrik, lyckades Olof med all sin kraft i ben, armar och rygg, kasta besten ombord. En lina spändes snabbt runt skärtfenana och säkrades runt vinschen. Seden kunde vi inte låta bli att bara stirra, strirra och strirra. Det blev tyst, ingen sa något, fisken var enorm, den största tonfisk vi sätt. Mått band åkte fram, 130 cm lång och 80 cm i omkrets. Vad kan en sådan här fisk väga? kanske 20 – 30 kg, vi vet inte för vi har ingen våg men att rensa och filéa denna fisk liknade mera slakt än att filéa en fisk. Vi delade upp den i lagom bitar som motsvarar ungefär en middag till oss fem, det blev 17 paket ner i frysen (+ ett paket för dagens middag). Nu var frysen full med fisk!

När vi närmade oss Cairns blev det tydligt att vi var tvugna att besluta om vi skulle hålla igen på farten för att inte komma in på helgen. Att gå in på helgen innebär en övertidsersättning till ”hälsovårdsmyndigheten” som ska kontrollera båten vid inklarering. Vi blev varnade att det skulle bli dubbelt så dyrt att gå in på helgen och beslutade därför att försöka sakta ner för att komma in på måndag. Det är inte lätt att ”fissegla” när båten vill något annat. Vi fick ett par ganska obekväma dagar ombord men vi fick i alla fall testa det tredje revet i storen som vi ännu aldrig behövt pröva tidigare och det fungerade toppen. Sista dagarna ökade vinden igen och efter att vi hade passerat öppningen in genom Barriärrevet blåste det friskt från syd med 25-30 knop. Med andra ord slutade resan som den började!

Väl inne i marinan blev vi väl omhändetagna, Gudrun och Göran på Anniara vinkade glatt när vi för motor gick förbi där de låg för ankar och när vi kom in i marinan stod Per från den norska båten Oda på bryggan med en stor svensk flagga och välkomnade oss. Det var skönt att ha någon som visade oss platsen och tog emot tamparna. Vi var ganska mosiga och fruktansvärt trötta. Det dröjde inte länge förän vi fick besök från hälsovårdsmyndigheten och sedan strax efter kom tullen. Alla var jättetrevliga och genomgången av båten var inte hälften så nogrann som vi hade befarat att den skulle bli. Jag fick öppna några skåp och vi blev av med de få grönsaker vi hade kvar. Mannen från ”hälsovårdsmyndigheten” uppmanade mig att laga mat till barnen och använda det som fanns i kylen och sedan skulle han ta det av pannbiffen som blev över. De åt upp de sista morrötterna och gurkbiten, pasta och pannbiff och drack saft till under tiden som jag fyllde i papper och visade honom våra föråd. Olof tog hand om två jättetrevliga tulltjänstemän, de plomberade en del av vår medicin i en låda men i övrigt pratade de mest fiske!

Till slut när de gick skrattade vi och gladde oss åt att längst ner under all fisk fanns fyra fina köttbitar som togs upp för tining. Olof och barnen stack iväg för att köpa potatis och grönsaker, snart hade vi en potatisgratäng i ugnen och det luktade underbart. Vi åt och njöt, höjde våra glas och firade att en ny resa börjat, vi var stolta för att ha tagit steget och äntligen var framme, tryggt förtöjda i hamn!

Cairns – alldeses lagom

Cairns är en stad vi hört att man inte ska stanna i, den ska vara tråkig och inte speciellt charmig, dock en bra utgångspunkt för att se Barriärrevet. Så våra förväntningar var låga, men vilken trevlig överrasktning vi fick. Vi alla gillar denna lilla stad som för oss är så stor att vi går vilse och måste ha en karta. Barnen fascineras över alla stoppljus, små parker och den fina stranpromenaden. Det finns en fin konstgjord strand med en stor pool där barnen badar och vi äter picknick i parken bredvid. Det finns färdiga barbeque platser där man kan grilla, steka eller värma mat. Picknick bord och omklädesrum, allt är snyggt och välkomnande för alla att använda.
Det finns affärer, restauranger och cafeer överallt. Stora väl sorterade mataffärer, till och med en affär med svenska delikatesser så som kaviar, knäckebröd och lakrits. Lekpark finns för de små och möjligheter att gå på egna äventyr för de större. Alla är vänliga, trevliga och hjälpsamma.
Marinan är fin och bekväm, dock rätt dyr, men det finns inte ett uns av snobbism eller tråkig attityd som vi mötte i bland annat Nya Zeeland. Konstnadsläget är i jämförelse med NZ eller möjligen något lägre och utbudet av reservdelar och yrkesmän är vad vi kan bedömma bättre. Vår främre skylight måste lagas efter att ett gångjärn gått sönder och det var inga problem att hitta ett företag som kunde hjälpa oss med detta. Detta bådar gott för tiden framöver!
Arbetet började direkt efter ankomst, vi har fått rutin på vad som krävs för att vi snabbt ska komma i ordning på en ny plats. Vatten ska fyllas, tvätt ska tvättas, Däcksytan anpassas efter landliv, mat skall inköpas, arbetslista för underhåll och reperationer ska skrivas och båten ska städadas. Slutligen ska det sovas!

Picknick i det gröna och bad i saltvattenspool

Mitt inne i centrala Cairns finns en park utmed havspromenaden och där finns en stor poolanläggning med saltvattenspooler.Den ligger ett stenkast ifrån stadens centrum och det gäller att handuken ligger åt rätt håll så att utsikten blir havet, annars syns affärerna, folkmyllret och vägarna. Området är riktigt fint, de har verkligen försökt ge kännslan av ett område för rekration och avkoppling. Hit kommer alla och slår sig ner för att äta sin lunch, bada, sola, grilla eller bara sitta och umgås. Grsmattorna övergår i konstgjord strand som leder ut i poolen. Det finns planterade träd för skugga, offentliga toaletter och omklädnings rum. Dessutom picknickbord och grillar som vem som helst får använda.
Vi gjorde som de boende – tog med oss picknick, badkläder och grillade vår tornfisk på den elektriska grillen. Det var fullt med folk och alla var på gott humör och det luktade grillat kött, korv, fisk och fågel. De mer avancerade hade med sig en bärbar fritös för att få sina pommes frittes i den rätta knapriga formen. Vi skrattade för oss själva när vi åt vår köpta potatissallad och den grillade tonfisken. Tillslut tröttnade vi och åt tonfisken som vi ofta gör, i tunna råa skivor med färskriven ingerfära och tariakisås. Det är en höjdare, den smällter i munnen och det går knappt att sluta äta.
Barnen badar och leker i sanden. Själv lägger jag mig tillrätta och kopplar av med en bok. Det dröjer inte länge förän Olof påminner mig om att gå i väg för att köpa födelsedagspresenter till Lovisa. Det gäller att ta chansen när den kommer. Vi stannar till solen går ner och njuter av att bara koppla av.
Vi återkom till denna plats ett antal gånger under vår vistelse i Cairns, barnen hade skola på picknickborden och badade i pauserna. Vi lärde känna många trevliga människor och blev som vanligt fast längre än vad det var tänkt men till slut bar det av. Vi valde då att gå direkt till Lizard Island och där skulle vi möta upp Anniara igen som gått ca en vecka före oss men beslutat sig för att dagsegla och ta det lugnt. Lovisa hade önskat att få fira sin födelsedag på en plats där vi kunde bada, snorkla och kanske komma iland för att vandra och absolut inte till havs. Lizard Island skulle komma att uppfylla alla hennes önskemål.

Leave a Reply

Message: