Seglingen över till Vanuatu var inte den roligaste vi upplevt. Olof blev matt och skönk ner i kölsvinet under ett par dagar, somliga av oss kämpade mot sjösjukan. Vi misstänkte att vi drabbats av någon ”bugg” (sjuka) i Fiji då vi alla kände oss matta och magarna var i olag.
Ryktesvägen hade vi fått höra att det var möjligt att använda Port Resolution på ön Tanna som första stopp i Vanuatu. Det skulle vara möjligt (och godkänt) att man per bil reste tvärs över ön till huvudorten Lenakel för att klarera in. Varför då inte gå med båten dirtekt til Lenakel kan man fråga sig, men anledningen till detta är att Lenakel inte har någon skyddad ankarplats. Port Resolution skulle däremot vara en skyddad vik. Vi lyckades leta upp en emailadress till Yachtklubben i Port Resolution och förhörde oss om saken. Svar kom snart med besked om att det nog skulle lösa sig med transport över ön…
Vulkanen Yasur
Har ni någonsin hört ett vrål som stiger upp ur jordens inre? Det är ett ljud som hörs med själen, känns i kroppen, innan mullret skapas nere i djupet. När du blickar ner i kratern, innandömmet av vår moder jord, sprätter och fräser det upp eldiga klot. Dina öron uppfattar samtidigt som dina övriga sinnen blir på helspänn, ett brummande, rytande läte som exploderar i ett fyverkeri av eld och aska. Vinden för rök och aska bort över vattnet.
Vi kände alla en djup respekt för fenomenet vi såg framför oss. Vulkanen Yasur hade utbrott efter utbrott framför våra ögon. Vi stod på randen av kratern i sällskap med människor från jordens alla hörn och alla var lika tagna av tillfällets allvar. Det var ett fenomen som skapat öar och berg. Men samtidigt hade två personer nyligen omkommit när glödande stenar kastats upp från kratern i riktning mot den plats som antogs ”säker”. Människor omkommer i större utbrott och stor förödelse uppstår i dess väg. När vi står där och blickar ner i Yasur får vi ytterligare en gång, påtaglig påminnelse om naturens krafter som inte går att tämja.
När mörkret faller står vi alla kvar. Det känns inte lika skrämmande nu, kanske har vi vant oss en smula, och alla beundrar det vackra skådespelet med det avslutande fyverkeriet när det ser ut som om himlen tagit eld. Det är svalt nu och vinden viner. Vi hade inte räknat med att höjdskillnaden i kombination med vind och nedgående sol skulle göra att vi frös. Alla tog på sig det de hade med sig, Gustaf fick min tröja och jag hade turen att få låna en schal av Michel från franska båten Tara men till slut gick det inte längre. Vi gick ner till vår jeep (med förare) som stod parkerad ett stycke nedanför kraterkanten.
Vi hade hyrt en bil med chauför tillsammans med Gudrun och Göran (Anniara) och Michel och Gerard (Tara). Det var en ombyggd pickup med sittbänkar på flaket och en bur av stålrör som klädde in flaket och självklart fyrhjulsdrift. Vi alla satte oss förväntansfullt, utom Emil och Gustaf som absolut skulle stå upp och hålla sig i rören runt flaket. Olof som åkte med samma bil över ön dagen innan för att klarera in, varnade dem att det skulle bli en skumpig färd.
Färden blev spännande och skumpig som Olof sagt. Det gick undan på kostigen som här kallades väg. Vi mötte barn på väg hem från skolan, män med machetas i bältet, som bar väskor gjorda av flätade palmblad fyllda med frukt och grönsaker eller släpandes på rötter över axeln, vi mötte en bil och då blev det tvärstopp. Men med mycket trixande lyckades de båda förarna manövrera förbi varandra. I den andra bilen satt dessutom föraren med ett spädbarn sovandes över axeln. På vägen fanns bara plats för en bil, på ena sidan ett stup och på andra sidan djungel. Det var bara att blunda och be en stilla bön. Överallt mötte vi leende människor, de hejade och vinkade glatt när vi åkte förbi. På ett ställe längs vägen körde vi förbi en tysk familj med två barn. Vi hade träffat dem förut samma dag i Port Resolution och nu var de på väg hem till sitt enkla hotell. Det började bli sent på eftermiddagen. Ett barn sov på kvinnans axel och det andra gnällde försiktigt, alla såg rätt slut ut så de blev glada när vi erbjöd dem lift.
Tanna, en resa tillbaka i tiden….
Vi hade hört från andra seglare att en resa till Vanuatu, innebar att resa tillbaka i tiden. Efter vårt första intryck av ön Tanna kan vi inte annat än instämma. Runt Port Resolution ligger flera små byar utspridda. I den största av dem finns skolan för dessa byar med ett hundratal barn, en liten Yacht Club och en liten butik. Vi möttes av en dam när vi närmade oss byn och hon visade oss butiken med hantverk och frukt. Framlagt på bord fanns följande till försäljning: fem pomplemose, ett par apelsiner, några handgjorda väskor, en liten klassisk dubbelkanot snidad i trä, någon enstaka vävd duk och lite andra små saker. Vi köpte en pomplemose som vi sedan åt till mellanmål på stranden, The white beach.
Att vandra in i denna by var en upplevelse, mitt i byn fanns en stor gräsplan. Ett ganska stort antal yngre vuxna ägnade sig åt fotbollsträning (mot ett mål) och en annan grupp ungdomar spelade volleyboll. Till saken hör att fotbollsVM pågick när vi besökte Tanna och det var faschinerande att se hur stort intresset för fotboll var. Runt den öppna gräsytan fanns små grupper av hus, eller rättare sagt hyddor med trampade jordgolv. Väggar och tak var uppförda av bambustockar som täckts med flätade palmblad i olika lager och mönster. Det fanns fönster, vissa hade moderna liggande glasplattor, andra liggande träluckor som hölls uppe av en enkel pinne, eller flätade palmluckor som hölls uppe på liknade sätt. Runt husen fanns fruktträd, grishägn, ibland en enklare markering runt huset med hjälp av nertrykta bambupinnar. Alla gångar mellan husen/hyddorna var väl sopade och det var rent överallt. Kläder låg på tork på det höga gräset, barn lekte, hundar sprang överallt och invånarna gjorde sina sysslor som om vi var en naturlig del av deras vardag. Det fanns två små mycket enkla restauranger, det vill säga en hydda med ett eller ett par plastbord och stolar, dukar och ljus. Michel och Gerard åt vid ett tillfälle tillsammans med ägarinnan till den ena restaurangen, som de fått kontakt med på vägen över ön när de klarerade in. Maten var enligt dem mycket enkel, en hönsragu med ris och lite grönsaker.
Det märkligast är nog att se kombinationen av det moderna: mobiltelefoner, skolans vita putsväggar, parabolantenn, fotbollsskor och fyrhjulsdrivna bilar, med det enkla livet: hyddorna, de öppna eldstäderna, ”barfotagångaren” med machetas i byxlinningen, de flätade förvaringarna och lösspringande grisar.
Midsommarafton på långseglares vis
Redan i Fiji, Vuda Point hade vi pratat om att Midsommar skulle infalla på Tanna i Vanuatu. Gudrun hade skojat och sagt att hon ”minsann” sparat en burk med anjovis för att kunna göra Janssons frestelse. Själv ville jag ju inte vara sämre utan handlade både anjovis, kött och grädde på burk (i Fiji). Men när vi väl var i Tanna var Midsommar inte direkt det första vi tänkte på. Faktum var att vi glömde av det totalt, tills vi blev glatt påminda av Gudrun och Göran, att i morgon är det Midsommar. UPPssss, så vi fick planera om en smula, ingen avsegling på Midsommarafton! Vi bjöd in våra vänner från Anniara och Tara till lilla Miss My, trots att det stora bordet i salongen var trasigt och att vi bara hade halverad bordsyta. Vi fick väl dela upp oss i två omgångar, det hade vi gjort förut. Michel och Gerard blev en smula överraskade när de blev inbjudna till Svenskt Midsommarfirande och visste nog inte riktigt vad de kunde förvänta sig men samtidigt tackade de glatt ja. Gudrun lagade Jansons frestelse och potatisgratäng. Eller rättare sagt Janssons frestelse. När det kom till potatisgratängen, då gick deras ugn sönder. Den fick åka in i vår ugn i stället. Till förrätt blev det småpizzor med anjovis. De åtnjöts i sittbrunnen tillsammans med en kall drink på rom och lime.
Maten var uppskattad, vi åt av gratängen, jansson, stekt biff och kebab. Därtill en härlig sallad med balsamvinäger och olivolja. Till efterrätt blev det kaffe och en hemmagjord fruktkaka som Michel bakat. Barnen tittade som vanligt på film i akterruffen när de fyllt sina magar till bredden. Vi vuxna fick då chansen att fortsätta ”ljuga” och skratta tillsammans. En och annan öl rann ner tillsammans med ett och annat glas vin. Dagen efter skulle vi alla segla vidare så kvällen blev inte så sen. Men så är det ofta. När skymningen faller vi sex-tiden och det inte finns mycket ”bakgrundbelysning” (i Port Resolution endast enstaka lampor efter mörkrets inbrott) så går man gärna och lägger sig tidigt. Men om mornarna är vi å andra sidan uppe tidigt, med ljuset. /Kristina