Namenalala – Namena Marine Reserve
En annan värld under ytan, dunbollars skrik och en båt som rullar i vågorna.
Namenalala är en privatägd ö söder om Vanua Levu (Savu Savu). Öns hövding såg tidigt möjligheterna med öns och revets rika naturliv, han utnämnde Namenalala och dess vatten innanför yttre revet till Namena Marine Reserve. På ön finns en stor koloni rödfotade sulor som häckar på kanten av den tropiska regnskogen, precis där havet möter land. Här finns även fladdermöss, fregattfåglar och en mängd andra fåglar. Deras sång blandas till ett öronbedövande tjatter på ankringsplatsen och ger en märklig bakgrundsmusik.
Världen under ytan är fantastisk, en av de vackraste rev vi någonsin sett. Det är verkligen som att träda ner i en annan värld.
Emil och jag skrattade när våra ögon möttes över ytan, båda hade samma tanke, att vi var inne i en inspelning av filmen ”Rädda Nemo”. Färgerna var enastående, där fanns ”träd” som växte upp från botten med blå blad, stora svampar på flera meter som visade oss vägen genom korallknallar som ibland är stora som berg. Korallen är färgrik med kritvita håriga armar som sträcktes mot oss, röda små buskliknande koraller med bomullstussar sittande på grenarna, solfjädrar som rör sig sakta med strömmen, runda hjärnor, svamp liknande formationer och blanka ögon i silver som ser tomt ut i det blå, där finns runda rosa bollar med mjuka fingrar som följer vattnets strömningar, alla i jakt på mat.
Fiskar finns överallt, orädda och nyfikna men så är det något som skrämmer dem och de försvinner blixtsnabbt. De är vackra, finns i regnbågens alla färger. Runda med ränder, avlånga med pussmunnar, raka som pinnar hängande lodrätt, men framför allt är det färgerna som slår en och mängden. Vissa känner vi igen andra är helt nya för oss men det är häftigt att bara flyta, ibland dyka ner och vara del av denna värld. Fiskar har sina ”hus” och tomter, det ser ut som de går och pratar med varandra, ibland bråkar och slåss. De äter, leker, bygger på sina boningar och bjuder in till sällskap. Fantasin flödar och vi bara är, njuter av skådespelet och vill inte simma tillbaka till båten.
Till slut måste vi ändå slå till reträtt, läpparna börjar bli blå, armarna söker sig till kroppen för värme. Det är kanske runt tjugofem grader i vattnet men det blir ändå kallt till slut. Vi beger oss motvilligt tillbaka. Vi följer en kanal genom korallen, plötsligt sluttar botten brant ner under oss och en bit bort ser vi undervattenskroppen på Miss My där hon ligger ankrad på femton meters djup. Tillsammans tar vi oss igenom ett stort fiskstim och sedan är vi hemma.
Vi möts av skratt och höga röster, båten är full av aktivitet. Ombord finns förutom Lovisa och Gustaf även Gregoire och Margot från Jimini Cricket. Vi sköljer snabbt av oss saltvattnet i vår manuella sötvattendusch (pumpsprej på åtta liter som normalt används till att bespruta växter i trädgårdar) och går ner för att göra lite mellanmål. Alla är hungriga och slänger sig över den uppskurna färska ananasen och brödbullarna som bakades på morgonen.
Strax därefter hörs en jollemotor och Olof är tillbaka. Han har följt med Florent och Sabine och dykt i passet in till revet. De gav sig av i all hast efter lunch, det gavs inga möjligheter att tveka, en liten ”kupp”, han förtjänade verkligen att få uppleva något själv, med andra vuxna och möjligheten gavs nu när våra vänner mer än gärna ville ha sällskap. Barnen var hos oss under tiden och det lektes både vilt och kreativt.
Dyket var fint berättade han entusiastiskt. På ön finns en lite Resort som är helt inriktad på dykning. Man betalar en liten symbolisk summa för att få vistas i naturreservatet. Olof, Florent, Sabine och en dykguide släpptes av vid revöppningen. Sedan drev de med den ingående strömmen längs med den vertikala branten in i passet. De såg mängder med fisk bl.a. Dogtouth Tuna och ett tiotal revhajar. Man hade sagt att även Tigerhaj ibland kunde ses i passet men sådan tur hade de inte. Det var svårt att ta in alla intryck, kommenterade Olof. De fick även se stora skorstensliknande formationer täckta med korall som växte upp ur djupet (chimneys). Dessa formationer skapas som en del av vulkanisk aktivitet under jordskorpan, de pyser ut mineraler som växer till höga skorstenar, dessa kan bli tiotals meter höga och har eget djurliv som lever på dess väggar.
Vi var alla hungriga och medan jag lagade maten snorklade Olof med Lovisa och Gustaf tills solen gick ner. Det blev lövbiff, vitlökssmör och klyftpotatis. Undertiden klyftpotatisen grillades i ugnen och barnen snorklade, passade jag på att försöka reda ut vad som hände i land. Kikaren åkte fram och snart kom förklaringen till den höga ljudnivån. I träden som hängde ut över den lilla strängen av sandstrand innanför revet, fanns mängder av fågelbon. Det var dunbollar i olika storlekar och formationer. Munnar som skrek och riktades mot fåglarna som flög in och ut ur grenverket. Föräldrarna matade sina ungar i bona och sedan flög de ut igen, men i vissa bon ruvades det i stället och då turades de om att flyga i väg, ibland satt de eller så flög de bara fram å tillbaka. Vilket skådespel! Högt upp i trädkronorna såg det ut som hängande fladdermöss, märklig kombination. Det var fascinerande och potatisen började lukta bränt. Under tiden vi var här återgick jag ofta till kikaren, trots att jag inte är en inbiten fågelskådare.
Vi stannade bara en natt och det berodde till huvudsak på ankringsplatsen som var oskyddad och rullig. Hade det varit annorlunda, kanske lite lugnare väder, så hade vi kanske stannat längre men att vakna sjösjuk på en ankringsplats är inget vi önskar. Att dessutom behöva oroa oss för att dragga, skapar inte heller en bra förutsättning för god sömn. Med andra ord dags att lätta ankar igen. Denna gång var målet Makogai en dags segling söderut.