Savu Savu i alla ära en trevlig liten stad, vi trivdes och höll på att fastna. Tiden rinner i väg så fort men vi har många tusen sjömil framför oss det närmaste året så vi får inte tappa farten alldeles.
Denna plats speglades av att få igång skolan, tre timmar minst om dagen och barnen insåg att vissa ämnen låg de efter i och andra var de långt framme i. Vi bestämde tillsammans hur skolan skulle genomföras. De har växt så mycket och tre månader i Nya Zeeländsk skola har satt sina spår. Lovisa vill nu undervisas i åk 4, Emil åk 6-7 (vill ha utmaningar) och Gustaf vill läras sig läsa och skriva. De ville göra mera enskilda uppgifter men även ta del av varandras ämnen. Att få flera ämnen per dag uppskattades och att veta i förväg vad som skulle göras på dagarna var ett krav. Resultatet blev att schema åkte upp på ”blackboarden”, varje dag började med en timmes matte, ämnena delades upp och arbetsuppgifterna gjordes enskilt men varje dag avslutas med att båda får berätta var de lärt sig. Det var underbart roligt och givande för oss alla att köra igång med skolan igen. De har blivit så självständiga och pådrivande! Efter skolan riggade de segeljollen och bar i väg, det var varmt och nästan ingen vind men de lyckades ändå utforska omgivningen. En gång kom de tillbaka med vinden i rumpan och bokstavligen låg och vilade medan båten tog dem framåt i lugnt mak. Detta är livet skrek de från liggande ställning, vad svarar man på det? Leendet var stort i mitt ansikte när de gled förbi mig där jag satt i sittbrunnen.
Att sova var en viktig uppgift. Vi hade missat sömn så länge att vi var totalt slutkörda. Det gällde att kunna sova trots att svetten rann utmed ryggen. I Nya Zeeland hade vi täcken och frös, här suckas det lite när man möts på natten för att kissa men ingen gnäller. Att komma ner i varv var en utmaning, från att alltid ha mera att göra än vad som kunde slutföras, till att faktiskt fokusera mera på nuet.
Vi skulle bunkra (köpa mat i mängder), visserligen hade vi fyllt upp båten i Nya Zeeland. Men det var dyrt och vi behövde definitivt fylla upp mera. Det visade sig dock inte vara det bästa stället att handla på och vi blev rekommenderades att vänta till Vuda Point, där staden Lautoka ligger precis bredvid med alla tänkbara affärer. Lovisa och jag (traditionsenligt) gav oss iland för att handla. Det är en himla process att torka av allt, ta bort pappersetiketter och förpackningar. Allt för att inte släppa ombord oönskade besökare (kackerlackor etc.). Vi tog oss även till en affär för att köpa öl, vi hittade då en svartvinbärsdryck fullproppad med c-vitamin. Dyr som skam men vi köpte den därför vi trodde att den skulle blandas ut med vatten. Väl hemma upptäckte vi efter att ha spätt ut den med vatten att den inte smakade något, att det var en handpressad exklusiv druvdryck (75 kr). Den fick bli Gustafs! Dagen därpå skulle drycken tas fram, då sa det pang!, locket flög av och drycken började pysa ut – den hade jäst. Gustaf tittade med stora ögon när den värdefulla vätskan rann ut i zinken. ”Typiskt, min dryck sa pang och försvann”.
Nästa dag gick vi till marknaden och vi köpte lite av de lokala grönsakerna, det blev mycket ananas för det fanns i massor.
En viktig fråga som vi inte hunnit bestämma, var vart vi skulle segla i Fiji. Vi hade bara tittat på Lau Group, ett område som öppnats upp för seglare bara för ett par år sedan men nu visade det sig vara lite för omständligt för vår korta vistelse. Att segla mot vinden lockade inte så mycket. Våra vänner Gudrun och Göran på segelbåten Anniara bestämde sig för att segla till Yasava group, till de vita strändernas rike. De tänkte ta sig innanför revet vid Vanua Levu och sedan tvärs över Bligh Water över till de nordligaste öarna i gruppen. Vi kände oss inte redo att gå, vi hade kommit in några dagar efter dem och behövde några dagar till på oss för att bli färdiga. Under tiden lekte Gustaf med en gammal vän, pojken Jaron, på den tyska ketchen Super Molly. Det var vattenkrig med vattenpistoler och fiske som gällde. Olof hade diskuterat vägval med Marcus på Super Molly och vi kom överens om att lämna Savu Savu samtidigt tidigt nästa dag för att ta oss till Yasava group. Vi skulle göra det ”enkelt” för oss och göra en nonstop-segling på ungefär ett dygn i relativt enkelt navigerade vatten i stället för att ta den ”inre vägen” bland reven. När allt var bestämt insåg Olof att vi hade missat att ansöka om seglingstillstånd för Fiji vid inklareringen något som i sig är en ren formalitet. Detta misstag kom dock att innebära att Super Molly gav sig iväg dagen före oss för att inte missa lämplig vind för färden till Yasava. När vi väl fick tillståndet faxat till oss dagen efter från huvudstaden Suva hade klockan redan blivit så mycket så vi beslöt att bara gå några sjömil och ankra utanför Jean-Michel Cousteau Resort (drivs av sonen till Jacques-Yves Cousteau).
Det var underbart skönt att ta oss till denna strand som ligger ca fem sjömil utmed kusten. Lite ovant att ankra. Sist vi gjorde det var i Nukualofa, Tonga för mer en ett halvår sedan. Vi han knappt få ner den hårda jollen förrän barnen ville in till stranden, de rodde in tillsammans för att gå på upptäcktsfärd. Vi sa inte så mycket utan de fick själva hitta en väg genom revet, in till stranden. De hade spanat in en slänggunga i land som de ville pröva. Där fanns mycket träd som hängde ut och vid högvatten blir stranden ganska liten, vid lågvatten dock väldigt stor men då kommer de inte över revet. Finns det träd, finns det mygg och vi hade kommit att bli extra försiktiga när det gällde myggor då det pratats mycket om denguefeber i Savu Savu. I Fiji hade man haft många fall av denna allvarliga sjukdom som sprids av myggor under den senaste sommaren (som precis tagit slut). Personal från Hälsovårdsmyndigheten hade vid inklareringen berättat om denguefebern och sagt oss att vi skulle vara extra försiktiga mellan 05.00 och 08.00 och mellan 17.00 och 20.00 på kvällen då myggorna var som mest aktiva. Även om vi fick veta att antalet insjuknade hade minskat när den blöta årstiden (sommaren) gått över i södra halvklotets vinter så tog vi ändå denna risk på allvar.
Nästa dag var det skola som vanligt men efter lunch var det lek igen, Olof hade satt ner paddelbrädan och började med att försöka ta en tur. Det såg så roligt ut, en vandrande pinne på en bräda som petade med en paddel i vattnet för att sakta röra sig framåt. Lovisa och jag kunde inte låta bli att dyka i och ta upp jakten, det gick knappt att simma så mycket skrattade vi. Olof hann precis hoppa av brädan för att kasta sig upp på badbryggan innan vi fick tag i honom.
Emil seglade segeljollen och kom tillbaka, sur som ättika för att Gustaf och Lovisa inte ville följa med när han var på dåligt humör. Han skylde dock på vinden, att det gick för ”lusigt”, det var inte roligt. Efter att ha mumlat och surat en stund insåg han dock att Lovisa var sur och inte alls lät hans truliga humör gå förbi. Hon badade och lekte och hade så roligt med Gustaf. Till slut kom en ursäkt från Emil, sedan var allt bra igen och alla lekte och hade det trevligt.
Under tiden hade Olof seglat över i jollen till Brett och Stacey på amerikanska båten Bella Vita. Det dröjde inte länge innan han blev ombordbjuden, strax satt han i deras sittbrunn och avnjöt en kall öl. Deras muntra röster hördes hela vägen till vår båt.
Själv satt jag och skrev i sittbrunnen alldeles ensam, lite tid för mig själv då barnen gett sig av på paddelbrädan, eller kanske sittbräda snarare. Får väl erkänna att bredvid mig stod en färdigblandad iskall gin och tonic men det behöver ju inte de andra veta. Efter en stund var det dags att förbereda middagen. Hade tagit upp lövbiff tidigare och nu skulle klyftpotatisen in i ugnen. Kröp ihop i sittbrunnen igen, bara några minuter till. Då upptäckte jag att ett antal kajaker från Cousteau Resort hade satt kurs åt vårt håll. Olof hade precis klivit ner i jollen igen och barnen var även de på väg hem. Men några minuter till fick jag innan lugnet var borta och virvelvinden kom ombord.
Alla skulle skölja av sig med sötvatten i sittbrunnen. Barnen hann med nöd och näppe. Olof fick av sig kläderna men plötsligt dök han upp nere i båten och vi undrade vad som hände. Vi är ju rena ”turistattraktionen” och de vägrar att flytta på sig sa Olof. Något märkligt hade hänt, alla kajakturister befann sig nu runt vår båt, det var vuxna och barn om vart annat som låg och intresserat låg och drev några meter från båten. De fotade och paddlade runt, tittade in genom fönstren och vi var faktiskt lite chockade. Vi gick upp i och ner från sittbrunnen men de förblev mycket ogenerade. Till slut fick jag gå upp med ”onda ögat”. Efter att ha blängt ilsket en liten stund, började de backa undan. Har aldrig varit med om något mera närgånget och respektlöst. Det kändes verkligen konstigt, som om någon gick in på tomten, tittade in genom fönstren och sedan satte sig för att fika på terrassen.
Vi var alla uppe i varv när näste besökare kom, Olof stod fortfarande spritt språngande naken i salongen, det var Florent och hans son Gregoire från vår andra granne, franska katamaranen Jimini Cricket. I tumultet kom det ur mig att Olof försökt duscha ett tag men vi fått oväntat långt besök på andra sidan, turister som vägrade låta oss vara. Han bad snabbt om ursäkt och var på väg att starta motorn för att åka i väg, så att Olof fick sin välförtjänta dusch. Självklart stoppade vi honom och Olof kom upp igen med kläder på. De ville bjuda in oss och barnen på en ”sundowner” vid sextiden. Gregoire började prata franska och det visade sig att han väldigt gärna skulle vilja få åka med och segla jollen. Emil tog med honom och Gustaf på en tur, det var ett lyckat litet äventyr innan middagen.
Emil ville stanna hemma, få lite egen tid och titta på film. Men vi andra satte oss lite försenade i jollen och rodde över till deras katamaran. Barnen började leka direkt Florent och hans hustru Sabine har även en fyraårig flicka, Margot och Lovisa blev snabbt indragen i lek med Barbiedockor och runt dem lekte killarna pirater. Vi vuxna satte oss ute i deras härliga sittbrunn. Vi drack ett glas vin tillsammans och pratade mycket om våra liv, erfarenheter och planer. De skulle vidare till Namena Marine reserve och dyka, kanske ville vi följa med? Olof berättade att han inte dykt för nöjes skull sedan Galapagos. De berättade att de varit på denna ö året innan men att deras dyk den gången inte blivit toppen, så de ville göra om det. Olofs brist på erfarenhet lät de flyta förbi obesvarat, precis som det inte betydde något. I min tanke började en lite kupp utformas, kanske detta kunde bli ett tillfälle för honom att få göra något kul själv efter allt arbete och slit. Min roll kunde vara att ta hand om alla barnen och göra det möjligt för att även Florent att dyka. De berättade om deras segling från förra säsongen, de skulle gärna göra om delar av den och därefter gå ut mot Lau Group. Vi tog med oss uppgifter om Namena, Makogai och deras färd innanför revet på Norra sidan av Vitu Levu till Vuda Point. Vi åkte hem därifrån med många nya tankar och idéer.
Vi bestämde oss för att dagen efter följa med dem till Namena och vi kom iväg lite före dem. Det är så inte lätt för en gammal ”steel lady” att hålla ”jämna steg” med en katamaran så det tog inte så lång tid förens de svischade förbi oss. Men faktum var att de aldrig riktigt lyckades skaka av sig oss. Miss My tog upp kampen och i fin slör tog hon in på avståndet. Den nya genua vi lät sy upp i Nya Zealand gör en enorm skillnad för henne. Hon var så vacker i solskenet och flög fram. Varje gång en vindby nådde oss tänkte vi nu får vi reva eller lätta på skoten, men nej då, hon bara ökade farten med måttligt ökad krängning. Vi hade fått waypoints för revöppningen, och mycket riktigt det fanns inga prickar, pinnar eller liknande som det stod att det skulle vara i sjökortet. Ön höjde sig fram för oss, vattnet ändrade färg över reven på båda sidor av öppning och vågorna bröt. Varje gång vi går igenom en revöppning pirrar det lite i min mage, det syns så tydligt hur revet höjer sig på båda sidor och det är grunt. Du kan nästan se fisken simma på de grundaste ställena, precis när du går igenom öppningen. Men där öppningen är, där finns det tacksamma mörkret, djupet och säkerheten. Vi blev lite förvånade när vi kom in i ”lä” bakom ön Namena. Ön ger nämligen bara begränsat lä för vind och vågor men platsen är otroligt häftig. Den tropiska regnskogen hänger ut över en liten stäng av sand innan revet tar vid. Fåglar flyger in och ut ur skogen, det är massor av fåglar och ljudet av fågelsång blandas med vågornas brus när de bryter mot stranden. Det finns inga bojar lediga så vi lägger ankaret och driver tillbaka, hamnar på lagom avstånd till Jimini Cricket. Olof skojar och säger att han ”känner sig som Tarzan”, bra sa jag för mitt namn är Jane!