Makogai en ö som gett oss många goda minnen
Makogai kommer alltid finnas högt upp på vår tio-i-topp lista. Vi skulle stanna en eller kanske två nätter innan vi seglade vidare mot Vitu Levu men blev kvar i fem nätter. När vi väl skulle gå pratade barnen ihop sig för att berätta allt vi kunde hitta på om vi stannade, de ville inte segla vidare men jag och Olof kände oss tvungna att fortsätta.
När vi ankrade på eftermiddagen var alla så hungriga att vi knappt kunde behärska oss. Det fick bli rester, vad som fanns i kylen. Gammalt ris blev risgrynsgröt och tacobröd (tunnbröd) blev snabbt ”rullsmörgåsar” med tomat, gurka, finskuren vitkål och lite ost. Vi hade kommit in lite sent till ankringsviken och det regnade, så vi bestämde oss för att vänta med att gå i land och överlämna den sedvanliga ”kavan” (används i välkomstceremonin SevuSevu). Men det dröjde inte länge förrän våra vänner på Jimini Cricket kom förbi i sin jolle. De var på väg in i land för att lämna sin kava. Olof tog tillfället i akt och följde med dem i land (normalt får endast män närvara) medan vi andra stannade ombord och åt med stor aptit. Efter en stund kom Olof och Florent tillbaka för att försöka förmå oss andra att följa med in till land. Man skulle hålla en SevuSevu-ceremoni och barnen från öns by skulle ha en uppvisning med dans och sång. Vi var alla välkomna.
Vi skyndade oss ner i Jimini Crickets jolle och så for vi in. Vi satte oss på golvet i samlingslokalen, ceremonin hade redan börjat och en man i bastkjol, gjord av kokosnötsfibrer satt med benen i kors framför en stor träskål med kava i. Rituella texter lästes på fijianska och utrop hördes med jämna mellanrum. En annan man satt och översatte delar av denna ström av ord till engelska. Han önskade oss välkomna och berättade om traditionerna runt Sevu sevu-ceremonin. Vi var ett tjugotal gäster från fyra båtar som satt utmed väggen framför och vid ena sidan om ”hövdingen”. Bakom mannen satt hela byn. Barnen var klädda i traditionella kläder för uppvisning, de hade bastkjolar förmodligen gjorda av kokosblad eller kokosfiber, eller kjolar gjorda av samma glada mönstrade tyg. De var utsmyckade runt handleder, underarmar, anklar med blad och i håret hade de bladkransar. Flickorna hade en liten topp gjord av tapa med vit botten och målade mönster i olika färger. Pojkarna hade bar överkropp men med huvudbonader tillverkade av stora blad eller tapa. De skulle senare dansa och sjunga för oss. Efter ett tag reste sig en liten pojke upp, han var klädd i en klänningsliknande dräkt gjord av tapa och målad med ceremoniella mönster i svart, rött, brunt och vitt. Han hade ett skärp i midjan, kransar runt överarmar och anklar av löv. I hans hand fanns en skål gjord av kokosnötsskal och den fylldes med kava. Under utrop gick han fram till en av de gästande båtarnas kapten, bugade djupt och räckte fram skålen, han drack och lämna tillbaka den tom. Alla klappade handen en gång och sedan upprepades proceduren tills alla vuxna gäster fått drycken.
Det smakade som avkok av löv och bark, eller som när det kommer ”grönsaker ur kranen i båten” och vårt färskvatten är dåligt, med den stora skillnad att tungan domnande en smula och blev okänslig. Ingen dryck att tappa på flaska och sälja även om fijianerna förmodligen tycker annorlunda. Efteråt fick alla presentera sig, tala om vad de kommer ifrån och vilket yrke man hade. De frågade även barnen som stolt sa att de kom från Sverige, bodde på båt och var jordenrunt seglare. Efter detta började barnen smita ut och snart fylldes lokalen med musik från trummor och sång från byborna. Sången och takten påminde mycket om det vi hört i Franska Polynesien.
Hövdingen med bastkjolen började röra sig rytmiskt i takt med trummorna. Han dansade intensivt i sittande ställning med benen i kors, armarna i luften och använde sin kropp i kraftiga rytmiska rörelser. Efter hans uppvisning kom barnen in i omgångar, pojkar och flickor för sig och de dansade. Hela tiden med byns invånares sång och musik i bakgrunden. Killarna avslutade med en krigsdans, spjut som svingades, armar som föreställde paddlar och kraftfull sång. Hela uppvisningens final blev en överraskning när spjuten under höga tjut riktades mot besökarna bara någon decimeter från deras ansikten. Nervösa skratt hördes i lokalen från gästerna, medan barnen log leenden som räckte upp till ögonen, ett yngre barn fnittrade och tog upp handen över munnen när en vuxen blängde lite halvsträngt men med glimten i ögat. När barnens uppvisning var slut var det dags för de vuxna besökarna att få testa på att lära sig dansa lokala danser. Då smet vi försiktigt ut genom dörren.
Vi var inte ensamma och utanför fick vi chansen att prata med en kvinna som visade sig vara rektorns fru och lärare på den lokala skolan. Hon berättade att de var så tacksamma för de båtar som hittade deras vik och att de dessutom hade lyckats få en bra relation till två lite större båtar som seglade runt med turister. De kom ungefär två gånger i veckan (om de hade tur) och då arrangerade de alltid en välkomstföreställning som den vi just fått se. I slutet av föreställningen gick det runt en skål där gästerna kunde lägga ett bidrag. Nu samlade de in pengar till skolan som skulle få solpaneler för elektricitet. Senare försökte vi ge ett bidrag till Kamili men han tog inte emot pengarna, det var viktigt att det skedde vid cermonin eller gavs till ”general consulkomittee”. Det var endast de som fick ta hand om pengar och sedan fördela ut dem till olika projekt. Men han log försynt och frågade om vi hade någon dvd med film som han kunde få. Det var ett litet nöje de hade när solen gick ner klockan sex, att se på en film tillsammans. Det fanns mycket liten tillgång till el på ön och generatorn var tillfälligt trasig, delar skulle komma från Suva men de visste inte när.
Makogai är väldigt isolerad och allt är mycket primitivt. Människorna får leva på det de kan producera för inga transporter sker till ön med förnödenheter. När vädret är gynnsamt tar de den öppna motorbåten med utbordare över till Levuka (15 sjömil över öppet vatten). Men man har haft turen att ta emot turister som har arbetat på olika biståndsorganisationer. Dessa har sedan lyckats förmedla hjälp och bidrag till ön.
Vi beslutade oss för att göra vandringen över till andra sidan ön och ta en titt på byn. Barnen gick ju denna väg till skolan varje dag, ca fem kilometer genom skogen, det måste väl även vi klara.
Jätte snäckor och sköldpaddor i stället för Lepra sjuka
Denna ö är inte lika svårtillgänglig som Namena. Ankringsplatsen är mycket väl skyddad Här finns rev att snorkla på, små sandstränder och tät tropisk vegetation som sträcker sig upp längs bergssidorna. Det finns en liten brygga där man fäster sin jolle och det första som möter en är den gamla Lepra stationen. Delar av de gamla byggnaderna har byggds om och det har även tillkommit byggnader. Sedan 17 år finns här en statsfinansierad ”station” för uppfödning av jättesnäckor och havssköldpaddor som planteras tillbaka ut i havet när de blivit tillräckligt stora. Det finns säkert tjugo låga bassänger, där de små snäckorna får växa till sig. De vi fick se var ca två år gamla och bara 2- 3 cm stora. När de är fullvuxna kan de bli 1,5 – 2 m långa och 1m breda. De sitter fast på botten men sug proppar och öppnar sitt skal rakt upp mot ytan. Skalet är vågformat, kanterna när den stänger sig passar perfekt ihop. Det fanns även snäckor i en bassäng som var ca 3-4 dm långa, de var fantastiskt vackra att se på när de öppnade sig och man kunde se snäckornas mjukdelar. De glittrade som om någon hade penslat dem med glitterklister och sprakade i alla möjliga färger. Det fanns gröna, blå, röda och orange nyanser. I bassängen fanns även en stor fin bläckfisk som barnen försökte locka fram från där den gömde sig under någon snäcka. Vi lyssnade fascinerat medan Kamili, som arbetade på stationen sedan begynnelsen berättade om bläckfisken. Han avslutade med att tala om att den så småningom skulle bli festmåltid för hans familj! Han berättade även att jättesnäckorna höll på att dö ut, beroende på att de ansågs vara en delikatess av öborna i Fiji. I de riktigt stora snäckorna finns så mycket kött (mat) att de inte längre kan stänga sig och då blir de ett lätt byte. När jag satt där och tittade på snäckorna så minns jag att någon långt tillbaka visat bilder på dessa vackra snäckor men då även sagt att de var farliga för om man av misstag satte foten i snäckan så kunde den slå igen och knipsa av foten. Jag berättade det för Kamili och han skrattade gott, det är de små som kan vara lite luriga. Ett finger i mellan och det gör ont, de kan fortfarande stänga sig ordentligt men att fötter skulle gå av är en ren skröna.
Deras uppfödning av havssköldpaddor var i ganska liten omfattning. De plockar äggen och föder upp dem i en av bassängerna och sedan planteras de ut runt ön. Barnen fick klappa dem, klia dem bakom örat och hålla upp dem. De var inte tama men accepterade en viss hantering, men om man gjorde fel, nöp de till en med sin näbb. Barnen var i himmelriket, Gustaf fick lyfta upp sköldpaddorna. Kamili visade hur han skulle klia dem på huvudet när de var i vattnet, precis vid gränsen till skalet, då låg de snällt stilla en stund och andra sköldpaddor kom fram. Han visade även hur de tog upp dem och tvättade deras skal. Varje gång vi gick i land under våra dagar på Makogai satte vi oss en liten stund och pratade med Kamili och hälsade på sköldpaddorna. Vi fick reda på mer och mer om öns historia. Han berättade att det bott sammanlagt 5000 lepra (speltäska) patienter på ön, de sköttes om av franska nunnor och kom från hela Södra Stilla Havet. Vissa blev friska medan andra begravdes på ön. 1969 lämnade den sista patienten ön.
Man hade även försökt att (informellt) plantera in kokoskrabbor på ön. När Florent hörde detta berättade han att det tar 12 år innan kokoskrabbor börjar reproducera sig. Denna ”detalj” var man inte riktigt medveten om så även om Kamili hade sett ett par skapligt stora kokoskrabbor på ön så skulle det dröja flera år innan de kunde fångas.
Kamili hade fem år kvar till pensionen och vi anade att han såg fram emot ett annat liv nu närmare civilisationen.
Vandring genom djungeln på en före detta väg och räddas av kokosnötter
Vandringen vi hade framför oss skulle vara allt från fem till sju kilometer. Vi skulle följa den gamla ”vägen” till andra sidan ön. Kamili berättade att de hade haft en bil tidigare som de använde för att ta sig till andra sidan ön men den ”gav upp” år 2000 och är nu bara ett rostigt vrak. Vi trodde då i vår enfald att vandringen skulle vara som en lång promenad längs en väg eller bredare stig, barnen gick ju till skolan denna väg så det borde vi väl klara.
På kvällen innan hade vi ätit dessert på Jimini Cricket. Gregoire och Margot hade bakat en jättegod chokladkaka gjord på riktig choklad utan mjölk. Lovisa och jag som får besvär om vi äter mat med för mycket laktos och normalt inte kan äta chokladkaka njöt av tillfället. Florent och Sabine berättade att de gärna ville följa med på vandringen och vi erbjöd med en gång att de kunde låna vår bärstol som låg nerpackad i förpiken. Deras barn är ju yngre än våra, så de tackade glatt ja till erbjudandet.
När vi på morgonen började gå med våra ryggsäckar på ryggen upptäckte vi ganska snabbt att detta skulle bli en utmaning. Den så kallade vägen hade som sagt inte använts på fjorton år och förmodligen hade de inte röjt undan på i alla fall halva den tiden. Vegetationen var hög av gräs och regnskogens träd var magnifika runt stigen. Första stoppet var där vägen var mera fri från undervegetation och lianer hängde från träden. Emil svingade sig i dem och tjöt som Tarzan och de andra barnen gjorde strax likadant. Det blev en rolig paus med lek och skratt. Vi gick vidare, förbi gamla förfallna indiska bosättningar (det var Indier som var ansvariga för att tillhandahålla mat till leprakolonin). Vi plockade massor av färsk peppar, buskarna var utspridda utmed stigen och hade förmodligen planterats av den Indiska kolonin. En vacker strand sträckte ut sig, inbjudande men det var bara vi som hade badkläder med oss och vi kände att vi ville vidare då vi insåg att det skulle bli en lång vandring. Vegetationen ändrade sig när uppförsbackarna började och snart var vi uppe på en höjd och utsikten var enastående. Vi såg nästan hela ön kändes det som men inte någon by. Olof tog då initiativet att springa i förväg för att rekognosera och vi andra satte oss ner och vilade. Snart var Olof tillbaka igen och sa att byn låg nere i sänkan nedanför oss en knapp kilometer bort. Vi var alla lite möra, hungriga men kände oss nu i alla fall trygga i att vi faktiskt var på rätt stig. Det var dags för matsäcken, smörgåsar med ost och marmelad, energikakor, nötter och kaffe. Tänk att något så enkelt kan smaka så gott.
Snart såg vi några hus nere i dalen. Husen var enkla med odlingar runt om, där fanns papaya, bananer och citrusträd. Vi mötte en man med säkert tio hundar som skulle ut och jaga hönor och vilda svin. Det sprang hönor, grisar och hundar lite här och var mellan husen. Till slut kom vi till målet för vår vandring, skolan. På dess ena sidan kunde man ana havet oc på andra sidan fanns stora öppna gräsytor. En finurlig avgränsning hade gjorts med hjälp av målade plastflaskor som hängde på rep med pelare i marken. Ett hus rymde toaletter. Man hade riktiga vattenklosetter men vattnet kom från en tank som man en gång i veckan var tvungen att manuellt fylla från en reservoar högre upp i byn. De hade två klassrum och undervisade drygt trettio barn från 5 år upp till 12 år. Rektorn undervisade de äldre barnen och hans fru undervisade de yngre. Ett tredje hus fanns men det hade man blivit tvungen då det inte längre ansågs säkert. Förskolan hade tillfälligt fått flytta till förskolelärarens hus. Rektorn berättade med stolthet att genom bidrag från olika segelbåtars besättningar och från turister från de båda återkommande dykbåtarna har de kunnat byta taket på skolbyggnaden som de använder, de har även kunnat byta till moderna fönster i stället för träluckor. Han visade biblioteket och det lilla rummet bakom som var lärarnas och hans arbetsrum. Datorn var från förra seklet och kunde dessutom inte användas då de inte hade någon ström. Solpaneler stod på önskelistan och de 200 dollar som kommit in från föreställningen vi hade fått se skulle gå till kassan för att på sikt kunna finansiera detta. De hade även fått stora bidrag för att skapa ett reningssystem för regnvatten. I dag har byn inte någon rening/filtrering av vattnet alls och man tror att olika typer av förekommande hudproblem beror på det. Det var en gäst på en av dykbåtarna som hade lyckats driva igenom bidraget från en stor bidragsorganisation. Rektorn var så stolt, sprudlade av energi och framtidstro. Han berättade om hur skolan såg ut när han tillträdde sin tjänst för ett par år sedan (bodde tidigare inte på ön) och hur alla hjälptes åt. Barnen bidrar genom att delta i föreställningen och lär sig att det lönar sig att anstränga sig. När solpanelerna är på plats ska de riva huset som är utdömt och bygga ett nytt som bl.a. ska rymma ett rum för datorer. Datorerna finns redan, det var en annan seglare som skänkte dem när han kom tillbaka till Australien och skickade dem till ön. Han tog med glädje och respektfullt emot vår lilla gåva trots att den bara bestod av några engelska barn- och ungdomsböcker till biblioteket. Han berättade att det var gåvor liknande vår som byggde upp deras bibliotek. Han visade ett skåp i lärarrummet med en fotboll, några skor, kritor, block etc.
När vi kom ut ville han visa oss runt i byn och framför allt berätta om det senaste projektet de hade påbörja. De hade börjat odla vattenmeloner! Han beskrev arbetet med att röja djungeln, bränna, så och skörda. Skörden skickades till Levuka för försäljning och överskottet gick till byborna. Om förutsättningarna var goda kunde de skörda tre gånger per år, vilket var över förväntan när de började. Nu arbetar de för att röja ytterligare mark och odla mera. Vi gratulerade och önskade lycka till.
Hemvägen var både enklare och tröttsammare än väntat. Vi var helt enkelt trötta, dricksvattnet vi hade haft med oss var slut sedan länge och vi var törstiga. När vi kom till den lilla stranden vi tidigare passerat var det lågvatten och vi sjönk alla ner i sanden för att vila. Florent la hatten överhuvudet, knöt upp skorna och tog en liten snabb tupplur medan barnen lekte och undersökte de små saltvattenspooler som bildats. Olof började försöka öppna en kokosnöt i jakt på dess uppfriskande vatten. I brist på kniv så försökte han med kraft öppna nöten mot en lämplig vass sten. Florent vaknade av bankandet och tittade skeptiskt upp. Men även han insåg vad Olof försökte göra och snart var han fullt sysselsatt med att försöka bräcka en nöt. Vi hörde alla knaket när Olofs nöt sprack, han förde den mot sina läppar och drack innehållet i törstiga klunkar. Den gick runt och snart hade Florent lyckats knäcka sin och han gjorde likadant. Vi måste verkligen ha sett ut som vi svalt, inte sett mat och dryck på minst en vecka, nöten slets i bitar och vi alla åt hungrigt av dess inne. Drycken tog snabbt slut och då beställdes nya nötter som Emil fick klättra upp och hämta. Till slut var vi alla ganska nöjda, hade fått nya krafter, men Olof tog med två kokosnötter för den fortsatta vandringen tillbaka till vår vik för säkerhets skull. Det var klokt gjort för när vi kom tillbaka till lianerna och barnen började leka, ägnade sig männen åter åt att slå sönder kokosnötter för att få den efterlängtade drycken. Vi vuxna delade medan barnen lekte och slängde sig fram och tillbaka.
När vi var åter på gräsmattan framför husen i stationen vid vår vik så la vi oss på marken och njöt. Solen började sakta gå ner och vi småpratade. Vilken dag, det hade tagit oss åtta timmar totalt att gå över och tillbaka med fem barn i alla åldrar. Vilket äventyr! Det sista vi gjorde var att bada från bryggan och titta på de jättestora snäckorna som fanns under bryggan, över en meter långa och en halvmeter breda. De var öppna och hade de underbaraste färger, en var djupt grön och en annan var blå. De var starka i färgerna och glittrade lika mycket som Lovisas teckningar när hon använt glitterpennorna. Vi bestämde oss för att snorkla dagen därpå för att se hur reven såg ut, fanns det fler av dessa gigantiska snäckor ute på reven?
Fantastiska rev och gemensam Pizza på Miss My.
Jimini Cricket skulle lämna oss och segla vidare. De hade planerat att stanna ytterligare ett par månader i Fiji och hade väl egentligen inte någon brådska men spanska vänner väntade i Levuka och de var redo att gå. Vi ansåg oss inte ha tid att följa med men kände oss lite sorgsna över att skiljas åt. Tiden var inte satt definitivt så vi passade på att fråga om de hade lust att komma över till oss och äta på kvällen. Vi kunde laga mat tillsammans föreslog vi. De nappade på idén och vi beslöt att laga pizza. Vi hade tidigare berättat om våra egna kölsvinslagrade ”budgetostar” och jag tror de var lite nyfikna på hur dessa skulle smaka. Att Florent visade sig vara en mästare på att baka pizza hade vi inte kunnat ana…
Efter skolan skulle vi pröva att snorkla på ett isolerat rev i viken som sticker upp till ytan från ganska stort djup. Vid lågvatten syns revet tydligt men vid högvatten är det inte lika uppenbart. På sjökortet finns det inte med, ett fenomen som inte är alldeles ovanligt i Fiji. Revet var i alla fall helt otroligt, inte stort men så mycket färger och liv att tiden stod stilla. Vi låg och flöt, studerade varenda korall, och fiskarna glömde av att du var där. De fortsatte sitt liv i denna underbara miljö. Vi såg två jättesnäckor på mellan 1 och 2 meters längd, deras vågiga skalkant och dess vackra innehåll. De har ett stort hål där havsvattnet sugs in och mellan skalen finns snäckans mitt som i detta fall var grön och lila, det glittrade så starkt som spritt blad guld eller små stjärnor. På revet fanns koraller i alla möjliga färger men denna gång även en vit jättestor korall som såg ut som en buske. I denna levde ett helt stim av små knallblå fiskar, det var så vackert, kontrasten och att vara så nära. När vi simmade till havssidan av revet störtade det rakt ner i djupet, vi låg länge och fascinerat studerade allt liv och rörelse vid revkanten. Där fanns mängder av fiskar i alla storlekar och färger med denna djupblåa bakgrund som verkade finnas för evigt. Så såg jag något, först trodde jag det var en haj men sedan urskilde sig en oval skepnad i det blåa, den var stor och grönsvart. Det var en stor sköldpadda som simmade bort från revet. Lovisa hann bara se skymten av den men det var i alla fall roligt att få återse dessa djur i sin frihet. Kanske hade den blivit utlokaliserad från uppfödningen på ön.
Efter att ha duschat och städat kom det glada gänget från Jimini Cricket, vi tog oss en öl och började glatt prata. Florent fann sig snabbt tillrätta i vårt kök. Han hade åtagit sig att göra degen. Att baka pizza visade sig vara något av en specialitet för Florent, och de hade alla ingredienser som behövdes. Vi bidrog med den starka osten, köttfärs och hemgjord tomatsås. Det var bara att backa undan, vi alla skrattade gott och han satte igång. Pizzorna var sagolika, precis så där tunna och knapriga som man aldrig har tålamod att göra. Den första omgången var med köttfärs, champinjoner, ost och tomatsås. Faktum var att vi åt och Florent serverade pizza efter pizza. Det var med tre olika sorters ostar, anjovis och lök och enbart grönsaker. Sammanlagt satte vi i oss sex stora pizzor på fyra vuxna och fem barn. Till efterrätt blev det små bakverk med kola och ananaskräm som Sabine gjort. Till detta serverades även glass till barnens lycka och kaffe.
När vi vuxna öppnade en flaska vin och fortsatte att prata och dela med oss av historier och äventyr vi varit med om till långt in på småtimmarna så drog sig barnen tillbaka till akterruffen och såg på draktämjaren (tv-avsnitt).