Rullningarna är påfrestande och vi bestämmer oss för att följa Salsas exempel och gå in i ”The Grenada Yacht Club”. Det är en billig marina som kostar halva priset i förhållande till den ”lyxigare marinan mittemot”. Olof var inne och hörde sig för, vi skulle få en bra plats med goda möjligheter att komma in. Vi skulle till och med få hjälp av hamnkaptenen i gummijolle. Det gick bra att ligga med fören in och vi hölls på plats med hjälp av en boj i aktern.
Redan när vi gick in förstod vi att detta inte skulle bli lätt, det kom vindbyar med jämna mellanrum och helt plötsligt låg ytterligare en båt förtöjd på platsen bredvid där vi skulle in. Motorbåten var stor på ena sidan och segelbåten på andra sidan var jättefin. Det var omöjligt att fendra av ordentligt mot motorbåten och när den så kallade hjälpen från hamnkaptenen blev ett fiasko så var katastrofen nära. Olof manövrerade båten med bravur så vi klarade tilläggningen, men cirkusen var ett faktum och det var svårt att inte gå i motorbåtens sida då dess skyddslist gick ovan vårt mantåg. Inkompetent planering och en urusel hamn kapten som bara skapade förvirring.
Båten Salsa låg bara ett stenkast bort på bryggan och det var blyga barn som introducerades till varandra igen efter att inte ha träffas på länge. Salsa besättning består av Staffan och Elinor med barnen Erika och Andreas. Vi pratade på bryggan om att göra en utflykt tillsammans och se ön. De har redan pratat löst med Båten Elin (som också har gäster) om detta så vi kom överens om att höras på kvällen för att se om vi kunde göra detta alla tillsammans. När alla på Elin senare kom förbi på bryggan, såbestämdes att vi skulle höras dagen därpå efter att vi pratat ihop oss med Salsa.
Dagen gick snabbt, det var oerhört varmt ombord. Här i marinan stod luften stilla och vi gav oss av för att se om det gick att duscha. På vägen träffade vi en taxichaufför som började prata med oss om utflykter runt ön. Efter lite diskussioner fick vi erbjudande om två bilar för 170 US dollars per bil, sju timmars färd och vi skulle få se regnskog, ”seven sisters waterfall”, apor, chokladfabrik och romfabrik. Vi tog hans kort och sa att vi skulle återkomma efter vi pratat med de andra. Duscharna var ”skit” snuskiga och besvikna drog vi oss tillbaka till båten, lika svettiga som tidigare.
På kvällen kom Staffan, Elinor och Andreas över till oss, Erika var redan nere i salongen och gjorde armband med Lovisa. Andreas fann sig snabbt tillrätta med Gustaf och Julia i akterruffen, bilarna och bilbanan åkte fram och sen var det full rulle. Vi andra satte oss i sittbrunnen och började prata. Det var ett glatt återseende och vi pratade om allt som hänt sedan sist. Vi pratade om planer för framtiden och de berättade med glädje om deras tankar om framtiden. Salsa är den enda båten i ”svenskkolonin” som alltid sagt att de ska vidare genom Panamakanalen i år.
Vi lutar åt att göra detsamma men har sagt att vi tar beslutet efter att Karin och Roger åkt hem. Det är så upplyftande, inspirerande och fascinerande att höra någon som har en så klar och bestämd syn på hur de vill resa och vart. Allt lät helt plötsligt så enkelt, under resans gång har vi mer och mer diskuterat att vi vill vidare, men hur och vart vet vi inte. Samtalen med Staffan och Elenor inspirerade och gav god näring till dessa funderingar. Klockan rann i väg och snart var det sen kväll. Roger tog köket i besiktning och börjat laga mat. Det luktar köttfärssås och spagetti.
Tillslut bestämde vi att föreslå måndag som utflyktsdag och att vi alla skulle hämtas upp från Prickly Bay Marina och att vi alla skulle höras på radino för att bestämma detaljerna. Gästerna lämnade båten och vi började äta, efter en stund tittar Emil på klockan och ser att den var över nio.
Oj då, stackarna på Salsa hade ju inte ätit – det var bara för Emil och Lovisa att springa dit och bjuda över dem till oss, vi hade mat för ett helt kompani!