Nu gällde det för oss att komma upp och vara effektiva, allt måste klaffa när nio personer ska upp ur sina kojer, äta frukost och komma i väg i tid. Det mesta hade vi som tur var packat föregående kväll. Bärstolen och bilstolen stod på däck och väntade. Ryggsäckar åkte fram och matsäckar packades. Det blev två vändor för Olof och en liten extra tur bara med mig. Ibland behöver vi prata ostört och då får man ta tillfällena i akt. Taxin kom i tid och efter att ha packat in allt bar det av.
Vår guide är kunnig och berättar allt han kan om Grenada, våra frågor haglar och han svarar men han uppmärksammar också oss på små detaljer under resans gång. Det kan vara kanelträd, fikonbuskar eller ett eukalyptusträd som planterats på ett underligt ställe. Vi lär oss att det nästan inte finns någon brottslighet på Grenada. Guiden pekar mot en vit byggnad högt uppe på en kulle och berättar att det är fängelset. Där finns 250 celler och ca 100 är upptagna. Vi konstaterar att på denna ö har i alla fall fångarna en fin utsikt. Han fortsätter att berätta om samhällets uppbyggnad. Det finns en liten mängd riktigt förmögna, en del av dem har under koloniseringen åkt till England för att arbeta och sedan kommit tillbaka med försörjningen säkrad för all framtid.
Större delen av Grenadas befolkning tillhör en medelklass som har det ganska bra och en mycket liten del lever utanför samhället. Det finns inget socialt skyddsnät och skatten är låg (obefintlig). Det finns dock ett starkt socialt ansvar gentemot varandra, vilket han betonar. Det är självklart att familj och vänner hjälper varandra. Skolorna är mycket bra och analfabetismen är låg. Grenada är känd för sina odlingar av muskotnöt och har en tredjedel av världsproduktionen. De har även odlingar av andra kryddor såsom kanel, kryddnejlikor och ingefära. Kakao är även en exportvara och det produceras lokal mörk choklad. Människorna här är ärliga, hjälpsamma och vänliga. Det finns en sorts brittisk hövlighet inbyggd i kulturen som är mycket behaglig.
Guiden stannade bilen vid en utsiktsplats, vi gick alla ur och en trappa förde oss upp på ett hustak. Utsikten var magnifik. Nedanför oss sträckte sig en dal med grönska och vid vattnet låg St. George’s med alla pastellfärger på tak och väggar. Havet kunde skönjas långt där nere, med sina kornblå nyanser som ibland övergick i grönt. Foton togs i mängder och alla ville ha familjebilder med denna bakgrund. Vi hjälptes alla åt att ta bilderna.
Nästa stop var naturreservatet Grand Etang. Redan innan vår guide hade parkerat bilen började han tuta för att signalera vår ankomst. Det fanns höga träd nära och ett träräcke som räckte upp till midjan skilde avsatsen där vi stod från regnskogen i dalen. Guiden fortsatte göra ljud ifrån sig, han kallade på aporna. Det är så kallade ”Noon Apes” eller Nunnemarkatta som de heter på svenska. Det dröjde inte länge innan det knakade till inne i skogen och snart såg vi de första aporna, som sökte sig upp mot oss. Vi får reda på att det är bara hannarna som kommer och äter, de lagrar maten i kinderna för att senare dela med sig till sina honor. Prata om söta. Dessa långhåriga apor är svarta eller mörkbruna med vit päls på magen och insidan av armarna. Svansen är lång, hårig och används av aporna när de svingar sig mellan grenarna i träden. Deras söta ansikten är mörka, nästan blåaktiga och hårlösa. De stora ögonen är fyllda av nyfikenhet och när en av guiderna föreslår att apan ska få klättra upp på mitt huvud stiger spänningen. Han lockar med bananer och apan klättrar upp. Väl sittandes uppe på mitt huvud får den bananen och hoppar snabbt tillbaka igen till räcket och sedan upp i träden. Andreas, fem år, som sitter på räcket blir liksom i vägen och aporna klättrar helt enkelt över honom. Till slut blir en apa lite irriterad och nafsar till honom på axeln. Ingen fara, Andreas hoppar ner en stund men klättrar snart upp igen. Vi är alla fascinerade av dessa vilda djur som är så vackra.
Nästa stopp var vid vandringsleden till ”The Seven sisters waterfall”, det kändes lite pirrigt med tanke på att Julia, tre år, skulle bäras i bärstolen och Emilia, tre månader, i baby selen. Vandringen var inte speciellt svår för oss andra som bara hade våra ben och fötter att hålla reda på. Vandringsleden var väl tillrättalagd och inte som den lilla vandring vi tidigare gjort på Martinique. Till och med de små klarade det galant. Stigen var tydlig och välhållen. Det fanns uppbyggda steg på flera ställen och naturliga steg med stenar på andra. Det var rätt så geggigt, vått och halt på sina ställen. Men solen sken och träden gav trevlig skugga. Vägen till vattenfallet gick större delen nerför, vilket i sin tur innebar att hemvägen var mera uppför. Olof och Roger gick tillsammans med barnen och hjälpte varandra om så behövdes. Det samma gjorde Karin och jag. Det är skönt att kunna få en stödjande hand i terrängen när det blir lite tuffare. Karin och Roger kämpade på och till slut var vi alla framme vid vattenfallet.
Av med kläderna, på med badkläder och hoppa i. Det var verkligen en upplevelse utöver det vanliga. Att simma in i detta fina stora vattenfall, där det knappt gick att andas för att luften var så mättad av vattendimma, strömmen var enormt stark bort ifrån fallet så det gällde verkligen att ta i och simma, sen var det bara att slappna av och hänga med, snart var vattnet grunt igen. Alla hade vi sett vattenfall förut men ingen av oss hade simmat i ett. Dessutom att bara få simma i sötvatten var en trevlig upplevelse, vi som nuförtiden är vana vid saltvatten.
Lunch åt vi på en lokal lunchrestaurang i St. Andrew, Grenadas näst största stad. Det var en märklig upplevelse där vi fick äta typisk mat från Grenada och för att vara ärlig visste vi inte riktigt vad vi åt. Vi pekade på det som vi trodde var vanlig lasagne men den visade sig vara en fisklasagne men det gjorde inget för det var lika gott ändå. Utsikten över havet mot öster fick oss att minnas vår översegling hit till Karibien.
Med fulla magar bar det av till barnens favorit, chokladfabriken Belmont Estate, nära St. Patrick. Detta är ett stort gammalt plantage, där man från början odlade sockerbetor och hade ungefär 100 slavar arbetande. I dag är det en stor ”gård” som drivs ”ekologiskt”, där det odlas allt möjligt som kan ge naturligt skydd till kakaoplantorna. Det är främst bananer, mango och avokado. Genom att blanda upp känsliga kakao plantor med andra träd skapas ett naturligt skydd mot väder och vind. Området är dessutom mycket vackert med en smakfull trädgård och mycket blommor. En guide visade oss runt och berättade om gårdens och kakaons historia. Det fanns ett kakaoträd i trädgården, guiden lät oss smaka på fruktköttet som omger själva kakaobönan. Det vita fruktköttet smakade sött. Vi skulle inte tugga på själva bönan utan bara ”suga i” oss fruktköttet och sedan spotta ut dem. Han plockade även ner citroner som vi fick med oss. När vi var på väg tillbaka visade han en gigantiskt fjärilslarv som var färgsprakande, svart grundfärg med ett mönster av rött, gult och grönt.
Det mest intressanta med denna plats är inte själva skapandet av chokladkakorna (vilket barnen trodde det skulle handla om) utan mer att man får lära sig hur själva kakaon tillverkas. Vägen från frukt till färdig kakao. Frukten skördas för hand genom att man skär ner dem från träden med hjälp av en kniv som är fästad på en lång stång. Kvinnorna klyver frukten och tar ut bönorna. Skörden tas in och läggs i stora fyrkantiga träkärl. Dessa kärl täcks sedan med stora blad från bananplantor. I kärlen sker en jäsningsprocess som gör att bönorna utvecklar sin fina smak. När bönorna har fått jäsa i åtta dagar (rörs om och vänds dagligen) tas de fram och läggs ut på tork. Slutligen rostas bönorna. Vi fick smaka på Grenadas egen choklad, både 60%-ig och 70%-ig och fick även pröva deras ”chokladthe” som var jättegott. Det påminde lite om vår glögg hemma i Sverige men var mera ”gräddig”.
Till slut var det dags för hemfärd. Klockan var mycket så det blev inget besök på någon romfabrik men alla var lika glada för det. Ett till stopp blev det dock, den gamla flygplatsen som var nerlagd sedan länge. På fältet stod två krigsflygplan tillverkade i den forna Sovjetunionen. De övergavs i samband med att den Castrostödda regeringen störtades 1983. Barnen tyckte det var jättespännande att leka i riktiga militärflygplan. Vi var hemma vid 19 tiden och var helt slut, störtade i säng ! /Kristina