(24/12) God jul och gott nytt år från ”det stora blå”!

Julhälsning
Hoppas ni alla har fått en underbar jul med god mat, mycket mys och avkoppling! Vi vill tacka alla för era Julhälsningar. Det värmer att få hälsningar när man är här ute och speciellt vid Jul. Julen är för oss en stor högtid. Familj, släkt och vänner träffas, myser och äter gott.  Det blev en oväntad stor omställning att fira här ute på det blå, själva, utan släkt och vänner.

Vi har gjort allt för att få upp julstämningen ombord. Dagen före dopparedagen, drack vi glögg och åt oss mätta på pepparkakor, medan vi förberedde för den stora dagen. Vi valde att satsa hårt på att skapa ett litet Julrum i sittbrunnen, där vi pyntade med en slinga med olika färger på ljusen (LED-belysning från IKEA, tack Karin & Roger), glitter, en liten klädd julgran, jultomtar och juleljus (Tack Mamma Marianne). Efter pyntandet var det dags för barnen att göra julpynt, två fina pingviner blev det under granen. De ritade och skrev julhälsningar, pysslade och slog in presenter. I förpiken hamnade till slut en liten jutesäck med julklappar, som jultomten ska dela ut men Lovisa erbjöd sig snabbt att hjälpa jultomten att dela ut klappar. Stämningen var hög och Astrid Lindgrens Värld i högtalarna.

Men så ändrades stämningen, Olof läste av mailen och hittade ett nödmeddelande från en tysk båt som mist sitt roder. Julstämningen ändrades och fokus hamnade på vad vi nu skulle göra. Olof skrev mail och frågade om ytterligare uppgifter. Vi hade fått en position som gällde för två dagar sedan och den positionen låg i linje med vår utlagda rutt mot Martinique. Vi fick ytterligare information, pratade med kontaktpersonen i Tyskland via kortvågen och började ändra kurs något för att hinna ifatt båten under morgondagen. Vi försökte nå haveristen via vår satellittelefon utan framgång och oron steg. Vad kunde förväntas av oss? Vad ville han ha för hjälp? Tog båten in vatten? Ville han lämna båten? Bli bogserad?

Informationen var mycket knapphändig. Vi satte kurs med utgångspunkt från hans sista position och försökte bedöma hur han hade drivit därefter. På julaftons morgon var vi alla trötta efter en lång natt. På morgonen lyckades vi till slut få kontakt med tysken via VHFen. Det visade sig att båten var 12 m lång, i stål och vägde 18 ton. Han var ensam besättningsman och hoppades kunna bli bogserad en eller två dagar för att senare bli bogserad av en annan båt. Just vid detta tillfälle var det 3-4 meter dyning, vågor, och måttlig vind. Han ansåg sig ha tillräckligt med mat och vatten.  Vid tillfället låg han drygt tio sjömil nordnordväst om oss. Vi ändrade omedelbart kurs för att söka upp tysken och diskuterade sedan situationen ombord på vår båt.

Att bogsera en båt i samma storleksordning som vår egen båt på öppet hav under rådande förhållanden är inte trivialt. Vi är endast två vuxna ombord. Vi har inte någon autopilot varför en av oss hela tiden är bunden vid rodret under motorgång. Vi insåg att det inte var möjligt för oss att ta den tyska båten på släp. Vi ropade upp Tysken och förklarade detta. Däremot erbjöd vi honom att lämna sin båt för att följa med oss till land. Vi erbjöd oss även att föra över proviant och vatten till hans båt om han ändå ansåg sig ha brist på detta. När vi erbjöd honom detta och berättade att vi hade tre barn ombord, avfärdade han all hjälp och var mycket tacksam för den hjälp vi erbjudit. Besättningen på Elin tog därefter vid och höll kontakt med honom, ifall han behövde mat eller vatten. Efter ett tag kom en annan båt med en erfaren besättning (fem vuxna) och bogserade honom en dag. Då hade även havet lagt sig något och det var lättare att manövrera vid en bogsering. En eloge till den franska båten som hjälpte till.

Vi försökte få upp julstämningen igen men det var svårt, vi påmindes starkt om hur utsatta vi är här ute och inte nog med det, så rullade det rejält. Vi var dessutom möra efter dålig sömn. Jultallriken, som vi hade planerat för med allt möjligt gott, krympte till Janssons Frestelse med Julskinka (tack mamma Marianne).  Efter lunch gick Olof och la sig, huvudvärken hade börjat komma.  Ganska snart låg han över sittbrunnskanten och kräktes, migränen var ett faktum. På med de svarta tygögonen, en kall handduk på huvudet och tabletter. Sen var det bara att bädda ner honom och hoppas på att det skulle gå över relativt snabbt. Det gjorde det inte, först sent på kvällen kravlade han sig upp till sittbrunnen igen.

Barnen fick vänta länge på jultomten, och middagsmaten blev rester från lunchen. Tillslut kom tomten, d.v.s Lovisa utklädd med skägg och tomteluva. Vi öppnade presenterna. Det var dämpat och alla var tagna av stunden. Till slut började Tomten gråta och vi grät alla en skvätt. Hemlängtan var ett faktum och alla saknade Julen där hemma. Vi pratade i munnen på varandra om minnen vi haft från jul, allt ifrån mormors hemmagjorda korv till mys med de kära framför brasan. Jultomten som alltid stökade ner när han åt sin gröt och lämnade en liten present till var och en på morgonen. Lillejul hos mormor och Julafton med alla släktningar, julbord och lek med kusiner.

Tillslut var vi överens om att vi måste vända julen till glädje och bus. Vi värmde glögg (strunt samma att det var vinglögg), tog fram julgodis och pepparkakor. Sen väckte vi Olof så att han fick komma upp till sittbrunnen. Vi sjöng lite julsånger och pratade minnen, bara roliga minnen och vi lyckades vända stämningen. Äntligen blev det jul. /Kristina