25 Aug 2014

Vi fortsätter vår färd mot Cape York

Posted by kristina

Färden upp längs Barriärrevet fortsätter

När vi lämnade Lizard Island visste vi att det skulle dröja länge innan vi åter kunde njuta av fina bad. Man badar helt enkelt inte längs med norra delarna av Stora Barriärrevet. Orsaken är inte förekomsten av farliga hajar eller giftiga fiskar. Nej orsaken är att man inte vill bli middag åt en saltvattenskrokodil! Detta faktum var något människor vi mött sedan vi kom till Cairns hade fortsatt berätta för oss. Senast på Lizard Island hade lokala seglare berättat skräckhistorier om dessa effektiva predatorer. Vi hade sällskap med Göran och Gudrun (svenska båten Anniara) hela etappen upp längst Australiens öde kust. Det var skönt att få sällskap och inte vara helt ensama om olyckan skulle vara framme.

Flinders Island


Morgonen efter att vi lämnade Lizard Island ankrade vi vid en liten sandudde/strand på Flinders Island. Tjugosju år tidigare låg här ett antal räktrålare för ankar nu låg vi ensamma här tillsammans med Göran och Gudrun på Anniara. Det var med viss nervositet som jollen kom i sjön. Fanns här krokodiler? Kanske blev vi sporrade av att se en öppen båt med lokala sportfiskare dra upp sin båt på stranden för att ta en promenad. Vi packade en väska med lite fika och for in till stranden. Göran och Gudrun hade hunnit lite före oss och stod redan på stranden. Lättade över att tryggt ha nått land promenerade vi längs med stranden men ändå på behörigt avstånd från vattenbrynet. Man ska inte komma närmare än fem meter har man sagt oss! Snart avlöstes stranden av gles mangrove och vår vaksamhet skärptes. Krokodilerna trivs i mangrove. Men vi kände oss ändå inte särskilt bekymrade, sällskapet i fiskebåten hade ju promenerat här…. Vi fikade, plockade snäckor och njöt av utsikten in mot fastlandet. Känslan av att vara i obebyggda trakter var påtaglig.

På kvällen träffades vi och spelade ”fia med knuff” fast med engelska regler. Emil och Lovisa hade ansträngt sig och gjort en kladdkaka som vi alla åt tillsammans. Spelet är roligt, vi spelar i lag och alla kan medverka. Vi gick till kojs med magarna fulla och ny energi.

En dag med omväxlande segling

Den 26 juli i gryningen lämnade vi Flinders Island. Målet var att gå till Margaret Bay. En sträcka på 160 M. Anniara hade gått ett par timmar före oss men med målet inställt på Morris Island. Dagen inleddes med svag vind och vi tuffade på för motor. Efter några timmar kom vinden från sydost och ökade successivt och snart slörade vi fram i fin fart. Under eftermiddagen då land värmts upp av solen ökade vinden ytterligare och vred mer på ost. Vi tog in rev i storen och rullade in på genuan. När vi närmade oss Morris Island var vinden uppe i 25 – 30 knop. Vid det laget seglade vi jämsides med Anniara. Beslutet att gå in och ankra i sjölä bakom Morris Island var inte svårt att fatta!

Morris Island

Morris Island är en låg ö utan egentlig vegetation. Där finns dock ett litet antal kokospalmer som utgör ett fint ”sjömärke”. När vi ankrade var det lågvatten och vi hade en låg sandbarriär framför oss som hindrade sjön men när vattnet närmade sig högvatten på kvällen ”sjönk” sandbarriären framför oss ner och Miss My började röra sig i den lätta sjögång som letade sig över den ”sjunkna” vågbrytaren. Vinden fick det att vina i riggen. Vi sov gott under natten. Följande morgon hade vinden bedarrat något. Vi pratade med Anniara över VHF’en och beslöt oss för att avvakta något. Vi åt lunch och sedan lättade vi ankar med målet inställt på Margaret Bay. Vi fick fin segling hela dagen och den följande natten. Redan klockan sju nästa morgon kunde vi ankra några hundra meter utanför en inbjudande sandstrand i Margaret Bay.

Vi blev kvar två nätter på denna vackra men också ”vilda” plats. Vinden blåste frisk över norra delarna av Barriärrevet men vi låg tryggt för ankar i lä för både vind och sjö. Vi ville avvakta något svagare vindar för att sedan i ett ”skutt” ta oss upp mot Escape River som ligger strax söder om Cape York, Australiens nordöstra udde. Ingen av oss kände för att ta sig i land så vi stannade ombord. Vi njöt av utsikten. Försökte med kikarens hjälp finna någon krokodil i vattenbrynet. Kunde dock inte finna någon. Kanske skulle vi behöva ta oss in i flodmynningen ett stycke västerut längre in i Margaret Bay för att kunna finna någon av dessa bestar. Barnen hade naturligtvis skola som vanligt.

Själv passade jag på att tillverka ett nytt motorfäste för dieselmotorns teleflexkabel som löper mellan reglaget i sittbrunnen och motorn. Det gamla hade spruckit (igen) vilket orsakade en ”svampig” kontroll av varvtalet på motorn. Bättre att reparera innan det alldeles lossnade. Vid ett tillfälle kunde vi på avstånd se en segelbåt passera vår ankarplats på väg norrut. Det var den ena av två segelbåtar (möjligen var det samma båt vi såg vid två tillfällen) förutom Anniara som vi såg till sjöss under hela sträckan mellan Cairns och Cape York. Sträckan är ungefär 500 sjömil vilket kan jämföra med avståndet mellan Stockholm och trakterna av Cuxhafen vid Elbes mynning i Nordsjön. Det säger en del om hur ”remote” och ”outback” seglingen längs med norra delarna av Stora Barriärrevet är.

Mot Escape River

Tidigt på morgonen, vid tvåtiden den 30 Juli lämnade vi Margaret Bay. Våra väderfiler talade om 15 – 20 knops vind från sydost vilket lovade gott. Vilken dag vi fick! Fantastisk segling i lagom vind, medström och till på köpet lätt sjögång. Det kunde inte bli bättre. När vi närmade oss Escape River blev vi passerade av ett par räktrålare. Vi letade efter mynningen till floden med kikaren. Vi visste inte riktigt vad vi kunde vänta oss när vi skulle ta oss in i floden.

Strax utanför grundar det nämligen upp betänkligt och vi skulle passera ett område med endast några få meters djup. Detta i kombination med ström och sjögång skulle kunna skapa besvärliga vågor. Det var anledningen till att jag hade velat vänta in en dag med svagare vindar för att ta oss in här. Vi behöll genuan uppe och kunde segla ett stycke in i floden. Så småningom fick vi dock rulla in den och starta motorn. Vi passerade den pärlodling utanför vilken vi hade legat för ankar 1987 med Miss My (I) men valde den här gången att fortsätta något längre upp i floden. Anniara hade vi framför oss och vi disskuterade vägval över VHF’en. Våra digitala sjökort hade vi begränsad nytta av men vi hade en skiss över floden i vår seglingsbeskrivning över området (Alan Lucas). Det fanns ett grund i floden som vi skulle passera på väg mot vår planerade ankarplats. Vi gick långsamt, långsamt fram och jämförde vad vi såg med skissen i boken. Så småningom var vi överens om att vi måste ha passerat grundet och satte kurs mot den östra flodbanken. Klockan tre på eftermiddagen släpper vi ankaret knappt hundra meter från vattenbrynet. Det är alldeles stilla. Inte en vindkåre, inte några vågor. Perfekt skyddat. Vi sitter stilla på däck och bara njuter en stund av denna plats. Plötsligt hör och ser Lovisa och jag ett plask nära mangroveträdens rötter vid strandkanten. Det är av en annan sort än de vi brukar se efter fiskar. Vi är båda övertygade om att det var en krokodil som orsakade plasket.

Även följande dag ser väderutsikterna lovande ut så vi stannar endast en natt på denna fantastiskt vackra och samtidigt ödsliga ankarplats i floden.

Vi ser vår första krokodil och rundar sedan Cape York

Efter frukost den sista Juli stävar vi ut ur Escape River. Vi har ”räknat på tidvattnet” för att passera genom den smala kanalen Albany Passage mellan fastlandet och Albany Island strax söder om Cape York vid ”slack vatten”, d.v.s. när strömmen vänder och är nära noll. Om man slarvar med dessa beräkningar kan man få problem. Motströmmen kan vara så stark att man helt enkelt inte gör någon framfart. Men det är värre att passera när medströmmen är maximal. Då kan man alldeles förlora manöverförmågan. Vi hade dock gjort vår läxa väl och passerade kort efter att strömmen vänt till vår fördel. Vi länsade igenom sundet i god fart med endast genuan. Solen sken från en klarblå himmel. Hela besättningen var på däck och spejade efter krokodiler längs med båda sidor av ”kanalen”. Här och var avbröts mangroven av fina små sandstränder.


Jag anade en mörk skepnad på en av dessa ett stycke förut på babords sida och bad Lovisa titta efter i kikaren. Ivrigt förde hon kikaren till ögonen och snart trummade hon med benen i däcket och ropade ”krokodil, krokodil!!!!” Och visst var det en krokodil som låg där på stranden och värmde upp sig i förmiddagssolen. Kikaren gick runt och alla var vi lika upphetsade. Vår första krokodil var siktad! Snart var vi ute ur Albanny Passage, farten gick ner något men humöret var gott.

Vi passerade strax Cape York och jag berättade (åter… barnen skojar om mig och mina anekdoter från förr….) om hur det var när Åke och jag passeade här. Åke spelade mig ett spratt den gången. Åke stod till rors och jag befann mig i fören och höll utkik. Vad jag inte visste var att Åke hade beslutat att ”ta en genväg”. Vi gick igenom ett smalt sund mellan två öar strax norr om Cape York. Denna gång tog vi det säkra före det osäkra och rundade de bägge öarna innan vi kunde gira västerut. Det var en milstolpe som passerades i och med att vi rundade Cape York. Vi befann oss nu norr om hela det väldiga Australien och var på god väg att lämna Stilla Havet bakom oss. Framför oss väntade så småningom Indiska Oceanen men först skulle vi korsa Arafura sjön och Timor sjön. Förra gången ankrade vi med Miss My (I) utanför Horn Island i Torres Strait men denna gång valde vi att istället segla till det lilla samhället Seisa ett litet stycke söderut på den västra sidan av Cape York Penninsula. Vi lyckades behålla medströmmen hela vägen till Seisa och kunde njuta av en rask segling över ett slätt hav. I och med att vi rundade Cape York så befann vi oss nämligen på läsidan av Cape York Penninsula (den rådande vindriktningen denna årstid är någonstans mellan syd och ost. Inga vågor alltså till skillnad från på motsatta sidan av halvön.

Seisa

Seisa visade sig vara ett sömnigt litet samhälle. Här finns en camping, bensinmack, en matvaruaffär, en liten ”Yacht Club”. Inte särskilt många bor i Seisa men här rådde ändå en del aktivitet. Här finns en kaj som regelbundet frekventeras av en liten fraktbåt. En personfärja går mellan Seisa och Thursday Island i Torres Strait. På campingen kunde vi duscha och tvätta kläder. Vi studerade camparna och kunde konstatera att de alla körde jeepliknande fyrhjulsdrivna bilar. När vi såg tälten började vi smida planer för framtiden… Tältutrustning har vi ombord….
Vi behövde fylla upp lite mera vatten, det är varmt och havet är inte rätt plats att bada i om man inte vill bli krokodilmat. Vi såg en minnessten över en ung man som blivit middag efter att ha ”plumsats”, men det är inget nytt för oss som långseglare. Att ramla i från båten är det ”dödstraff” på, det får bara inte ske. Nu hade vi bara ytterligare en anledning till att låta bli. Så vi fick ta omaket att transportera vatten dunkarna på drabanterna från campingen till stranden där jollen låg. Kristina, Lovisa och Gustaf var kvar på stranden och väntade. Då dök det upp en liten fiskebåt med en besättning, de visade glatt sin fångst och en av dem berättade medan han visade sina regnbågshumrar att han dök ner och sköt dem med sin ”speargun”. Gustaf fick hålla i dem och han fortsatte berätta om hummern, hur de levde och vad det var han såg. Snart var vi alla samlade igen, vatten i jollen och trevligt sällskap. Vi började samtala och ganska snart berättade vi att det var vår två års dag idag. Kan ni tänka er vi har varit ute i 2 hela år!!! Han gav med en gång tillbaka hummern i Gustafs armar och sa ”då ska ni behålla denna och fira!, tio minuter i salt vatten och sedan klar att äta” Vi alla tappade hakan och tackade, ännu ett oväntat och trevligt möte i världens ände.
Vi var bjudna över till Gudrun och Göran på Anniara på middag. Sena blev vi och med en hummer i en stor kastrull ännu inte tillagad. Vi åt den med dillmajonäs som efterrätt, det var en bra avslutning på hennes underbara järpar, koktpotatis och rövinssås. Efter spelade vi fia, vilket är barnens favorit…konstaterade ytterligar en gång att vi skulle försöka skapa ett eget spel för att ha på miss my. Det är så mycket roligare att spela i lag och med engleska regler, ”gott you once, got you twice”, ”Easy Docy” och spelet utgång skiftar snabbt.

Vi stannade bara två nätter i Seisa. Vi kände starkt att vi ville komma vidare. Vårt nästa mål var Darwin , huvudorten i ”the Northern Territory”. Där skulle vi göra ett längre uppehåll och förbereda oss och båten för att korsa Indiska Oceanen, en sträcka på nästan sex tusen sjömil. Vi skulle också undersöka möjligheten att campa och besöka bl.a. Kakadu National Park.

Leave a Reply

Message: