23 aug 2014

Lizard Island

Posted by kristina

Lizard Island

Vi kom in till Lizard Island vi femtiden på eftermiddagen, seglingen från Cairns var påfrestande och vi var alla trötta. Nattseglingen i fartygsleden innaför bariärrevet visade sig vara mer påfrestande än vad vi trodde. Det var mycket fartygstrafik, blåste regält och mycket kust navigering. Olof valde att inte väcka mig utan tog ett sextimmars pass själv, han var helt slut, när jag vaknade och kom upp på morgonkvisten. Själv kunde jag inte sova speciellt bra heller, då båten krängde och rullade i medvinden. Så vi beslutade att aldring mer rucka på vakterna!
Efter att att ankaret låg på botten, åkte jollen i vattnet. Göra och Gudrun hade talat om över radion att vi var välkomna in till stranden för att ta en öl och ”ljuga” tillsammans med besättningarna från de andra båtarna som låg i viken. Det var mest Australiensare så det var både bra och roligt att åka in för att kunna få reda på lite information och råd om vidare segling utmed kusten. Men så ville inte ödet, utombordaren ville inte starta. Vi har haft mer eller mindre problem med den sedan vi lämnade Nya Zeeland. Förmodligen har det fuktiga klimatet i Opua gett den en dödsstöt. Mekandet fortsätter… Så istället för att åka in till land drack vi var sin kall öl i sittbrunnen, glömde motorn för en stund och lät sömnen svepa över oss tidigt istället.

Vandring och vilse som vanligt…

Barnen hade skola som vanligt på förmiddagen medan Olof lekte mekaniker. Vi hörde ramsorna komma stötvis, det gällde att arbeta tyst, flytta sig när en oljig man stack ner huvudet för att leta efter verktyg och ge en hälpande hand om så behövdes. Tillslut var skolan slut, utombordaren fungerade och lunchpastan låg i våra mager. Vi hade packat en liten matsäck med kaffe, engerikakor, frukt och vatten. Vi skulle in till land och gå på upptäcktsfärd. Vi tänkte bara gå en liten promenad till kvarlämningarna av ett hus där en familj bott i slutet av artonhundratalet. Problemet för dem var dock att platsen var helig mark för de aborigner som bodde i området. Mamman, barnen och en tjänarinna flydde till havs i en egentillverkad flytande farkost där de omkom av törst då de drev bort från land.
Vi lyckades dock inte finna denna plats, gick som vanligt fel någonstans på vägen, stigen delade sig och vi gick åt fel håll. Det blev en vandring i stället för en kort promenad. Naturen var kanske inte det vackraste vi sett och alla ödlor som skulle finnas, såg vi inte röken av. Några månader tidigare hade en orkan dragit över ön och orsakat oerhörda skador, det lyxhotell som ligger på ön var totalt raserat och överallt låg nerblåsta träd. Den lokala naturskyddsorganisationen hade dessutom passat på att bränn upp det som var kvar för att påskyda återväxten. Vackert var det inte men annorlunda. Efter ett tag var vi frame vid flygplatsen och kunde där förstå var vi befann oss. Vi såg dessutom ödlor, äntligen.
Humöret var på topp ,trots att vi var varma och svettiga. En skylt visade vägen ner till ”The Blue Lagoon” och det kunde vi ju inte missa. Lagunen var helt fantastisk, omringad av rev och korall. Sandstranden var ljus och sanden varm, vattnet var helt enkelt oemotståndligt. Kläderna åkte av, Lovisa och jag sprang ner i vattnet och njöt av det friska vattnet som omslöt våra kroppar. Vågorna var lagom höga och rädslan för krokodiler och vithajar försvann i fjärran. I brist på handdukar fick vinden och solen torka våra kroppar innan vi slutligen tog på oss kläderna och fortsatte vandringen hemåt.

Väl tillbaka på landningsbanan valde vi att gå längst med den för att hitta till boningen som vi skulle gått till från början. Vi mötte då en vakt eller ranger på en fyrhjuling som gärna stannade för en pratstund. Han berättade att vi inte behövde oroa oss för flygplan förän i morgon bitti. Flygplatsen användes knappt nu när hotellet förstörts. Normalt kom och gick fem plan (små proppellerplan) om dagen. De arbetade hårt med röjningsarbete och återuppbyggnaden och beräknade vara klara till nästa säsong men nu var allt stängt. Vi fick gärna titta om vi ville. Bungalows hade lyfts av sina grunder och det låg bråte överallt. Han berättade även att de normalt bränner marken var tredje år för att inte vegetationen ska ta över och skapa ett helt annat landskap. Nu passade de dock på när mycket ändå förstörts av orkanen.
Väl tillbaka vid båten var vi trötta och efter ett nytt dopp vid båten var det dags för mat och sedan i säng. Olof gjorde en liten avstickare in till stranden på kvällen och träffade de andra seglarna. Han har blivit en god socialminister.

Födelsedag i Cooks fotspår

Lovisa fick precis som hon önskat sig, pannkakstårtan var varm och alla sjöng för henne. Det blev lite trångt när alla våra rumpor skulle in i förpiken men det är som det ska vara. Hon fick bland annat lite nya kläder, bikini och en fin bomerang som hon hade önskat sig. Den klassiska godispåsen fanns med och i den fanns naturligtvis lakrits. När tårtan var slut kom frågan om vad hon vill göra på sin dag och svaret visste vi alla, vandra.
Det gick att vandra samma väg som James Cook gjorde när han kämpade för att hitta en väg ut till öppet vatten, ut ur den yttre revbarriären. Han gick i land, vandrade upp på den högsta punkten, som idag heter ”Cooks lookout” och lyckades identifiera tre öppningar ut ur revet. Tillslut hittade han rätt och den revöppningen blev även den uppkallad efter honom.

Vi vadrade upp till toppen tillsammans med Göran och Gudrun. Det tog sin tid och lutningen var emellanåt ganska påfrestande , men med många pauser gick det bra. Väl uppe på toppen var det värt all svett och ihärdigt arbete. Utsikten var otrolig, vi såg hela ön och revbandet utanför. Passagerna ut genom revet ut till öppet vatten syntes tydligt, vi stod länge och tänkte på vår vän ”Cook” och hans äventyr. Att inte veta, att vara den som själv ritar sjökorten, testa och segla vidare mot en okänd framtid. Det är något annat än vad vi håller på med.

Skola på stranden och oväntat besök

Vi åkte in tidigt för en heldag på stranden innan det var dags att ge sig av igen. Biologi – att fördjupa sig ytterligare i människans organ var roligt. Vi satt vid ett lite bord, i skuggan under ett träd och hade hela stranden för oss själva. Det gick jättebra, tiden gick fort och när värmen kom på allvar var vi klara. Barnen byggde koja på stranden och lekte ”vatu”, de la cocos blad som tak och flätade väggar. Precis som i Vanuatu, de ville även borsta golvet i hyddan så att det skulle vara fint, lite svårt när marken består av hårt packad sand och löv, det tar liksom aldrig slut. En annan liten konstig detalj, var vatten pistolerna som de bar som vapen för att försvara sig med. Vad jag vet fanns inga vapen på Vanuatu men barnen skakar på huvudet åt mig och säger att de behöver ju skydda sig mot eventuella infödingar som ska döda dem. I barnens lekar går det ju att blanda och ge…

Vi snorklade på revet vid stranden men inser att vi nog är rätt mätta vid det här laget, vi har sett så mycket . Det var fint men kallt och barnen gick upp snabbt. Snart var det dagst att bege sig ut till båten för att göra det sista innan avgång. Väl uppe på däck började barnen skrika, haj, brugd, gigantisk fisk – alla hade sin egen version av vad de såg i vattnet. Tidigare hade vi sett så kallade ”bajsfiskar” (de äter diret ur toa-avloppet…), de är fyrkantiga och simmar på snedden med en av vinklarna uppåt ytan (ibland ovan ytan), de är vita med starkt brandgula ränder. Vi har sett dem i många vatten men aldrig så stora som här, deras sida är 40-50 cm och de slåss om maten. Men den fisken vi såg nu var grotesk, ca två meter lång, 1 meter bred och 1 meter hög. Såg ut som en gigantisk matfisk med en enorm mun som den ibland öppnade. Vi matade den med bröd, men den var så saktfärdig så att de andra fiskarna han före. Dess rörelser var långsamma, som en simmande degklump. Det var förmodligen en Giant Cod vi såg. De som finns i viken lär vara nästan ”tama”.

Leave a Reply

Message: