Den senaste tiden hade vi levt lite vid sidan av allfartsvägarna. Nu möttes vi plötsligt av ett flygplan som landade på vattnet. I land kunde vi se hur två stora hotellanläggningar med bungalows bredde ut sig. Ett stort antal båtar låg förtöjda vid bojar, en färja i form av en stor katamaran låg förtöjd. Barnen pekade på hotellets stora lekpark på vattnet och ville dit. En sak var toppen, ankarplatsen var väl skyddad och vinden var så svag så vi bestämde oss för att bara sätta i träjollen. Olof rodde in tillsammans med Gustaf till den anrika ”Musket Cove Yacht Club” och såg till att vi fick vårt livslånga medlemskap och tillgång till platsens alla faciliteter, inklusive poolen som vi hört talats om och längtat efter. Vi hade extra skola för att kunna ha en ledig dag vid poolen nästa dag och bara lata oss.
Följande dag när vi väl hade packat matsäck och skulle ro in i jollen deklarerade Emil att han minsann inte vara intresserad av att ligga och leka turist vid en pool. Det blev både diskussioner och arga miner. Min och Olofs tanke var ju att göra detta tillsammans och att Emil skulle stanna kvar ombord hela dagen kändes helt fel. Olof bad mig att ”ge efter” och låta honom vara kvar på båten, men saken var den att jag hade sett fram emot detta. Såg framför mig som det var förr, barnen badade tillsammans, lekte och byggde sandslott. Själv skulle jag få ligga på en solstol med en kall drink bredvid mig (kanske förr, men nu snarare med en kopp medhavt thermoskaffe bredvid mig 🙂 ). Att inte Emil ville följa med förstärkte en obehaglig känsla av att något höll på att förändras i relationen mellan i mig och Emil. Med en klump i magen satte jag mig i träjollen där Olof väntade med Lovisa och Gustaf och han började ro in till Marinan.
Vi hittde två solstolar, Lovisa och Gustaf började bada i poolen. Det var tidigt på morgonen och turisterna satt mest och åt frukost. Vi försökte njuta men det var något som saknades. Olof började prata med mig om Emil. Det var inte ett lätt samtal att ha men han påminde och uppmanade mig att släppa taget, låta honom få göra sina egna val och ge honom det han behövde. Men detta handlade inte om honom, det kom över mig som en kall våg när mina ögon hamnade på vår båt i fjärran. Det handlade mer om mig, jag ville inte se honom bli äldre! Han skulle alltid vara den lilla killen som lutade sig mot min axel, kramade mig och ibland retade mig till vansinne, men som kom och sökte tröst när han var ledsen och ville krypa ner bredvid mig i sängen när mardrömmarna knackade på. Denna lilla kille som alltid stått mig så nära och alltid pratat med mig när det väl är något som tynger honom. Men den kille som stod på båten, vinkade och sa att allt skulle bli bra, han skulle fixa sin egen lunch och vi skulle passa på att njuta. Han var inte liten längre! Vi var nästan lika långa, han har storlek 41 i skostorlek, fjun på läppen och låter ibland som en kraxande kråka. Han har ett rejält temprament, integritet, är ansvarsfull och försöker hitta sig själv i en värd av hormoner och vuxna som inte förstår någonting.
Till slut löstes knuten upp i magen och kinderna blev lite röda, min enda tanke var att han måste komma, vi måste prata. Olof skulle ändå hämta vatten på båten som vi glömt och skulle då försöka få med honom tillbaka. Under tiden började de vita sälarna (hotellets turister) komma allt närmare, det blev fullt i poolen och när grannen flyttade sin solstol ytterligare lite närmare började paniken stiga. Vi är nog lite skadade, när det blev för många vita kroppar, för nära på solstolar intill oss, så tröttnade vi.
När Olof kom tillbaka ensam tog han min hand och sa att Emil hälsade att han mådde prima, tyckte det var skönt med tystheten och stannade där han var. Jag fick en kram och vi bestämde oss för byta plats. Vi visste att det fanns en fin liten halvö som vi sett när vi rodde in. Vi gick dit och hittade en plats med solsängar och solskydd. På håll hade Lovisa och Gustaf trott att det var studsmattor men det visade sig vara kvadratiska nät som var uppspända stabila träramar med solskydd över. De blev perfekta att sitta och ha picknick på. Vi rymdes alla fyra gott och väl. Vår lunch på smörgåsar gjorda på hembakat bröd, frukt, kaffe och kaka smakade förträffligt!
Lite längre bort hittade vi vår egen strand där vi kunde bada alldeles ensamma. Lovisa tränade på att dyka från pappas axlar, Gustaf simmade och kastade sig i vattnet från samma axlar. När de tröttnade på vattenlek började de skrubba sig med sand i vattenbrynet, långseglarens variant på skönhetsbehandling. Efter en liten stund hade Lovisa och Gustaf även lyckats begrava sin pappa i sanden så att bara ansiktet syntes. När vi kände oss nöjda och glada efter en riktig semesterdag på stranden samlade vi ihop våra saker och gick långsamt tillbaka till vår lilla träjolle. Bredvid vår jolle på bryggan hade en liten båt precis radat upp dagens fiskefångst. På spö hade de lyckats med konsten att fånga fyra fina exemplar (en av var) av Tonfisk, Mahi Mahi (guldmakrill), Wahoo och ytterligare en för mig av okänd sort. Denna syn fick mig och Olof att åter lova varrandra att ”intensifiera” vårt eget fiskafänge.
Vi stannade två nätter, det räckte gott och väl för att få ”leka turister” och njuta lyxen av sötvattensduschar. Det blev lite mycket båtar som gasade förbi nära, flygplan som landade på vattnet bara några tiotal meter från båten, insyn från andra på båtar som låg ”för nära”. Vi hade det mysigt, men som Emil sa, ”varför skall vi behöva se alla dessa turister”.
Vi beslutade oss för att gå vidare till Vuda Point Marina och förbereda oss och båten för att lämna Fiji. /Kristina