Den 27 januari kom vi seglande in till Grenada, ett land och ö som vi skulle förälska oss i och stanna länge. Vi la oss mellan huvudstaden St. George och Grand Anse och släppte ner ankaret. Vi kom hit direkt från St. Lucia för att vi skulle få besök och hela familjen var på helspänn. Spänningen steg i takt med att SMS-en kom, alla såg så mycket fram emot att få träffa Karin, Roger, Julia och Emilia. Lilla Emilia hade vi inte ens träffat, utan detta skulle bli första gången vi såg henne. När frågan kom, om vi orkade komma in och äta middag tillsammans med dem på kvällen så kom svaret från allas hjärtan – självklart!
Orosmolnen på himlen, som funnits under seglingen hit var många, att få ombord en treåring med hennes lilla syster på tre månader, hur skulle detta gå? Var ska de sova, salongen eller förpiken? Hur ska vi ordna det med sängplats åt lille Emilia? Kommer de att trivas med den enkla tillvaron ombord? Hur kommer det att gå med sjögången? Kommer vi att gå på varandra och bli galna? Nu skulle vi bli nio personer ombord, fyra vuxna och fem barn – Vilken cirkus! – men samtidigt kändes detta helt otroligt, roligt och spännande.
Det hann bli ganska sent innan vi var klara för avfärd mot land men till slut startade vi motorn för att åka in till deras hotell som lång på Grand Anses vackra strand (Grenada Resort). Plötsligt hördes ett pling i Olofs mobil, meddelandet löd; ”- Det är långa byxor och skjorta som gäller för män och för kvinnor räcker välvårdad klädsel, hoppas inte detta ställer till det för mycket”. Ups!, det var bara att vända jollen och åka tillbaka till ”moder skeppet”. Med bekymrad min börjar jakten på de försvunna kläderna. Var finns långa byxor? Äger vi några överhuvudtaget? Och det där med skjorta, hur ska vi lösa detta? Det är bara att tömma garderoben och börja rota. Olof hittar till slut ett par rena, svarta jeans och en kortärmad skjorta som vi hade glömt bort. Gustaf och Emil får också börja rota långt in i sina skåp. Till slut hittade vi de passande kläderna. Mjukisbyxorna och en kortärmad skjorta kommer Gustaf springande med.
Emil hittar till och med sin kavaj, visserligen något skrynklig men som nu kommer väl till användning. Leendet är stort och brett, ögonen lyser av triumf, han vägrade nämligen att lämna kavajen till mormor i Las Palmas trots mammas höga protester. Emil var så stilig, ögonen tårades när jag insåg att den lilla krabaten som vi hade med oss från Sverige nu är borta, han håller på att växa upp och bli stor.
Nu bär det av i full fart, vår kära lilla åtta hästare ylar när den pressar upp jollen i planing. Vinden viner och livet är härligt. Vi närmar oss jolle bryggan, som är enkel att lägga till vid, och går i land. Grand Anses strand är lång och otroligt vacker, kantad av små smakfulla hotell placerade i en härlig grönska. Det finns palmer och fikusträd som ger skugga mot den gassande solen. Vi går barfota i sanden, med skona i handen, väl påpälsade med byxor, skjortor, kavajer och klänningar. Vi måste se ganska komiska ut för omgivning, vars klädsel i huvudsak består av bikini, badbyxor och badskor.
På långt håll ser vi dem till slut, sittande på en solstol. De reser sig direkt och springer oss till mötes. Roger med Emilia på magen i en ”Babybjörn”. Det blir ett glatt möte med många kramar och skratt. Vi bubblar, hoppar, springer och dansar. Kameran kommer framme och mötet på stranden blir förevigat. När vi lugnat oss går vi in till hotellets poolområde för att bara ta det lugnt i skuggan och prata tills vi får skavsår i öronen.
För oss var poolområdet en tillbakablick in i en annan värld som kändes väldigt avlägsen. Solstolar och parasoller, stor pool med vattenfall, en liten bro och poolbaren nära till hands för ”refreshments”. Detta hotell är ovanligt smakfullt, med en väl uppväxt trädgård där alla träd finns som symboliserar Grenada och Karibien. Det är stora fikusträd i alla former, palmer, vackra vita klängväxter för att skydda från solen, mangoträd, bananträd, muskotnöt etc. Blommor finns överallt, färgerna var underbara och många. Hotellet ligger precis vid stranden och avgränsades bara av ett lågt vitt staket.
Middagen bjuds på i restaurangen, en buffé med alla tänkbara läckerheter och vi äter i massor. De färska grönsakerna står högst på listan. Alla vi som inte bor på hotellet äter som om vi aldrig sett en ”riktigt god” sallad förut och vräker på den italienska vinägretten. Det finns soppa och nybakat bröd. Till varmrätt finns det färsk friterad fisk, grillad marinerad kyckling med klyftpotatis och såser som är ljuvliga, speciellt den lokala tartarsåsen till fisken som åker ner i massor. När vi väl kommer fram till efterrätten så är vi så mätta att det nästan inte rymds något mer. Vi beter oss som vi inte ätit på en vecka, kanske är det delvis så, en god sallad har vi i alla fall inte ätit sedan Las Palmas.
Samtalen löper på, det ena ämnet efter det andra, vi skrattar mycket och när alla är mätta kommer en överraskning, Karin och Roger tar upp en ryggsäck, som får gå laget runt, alla stoppar ner sina händer och får upp små presenter. Det var saltlakrits, Marabou mjölkchoklad, tidningar, godisbilar (den ”mest sålda”), nallar och små kuvert vars innehåll senare kunde användas för att köpa sig något efterlängtat… /Kristina
6 kommentarer till Syrran med familj mönstrar på i Grenada