Vi har tur, vi får ligga kvar en natt till på samma plats! Snabbt sprang Olof i väg på morgonen till uthyrningsfirman, han hade tur och vi fick en bil. Beslutet att vi skulle försöka ta oss iväg på utflykt skedde sent i går, så vi var inte speciellt förberedda.
Badkläder åkte ner i påsen, bodyboards slängdes upp på ryggen och så lite frukt. Vi skulle handla matsäck på vägen.
Vi hade fått en karta och instruktioner vart vi borde åka av uthyraren, så det var bara att åka. Förväntningarna var höga, vi skulle ju för första gången i våra liv till regnskog och vandra. Fokus var helt på vart vi skulle, vi missade alla mataffärer och snart insåg vi vårt misstag. Det var bara att stanna vid vägkanten och försöka köpa lite frukt i alla fall.
Jag fick äran att springa över den kraftigt trafikerade vägen, väl framme vid ståndet insåg jag att min skolfranska var som bort blåst. Tidigare hade i alla fall några få ord krupit fram lägligt men nu var det totalt tomt i knoppen. Händer och fötter hjälpte föga så denna gång blev det bara lite klementiner eller så var det små apelsiner, goda var de i alla fall.
Vägen var fin, enkel och rak, fram till Fort de France, sedan började den slingra sig, lutade kraftigt uppåt och temperaturen sjönk. Lovisa blev mer och mer förtvivlad, hennes åksjuka gjorde sig påmind och vi hade glömt tabletterna. Upp i bergen skulle vi och vegetationen förändrades, blev mer intensiv och dalgångarna täcktes av ett tak av grönska. Vi stannade ofta, tog kort och tittade på möjligheter att vandra.
Vi tvingades tillslut stanna för hungern knackade på, restaurangen låg inne i en botanisk trädgård men den såg fruktansvärt tråkig ut. Vi åkte vidare och hittade en fin liten uteplats istället, tog fram den lilla fruktsamling vi hade och åt. Det var några bananer, apelsiner (eller klementiner) och några kex. Ingen vidare lunch, men ”man tager vad man haver”.
Färden fortsatte och snart hittade vi ett ställe att stanna på. Det första som syntes var ett litet vattenfall och en bäck som porlade från ena sidan, under vägen och till andra sidan och vidare ner i en brant ravin. Det gick inte att motstå, det fanns trappor att gå upp på och sedan var man mitt inne i regnskogen. Det var på gränsen till mörkt, vegetationen var så tät och det gällde att se var fötterna landade, det fanns rötter och fällda stammar överallt. Tittade man uppåt var trädkronorna massiva, höga och täckte himmelen som ett grönt grönskande tak. Nu gällde det att hålla sig på den lilla stigen som kantades av rötter, stenar, lera och vattensamlingar. Halvvägs ungefär stannade alla och Olof pekade ner i bäcken, där fanns en krabba stor som en näve med klorna öppna. Vi försökte fotografera den men det var omöjligt, den försvann lika snabbt som den kom fram.
Tillslut hörde vi vatten forsa, det var en bäck och stigen slutade. När man höjde blicken syntes det tydligt att stigen fortsatte på andra sidan. Olof började att klättra på de glatta stenarna, halkade och satte sig skrattande på en sten. Vi andra ömsom gick i vatten, ömsom på stenar och Gustaf blev buren. Vattnet var svalt och klart. Det var skönt att få sina fötter avkylda efter att ha gått i den svåra terängen. Barnen njöt av äventyret och tillslut var vi över på andra sidan. Efter en stunds vandring till kom ytterligare en bäck men denna krävde vadning av det mer avancerade slaget – vi gav upp och gick nöjda tillbaka till bilen. Väl i bilen var alla uppslupna av den vackra naturupplevelsen vi fått med oss.
Färden fortsatte via Le Morne-Rouge till Lorrain och slutligen utanför Ste-Marie på Pointe Martineau dukade vi upp en picknick på en rastplats. Vi hade varit inne i en stor matbuktik i Lorrain och handlat alla möjliga godsaker. Det blev anklever (trodde dock det var leverpastej när det köptes), vitlöksost, portsalut och roquefort på varma baguetter. Vi hade drickyoghurt som blivit barnens favoriter och fruktjuice. Vindruvor, nötter och chips. Alla åt och njöt av solnedgången över havet.
På vägen tillbaka till Le Marin sov alla sött, utom chauffören, som såg till att vi kom tryggt hem.