Sines är en liten industriort, med en ganska stor kommersiell hamn och en liten marina lägre in i viken vid en liten sandstrand. Den är väl skyddad med vågbrytare och marinan är urmysig. Vi valde att gå in i marinan för vi behövde verkligen tvätta och arbeta med båten. Det var dessutom inte dyrt, bara 19 Euro per natt för vår båt och då fick man både vatten och el. Anläggningen är lite märklig på ett positivt sätt, här finns lika många duschar som lyxmarinan i IjMuniden (enorm marina i Holland), men det finns bara ca 15 gästplatser. En gullig tjej går omkring och städar anläggningen hela dagarna, så det är extremt rent och snyggt. Personal finns det gott om och tullen har eget rum bredvid receptionen. Alla är snälla, försynta och trevliga. Varje morgon kommer de på besök, pratar lite och går vidare. Betalning är det inte så noga med men alla betalar även om man glömmer ibland. Stämningen är lite sävlig men gästvänlig och vi mötte tidigt en engelsk man som fastnat, han skulle jorden runt för 3 år sedan men fastnade här och ska nu vidare i år, kanske eller nästa år.
Vi passade på att tvätta här . Efter tre dagar av konstant tvättande, hängande och vikande, räknade vi ut att det blivit 10 tvättar. Helt otroligt, barnen klagade till och med på hur mycket kläder de har, de får inte plats. Ännu en sak att lägga i resväskan som ska få åka hem med mormor.
Olof har passat på att ta hand om vår rostodling, den växer tyvärr om man inte begränsar den och detta är ett evighetsprojekt. Det är som ogräs i en trädgård, man måste hålla undan annars sprider det sig och tar över. Vi har inte så stora problem tack vare allt jobb vi la ner hemma men vissa saker hans inte med och de måste åtgärdas. Så fram med slipmaskiner, stålborstar och epoxy. Vi har även haft läckage, ett fönster var inte ordentligt stängt, och detta kontrollerades. I fören, framför toan, hade gammal epoxy spruckit, rost och åter rost. Ute på däck har vi också ställen där vi behöver måla och hantera. Men det gäller att bli förälskad i rosten, då blir det roligare, eller?
Att vara höjdrädd passar heller inte in på en båt! Den enda man kan göra är att vara försiktig och att göra jobben i masttoppen med ordentlig klätterutrustning. Vi har maststeg och det är en viss tröst, men det gör inte jobben högst uppe i masten mindre utmanande. Båten behöver en ny VHF- antenn och sladden måste bytas. Detta innebar att Olof måste klättra upp, titta ner på masttoppen och löda ihop sladden där uppe. Han lödde ihop den nya och den gamla sladden och vi drog den nya sladden genom masten med hjälp av den gamla. Allt gick galant men Olof hade rätt ont i kroppen efteråt.
Under dessa dagar som vi har arbetat och slitit har barnen levt i paradiset, i alla fall de äldsta. Lilli, Anja, Emil och Lovisa har lekt hela dagarna och fått en frihet de inte haft tidigare. Med tre jollar till sitt förfogande, har det alltid funnits möjlighet att förflytta sig och det är så skyddat här, nära till stranden och inga direkta vågor. Emil har haft tillgång till 2 hk motor och njutit av sina små turer i viken. Tillsammans har de alla rott in till stranden på dagen, badat, lekt och byggt sandslott. Skolan har dock tyvärr blivit lidande så vi får väl kalla detta ett tidigt höstlov. De har sprungit mellan båtarna och lekt antingen hos oss eller på Ubuntu. På kvällarna har de tittat på film medan vi vuxna tagit en öl eller vin och kopplat av.
Vi har även varit över och ätit middag på Ubuntu, gott att äta helt vegetariskt, det gör vi inte så ofta. Hemmagjord potatissallad, gröna ärtor med lök, surkålsblandning med chili och ingefära och en underbar avokadoröra. En god avokadoröra är minst lika gott som pålägg och dessutom mycket nyttigare. Vi åt så att det sprutade ut genom öronen och efteråt fick vi äran att lyssna till Natalie när hon spelade gitarr och sjöng. Mysigare kan det inte bli, vi hade långa diskussioner om samhället och hur man vill leva. Det är oerhört intressant med människor som väljer i livet och sedan följer sin stjärna tills de hittar vad de söker.
Familjen på Ubuntu söker ett liv där de kan leva helt i enlighet med naturen, och är mycket medvetna om hur människan påverkar sin omgivning men även hur samhällets strukturer styr oss och hur omedvetna vi är om detta. De försöker leva sitt eget liv, utifrån sina egna värderingar och detta tycker jag är beundransvärt. Tyvärr kan jag inte säga att jag är lika stark, inte av riktigt samma övertygelse och har valt en annan väg att gå, men vi har en sak gemensamt och det är att vi söker efter någonting annat och förväntar oss att finna det till slut på denna resa vi gör i livet! Nästa steg på resan är Madeira, blommornas öar, vi får se vad vi finner där. /Kristina