Ännu en dag i Cascais, vi kan liksom inte ta oss för att segla härifrån, vi trivs så förbaskat bra. Solen skiner varje dag, vi gör utflykter och små äventyr varje dag. Olof har hunnit med att fixa genuan som tidigare hade lossnat i fästet längst ner och lagat ”stopparen” till ”furlexen” i sittbrunnen. Vi har haft ordentlig skola med matte och fortsatt vårt tema på Medeltiden genom att läsa om upptäcktsresanden, såsom Columbus (Västindien), Vasco da Gama (bla. Asien, Afrika) , Diogo Cao, Bartolomeu Dias (Godahoppsudden) och Prins Henrik sjöfararen (grundade en navigationsskola).
Att vi gjorde en utflykt till Belém kändes som en bra avslutning på Medeltidstemat och i kombination med att vi ”vuxna” tyckte det var minst lika spännande gav vi oss av. Vi hade inget färskt bröd så matsäck fick vi köpa på vägen. När vi kom fram till Stationen blev vi påminda om att det var ekonomisk kris i Portugal och strejk. Detta innebar att tågen gick mera sällan och vi var tvungna att byta. Vi hade inte bråttom, vad gjorde det, lite mer folk att stångas med bara och risk att få stå. Men som vi tidigare erfarit, var alla vänliga och när de såg barnen fick de glatt sitta. Speciellt de som var i övre medelåldern, reste sig glatt och började prata med barnen på portugisiska. Gustaf nappade alltid och munnen började gå, de pratade glatt med varandra på var sitt språk men verkade ändå föra en trevlig konversation. Vi andra log och nickade, men bara lite lagom, för annars blev man själv indragen i dessa konstiga diskussioner och då förväntades det att vi skulle förstå. Vi skrattade gott och var på ett ypperligt humör när vi klev av på perrongen.
Första besöket var Monumentet över upptäckarna (Monument to the discoveries), som ligger längst ute vid vattnet och har blivit en symbol för Lissabon. Längst ut står Prins Henrik sjöfararen och bakom honom står alla betydelsefulla upptäckare uppradade på båda sidor. Alla har bidragit till att göra Portugal till en ”betydelsefull” nation och där finns allt från poeter till sjöfarare och kungar. Den första versionen byggdes 1940 till världsutställningen men det var inte förrän 1960 som den var helt färdigställd i dagens utförande. Framför monumentet finns i marken en gigantisk vindros men en världskarta i mitten. På denna karta finns alla ställen där portugisiska upptäcktsresande varit och när. Den är gjord av små porslinkakelbitar, är 50 meter i diametern och otroligt vacker. Vi stod länge och tittade och pratade. Till Emils stora glädje var vi inte ensamma utan ett TV team var där och filmade. De hade en helikopterliknande manick med en kamera på som svävade ovanför marken, vi fick flytta på oss medan de filmade denna ros med alla upptäcktsresor.
En liten promenad i parken och sen var vi framme vid nästa stopp, Torre De Belém – ytterligare en turistattraktion men inte desto sämre för det. Detta är en del i Lissabons gamla befästningssystem och mycket välbevarat. Det ligger vid stranden av Rio Tejo och har en liknande befästning på andra sidan. Tanken var att de skulle nå ungefär halvvägs med sina kanoner och krossa motståndet mellan sig. I Cascais ligger även där en befästning och dess uppgift var att varna när fiendeskeppen kom in i Rio Tejo.
Torre De Belém var en spännande upplevelse, faktiskt på gränsen till obehaglig även om barnen skulle säga att det bara var jag som var hysterisk.
Det höga tornet hade en smal trappa som man gick upp i, våning för våning och det var bra med information och barnen tyckte det var spännande. Det var lätt att föreställa sig hur soldaterna varit i befästningen och hur de hade agerat om det kom fiende som skulle överfalla. Men för mig var det läskiga att trappan blev trängre och trängre ju högre upp man kom och alla ville högre upp. På slutet var det så trångt att man knappt fick plats själv och att komma upp på taket blev en lättnad.
Men en bedräglig sådan, vi skulle ju faktiskt ner och då med en ström av människor som kom upp. Det gick inte att gå två i bredd. Ni kan föreställa er hur det var att gå i denna branta trappa ner våning för våning med folk som fastnade och man fick åla sig förbi. När vi väl kom ner var vi hungriga som vargar. Alla såg fram i mot att köpa lite bröd, yoghurt, ost, dricka och kaffe och äta detta i parken. En lite fest skulle det bli och sen lite lek i parken innan avfärd hemåt.
Vi vandrade runt i Cascais och bara hade det bra, barnens ben verkade ha ett eget liv och sprang runt vid stranden och hamnen. De åkte rutschkana på en stenkant, jagade varandra och skratten rullade upp mot himlen. Förmaningarna var på tungan men vi stängde våra munnar och tittade ut över havet istället. Sakta följde vi muren som gick till stranden, där vi under våra dagar här har följt bygget av ett fantastiskt sandslott som ett ungt par har gjort. Det började med en sandhög och nu är det en avbild av en riddarborg med mur runtom, hus, träd och berget har fått fina linjer. Ett riktigt konstverk och vi har gått dit varje dag, barnen har lagt en peng och vi har beundrat denna skapelse.
När vi stod där och tittade, hördes en röst på svenska; – Visst är slottet vackert! Vi skrattade tillsammans och började prata. De var på golfresa till detta paradis, spelade golf på förmiddagarna och pustade ut därefter. Hemvisten var Göteborg, närmare bestämt Hisingen och det var roligt att få höra denna dialekt igen, en påminnelse om hemma. Vi pratade en stund, visade dem vår lilla gröna My ute i bukten och gick sedan skilda vägar. Tänk vad dessa små möten betyder mycket och var roligt det kan vara. /Kristina
En kommentar till (2-3/10) Cascais och Belém i upptäcktsresandes tecken