Tänk er tanken; 40 knop – 85 hästkrafter under en 11 års pojkes rumpa, med vatten sprutande runt sig, hoppande över vågorna, liknande en raket mot himlen. Inte undra på att Emil var i himlen när erbjudandet kom att få åka vattenskoter!
Det hela började med att det var en tjej som ropade försiktigt på bryggan för att få min uppmärksamhet, hon var norska och hette Marianne. Hennes dotter hade inte lekt med jämnåriga på länge och som Marianne sa, var helt utom sig och ville leka. Vi hade redan Lilly och Anja nere i akterruffen, men det gick inte att låta den lilla flickan stå där, de hade ju tagit mod till sig att ta kontakt, så det var bara att bjuda dem ombord och introducera Lilly som flickan hette till de andra.
Så ner i akterruffen kom ytterligare två små barn, det fanns en liten lillebror med också. Dessutom fick Marianne knö sig ner för att Lilly skulle känna sig trygg och komma över sin blygsel. Jag får erkänna att det var starkt av henne att komma ner i en främmande båt bland barn man inte riktigt förstod vad de sa, men lekens lust är stark, snart började de gemensamt botanisera bland leksakerna och leken var i full gång.
Marianne påminde mig om att jag skulle dricka kaffe i grannbåten Obuntu, som låg långsides utanför vår båt i brist på bra platser. Vinden blåste bort från bryggorna och det var inte aktuellt att gå in till en annan bryggplats förrän vädret lagt sig. Dessutom skulle en båt flytta sig och den platsen var som gjord för dem. Tanken var nu att barnen skulle leka i vår båt och vi skulle dricka kaffe i lugn och ro på den andra båten. Så nu när Marianne påminde mig, så frågade jag, om det gick bra för henne att jag gick över och drack mitt kaffe, hon kunde komma efter när Lilly kände sig tryggare. Det gick bra och alla var glada. Det var gott kaffe och snart kom Marianne, det blev lite märkligt då jag glömt att berätta för Görgen och Natalie att hon blivit inbjuden till deras båt. Lite förvånade miner men sedan sattes det på mer kaffe och Natalie tog fram gitarren. Hon hade skrivit en låt om den ”gröna båten” till vår gästbok och vi hade insisterat tidigare att hon måste sjunga den för oss. Hennes stämma är klar, ren, ljuv och det är ett rent nöje att lyssna. Låten handlade om händelser som vi upplevt och berättat. Olof och jag var så rörda och applåderna kom spontant från hela sällskapet.
Vi pratade allihopa ytterligare en stund men sen blev det trevliga abrupt avbrutet när vi insåg att hamnkontoret strax skulle stänga. Det måste ha varit ett märkligt möte för Marianne, komma ombord på en främmande båt, bli lämnad där själv, inbjuden på ytterligare en båt på kaffe, hamna mitt i diskussioner och sång. Sedan ett abrupt avslut, allt som om det var det självklaraste i världen. När vi gick sa hon till mig att Emil hade sett lite ensam ut. så hon hade erbjudit honom att komma över och köra deras vattenskoter, hon sa med ren glädje; ”-Han blev så glad!, hoppas det är ok med er?” Han måste självklart åka med en vuxen men hennes man Lars skulle säkert hjälpa till. Emil var verkligen i himmel riket när han senare gick bort för att få åka. Han kom lika fort tillbaka med tårar i ögonen. Det visade sig att Lars druckit ett glas vin och inte kunde ge sig ut i kväll. Emil var otröstlig, trots att vi sa att det skulle säkert bli av i morgon. Dagen därpå kom Lars med Lillie och hon lekte hos oss.
Mycket riktigt senare gick det bra men med villkoret att pappa körde med Emil. Jag fick mig ett gott skratt över Olofs förskräckta min och när han sa lite behärskat; ”-Visst! vi kommer bort om en stund när skolan är över”. Alla gick med för att beskåda äventyret. Emil var uppskruvad och pratade oavbrutet, som han alltid gör när han är glad och upprymd. De fick en snabb instruktion som i princip innebar, det finns bara gas, ingen broms och om ni lutar er åt fel håll i kurvorna så kommer skotern att kantra. Skulle detta hända får ni simma tillbaka med den. De skulle även gå ut mot inloppet i marinan för det går egentligen över den hastighet som är tillåtet i hamn. Först körde Olof lite försiktigt, men snart gick de upp i planing, full fart framåt. Fartsvallet var ordentligt runt skotern när det forsade fram, runt och fram och tillbaka. Lars blev otålig men så såg vi båda att det inte var Olof som körde utan Emil. Lars blev glad och konstaterade förvånat att de måste ha bytt plats ute på vattnet. Emil körde som en glad och galen dåre, vid ett tillfälle höll de nästan på att välta men de redde självklart ut det. Efter en stund fick vi besök av hamnkaptenen som gruffade att man inte fick köra mer än absolut max 6 knop annars måste han kalla på sjöpolisen. Lars gav svar på tal, de hade minsann aldrig kört över 5, 5 – hamnkaptenen muttrade och gick. Man tjafsar uppenbart inte med en person som seglar en 76 fotare .. När de blöta ”pojkarna” kom in såg de ut som stolta tuppar, detta var en höjdare som Olof konstaterade efteråt. Emil hade en lyrisk blick och var lyckligare än på sin födelsedag. Denna dag kommer han att minnas för all framtid. /Kristina