(10-14/10) Sines till Porto Santo – Tre dygn med huvudet i spannen och ett dygn som ett spöke

14/10 Hej på er alla!  Snart framme i Porto Santo

Nu i gryningen ser vi siluetten av Porto Santo växa fram ur horisonten framför stäven på Miss My. Vi seglar för fulla segel (storsegel, mesan, kutterfock och genua) och farten ligger runt sex knop. Några hundra meter bakom oss seglar våra vänner på Ubuntu. Vi avgick samtidigt från Sines och har varit inom ett par tre sjömils avstånd från varandra under hela överseglingen. Det har varit en fin resa! Nu ska vi koka morgonkaffe och avnjuta en god frukost.

Många hälsningar från oss alla / Olof

Seglingen från Sines till Porto Santo gick delvis för motor men till större delar var det en fin segling. I alla fall är detta vad övriga medlemmar i besättningen har berättat för mig. För mig var det en resa i sjösjukans tecken. För er som aldrig har varit sjösjuk, ska jag utbringa en skål och säga, ge er aldrig ut till sjöss för då slipper ni denna åkomma.
Under de tre första dygnen gick min väg rakt ner i den gula kräkspannen, den följde mig vart jag än gick. Det hela börjar med att man tar sjösjuketabletter och litar på att dessa skall göra en funktionell, jag begär aldrig att de ska göra mig helt symtomfri, för det har aldrig hänt, utan bara ta ner obehaget så att jag kan stå ut. Magen värker och en konstant känsla av illamående börjar sprida sig. Man får halsbränna och det liknar de första 3 månaderna av en graviditet eller när man har ätit något som inte är riktigt bra. Skillnaden är dock markant, hemma går man ledsen och ömklig till sängs, kryper ner och blir ompysslad.

Men här ska båten fortfarande styras, skotas, segel ska hissas, segel ska revas, barnrumpor torkas, syskonbråk lösas, mat lagas, disk diskas m.m. Allt detta görs ibland inuti en torktumlare, eller på en stor skateboard i en ramp (fram och tillbaka, gång på gång). Lutningen kan även vara konstant åt ena hållet medan man åker upp och ner i en hiss.  Dessutom seglar vi dygnet runt vilket innebär nattvakter, jag har vakten från 23 – 03.  Olof tar över och brukar väcka mig vid 8 och efter frukostbestyr går han och lägger sig. Att vara sjösjuk innebär inte att man kan slippa sina vakter, så det är bara att ta vännen, den gula spannen, med sig på vakterna. Om man börjar rucka på vakterna, kan det bli farligt, Olof blir för trött och då blir besluten därefter. Dessutom har min förmåga krympt till närmast noll, han får ta hela ansvaret för barn, mat och ”hus”bestyr.

Att förvandlas mer och mer till en belastning är fruktansvärt och det blir en kamp mot sin egen kropp. Ingen mat får jag behålla, ingen dricka men ändå måste det ner något i magen, dels för att kroppen ska fungera över huvud taget men även för att ha något att spy upp när anfallen kommer. För de kommer skoningslöst, river sönder det inre och om inget finns att komma upp (vilket händer ofta) så kommer den frätande magsaften i stället. Efter tre dygn är jag helt groggy och färdig, men även fruktansvärt besviken och arg. Jag kryper ihop i sjökojen, gnyr och tårarna rinner av ilska. Tabletter har jag slutat att ta, de gör bara saken värre och nu kommer anfallen men utan resultat i spannen. Olof kommer fram till mig och säger strängt åt mig att ligga kvar, han har en sista utväg, ger mig Gustafs tabletter som är som små godisar och ber mig strängt att tugga två stycken. När han säger att jag ska sova så vet jag att han menar hela natten, -fan- kort sagt, jag orkar inte säga emot utan låter tabletterna ta mig in i en besviken men en då tacksam sömn.

När jag vaknar är det morgon och må illa känslan är borta, kvar finns en svag känsla av hunger och törst. Försiktigt försöker jag ta mig upp i sittbrunnen, yr och mycket matt. Får i mig några skorpor med mjukost och läsk, går och lägger mig igen. Sakta kommer jag tillbaka till verkligheten, ett litet steg i taget. Sjösjukan är borta tack vare Gustafs godis medicin, men kvar ligger en enorm trötthet och rädsla för att åka tillbaka till ”livet med den gula spannen”. Att råka ut för sjösjuka är inte bara hemskt obehagligt och plågsamt, utan även en säkerhetsrisk ombord och ska inte underskattas. Små besättningar har inte råd med att en person blir utslagen en tid, det tär så mycket på den som blir kvar med hela ansvaret. Dessutom att ha barn ombord ger ytterligare belastning på de som kan föra fram båten.

Vi är lyckligt lottade att Olof själv inte lider av denna åkomma. Emil kan hjälpa till och trotts sin ringa ålder ta vakter på dagen, så att Olof i detta fall får en möjlighet att vila (Med stränga instruktioner att väcka honom vid minsta frågetecken). Lovisa hjälper också till med många sysslor ombord och familjen blir som ett tätt sammansvetsat team och alla hjälps åt när det blir en svårare situation. Vi trodde vi var förberedda och hade bra, starka tabletter med, men dessa var tyvärr korttidsverkande och fungerade inte bra för oss. Man vet aldrig förrän man testat dem till sjöss. Vi testade även andra på vägen men köpte för få när de väl fungerade. Tillslut hamnade vi i denna situation. Vi har nu blivit rådda att använda plåster som man sätter bakom örat, flera vi mött använder dessa och tycker de är bra. Vi hoppas och tror att det ska fungera bra. Tack vare hjälp hemifrån kommer dessa att vara hos oss snart och vi kommer att testa dem innan vi ger oss av på den ”långa resan” (har lite svårt att ens tänka på det just nu).  / Kristina