Vi lämnar Dover och går för motor. Det ska blåsa från sydväst, vilket innebär mer eller mindre rakt föröver, så vi har förberett oss på en skumpig färd. Detta är inget drömläge men vi känner att vi måste vidare så långt västerut vi bara orkar. Sjösjukan hägrar och Miss My går upp och ner och gungar från sida till sida. Ungefär som att leva i en tvättmaskin. Månen är nästan full och vi har ett fenomen som heter springflod. Det innebär att skillnaden mellan ebb och flod är ovanligt stor och då blir även strömmen starkare. Utanför Isle of Weight växte havet upp som om det kokade, krabbiga vågor från alla håll blandades med större vågor från sydväst, vinden låg på och vi hade medström. Dessutom var det mörkt, det blev faktiskt ganska obehagligt och skrämmande. Olof fick ta över och vi gick mer ut till havs. Till slut avtog havets vrede och det blev lugnare.
Senare passerade vi den beryktade udden Bill of Portland, i lugnt väder skulle man passera med 4 sjömil, i dåligt väder med minst 6 sjömil. Vi såg till att ha 8 sjömil emellan. Det var stark motström och då vi inte ville slösa på bränslet tog vi det lugnt , kanske i det lugnaste laget, trots 1200 varv på motorn stod vi i princip stilla. Det gick framåt med 1-2 knop ibland medan vi hela tiden upplevde att vi gick framåt med 5-6 knop. Barnen tyckte det var märkligt och när navigationsdatorn och GPSn slutade fungera blev vi alla ställda. Ingen fara dock men alla upplevde situationen som konstig, vi tog upp datorn i sittbrunnen och tittade på en film tillsammans i stället medan solen gick ner och Olof låg och sov. / Kristina
(31/8-2/9) Vind från sydväst skapar ett oroligt hav
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.